Om kvinnliga diakoner i den tidiga Kyrkan

Det finns inget ämne jag tycker är roligare att studera än teologi, det är ett ämne som per definition inte kan bli uttömt eftersom den handlar om Gud själv.

Dock kan man genom studier i kyrkohistoria bli mer upplyst i teologiska frågor.

Jag läste tidigare idag en text för min liturgikurs skriven av Marcel Metzger, boken heter History of the Liturgy: The Major Stages(Collegeville: The Liturgical Press, 1997).

Det intressanta är när Metzger skriver om ämbeten i Kyrkan, han nämner först biskop, präst och diakon, som är de egentliga ämbetena i Kyrkan. Sedan finns de som kallas "lägre vigningar", som ges till dem som assisterar ämbetsmännen i Kyrkan och som har andra uppgifter, t ex lektor, kantor, dörrvakt(som såg till att inga odöpta gick in under Eukaristins liturgi). Bland dessa "lägre vigningar" ingick kvinnliga diakoner, eller kanske bättre att skriva diakonissor(Se Metzgers bok, sidan 99). Dessa diakonissor hade främst hand om de kvinnliga medlemmarna i Kyrkan, och deras främsta liturgiska funktion bestod i att smörja in nydöpta kvinnor med krismat, vilket antagligen sågs som nödvändigt då man vid den tiden smörjde in hela kroppen med krismat.

Om detta är fallet så kan det inte användas som ett argument för att viga kvinnor till diakon idag eftersom detta ämbete ingår i det tredelade ämbete som kvinnor aldrig har kunnat vigas till. Diakonissvigningen finns fortfarande i Öst men inte i Väst. Och med tanke på de många aktiva kvinnliga ordnar som finns idag så utför de i princip det arbete som gjordes av diakonissor i den tidiga Kyrkan, det vore överflödigt att hämta tillbaks den vigningen. Dagens liturgiska ordning föreskriver inga diakonissor, särskilt med tanke på att de nydöpta numera endast blir smörjda på pannan. Så det ämbetet är inte alls detsamma som diakonvigningen som hänger samman med biskops- och prästämbetet. Vissa vill få det till att om kvinnor kan vigas till diakoner så kan de också vigas till präster eftersom de hänger ihop, men den gubben går inte.

Har helgon förkastat Kyrkans lära?

Detta är en fråga som kom upp i en diskussion på bloggosfären och är så intressant att jag inte kan motstå att skriva ett inlägg på just denna fråga.

Mitt svar på frågan är ett klart nej, för vad är Kyrkans lära? Det är inget annat än uppenbarelsen hon har tagit emot av Gud och som hon utlägger under Andens ledning, det är detta som är den katolska förståelsen av dogmernas utveckling, och det är därför vi kan säga att Kyrkans lära aldrig ändras trots att många dogmer under historien har fastslagits av Kyrkan. Kardinal Newman skrev en banbrytande essä om detta, den som önskar kan fördjupa sig vidare. Jag nöjer mig med att endast påpeka detta faktum.

Helgonen och deras liv pekar mot Gud, de inspirerar oss att själva leva på ett sätt som öppnar sig för Guds ingivelse. Men om de medvetet skulle hävda något som strider mot något som Kyrkan explicit lär ut så skulle sådana helgon gå emot sina egna syften, och skulle följaktigen inte vara helgon.

Ett sådant exempel är Origenes. En teolog från Alexandria och en av de mest kända teologer som funnits. Origenes var en skarpsinnad man med en mycket grundlig och avancerad bildning och var känd för sin övernitiska trosiver och längtan att lida martyrdöden. En man väl bekant med Skriften, en bönens man. Kort sagt, en man med en massa dygder som tillskrivs helgonen, trots detta blev han aldrig helgonförklarad. Anledningen? Han var en heretiker.
Han trodde nämligen på en slutgiltig universiell frälsning som inkluderade även djävulen. Detta hävdade han under en offentlig teologisk diskussion och fler än en biskop påpekade för honom att detta inte gick ihop med Kyrkans lära, han ignorerade deras påpekanden och han fördömdes i ett senare koncilium.

Jag måste dock påpeka att den katolska teologin gör skillnad på vad som kallas materiell heresi och formell heresi. Materiell heresi är en lära som objektivt sett går emot vad Kyrkan explicit lär ut, men en sådan heresi blir inte formell såvida en person inte håller fast vid en lära trots att han/hon vet att det är en heresi. Därför har många ståndpunkter som helgon höll fast vid på ett objektivt plan förklarats vara heretiska. Men eftersom det inte rör sig om en formell heresi så kan dessa helgon inte kallas heretiker, särskilt när det rör sig om frågor då Kyrkan på deras tid ännu inte hade fastslagit en dogm. Men detta gäller alltså inte i Origenes fall, iallafall om jag ska tro på vad Henry Chadwick skriver om Origenes i "The Early Church"(The Penguin History of the Church, 1967 reviderad 1993), ett standardverk i tidig kyrkohistoria.

Några uttryckte en viss oro över att lilla Therese av Lisieux skulle bli utnämnd till kyrkolärare för att hon hade uttryckt en önskan om att bli präst, vilket går emot vad Kyrkan lär ut. Men hennes önskan var just det, en önskan, inget mer. Det är en enorm skillnad mellan att önska något och att begära att Kyrkan ska bevilja en sådan önskan, ännu mindre att tro att det skulle vara möjligt. Det finns så vitt jag vet inget som pekar på sådana tendenser hos lilla Therese och hon kan därför inte tas som "gisslan" för människor som önskar att kvinnor ska kunna vigas till präster i Katolska Kyrkan.

Däremot finns det många exempel då helgon har vågat stå emot personer inom Kyrkan, t om när det handlade om påven själv. Ett känt exempel på det är den helige Dominikus, påven hade skrytsamt sagt om sitt palats: "Nu kan Petrus inte längre säga 'silver och guld har jag inte'" och den helige Dominikus svarade: "Nej, men han kan heller inte längre säga 'stå upp och gå'".
Men hans stora uppdrag inom Kyrkan var inte desto mindre att försvara Kyrkans lära mot albigensarna. Så när helgon förmanar auktoriteter inom Kyrkan så utmanar de inte hennes lära, utan snarare uppmanar helgonen de kyrkliga auktoriteterna att vara mer trovärdiga vittnen för den uppenbarelse som de förkunnar och bevarar. Men helgonen skulle aldrig gå emot det som Kyrkan explicit lär ut som uppenbarat av Gud, det är jag övertygad om.

Inkulturation eller apostasi?

Jag vet inte hur många i Sverige det är som är bekanta med University of Notre Dame, som ligger i South Bend, i delstaten Indiana i USA.

Det här katolska universitetet har blivit något av en symbol för den amerikanska katolicismen, inte minst genom det beryktade fotbollslaget "Fighting Irish" som har en stadig plats i den amerikanska kulturen. Notre Dame har bidragit stort med att göra katolicismen väletablerat i ett land som inte är katolskt. Detta är något av ett unikt fenomen, Kyrkan i Sverige kommer inte ens i närheten av att åstadkomma en sådan miljö.

Det är många amerikanska katoliker som drömmer om att skicka sina barn dit eller själva studera där, och stora uppoffringar måste göras för att kunna antas. Notre Dame har alltså sedan 1800-talet varit en konkurrenskraftig institution som fört ut Katolska Kyrkans röst i det amerikanska samhället och lyckades med att göra den hörd.

Men säg den lycka som varar, den identitetskris som Kyrkan genomled och fortfarande genomlider efter Andra Vatikankonciliet undgick inte Notre Dame. En av frontfigurerna för denna förändring var fader Theodore Hesburgh som propagerade för en autonomi från Kyrkan som ett resultat av en förvrängd idé om akademisk frihet(jag önska att återkomma till detta ämne i ett annat inlägg). Detta öppnade för en våg av sekularisering som har pågått ända sedan dess. Det finns många exempel, ta t ex den teologiska fakulteten(kanske ingen hemlighet att teologi ligger mig varmt om hjärtat) som inkluderar fader Richard McBrien(hyperliberal teolog som bl a propagerar för det omöjliga, vigning av kvinnor till prästämbetet) och fader Gustavo Gutierrez(grundare av befrielseteologin), en filmfestival som hyllar HBT-livsstilen och en dramatisk minskning av katoliker inom lärarstaben.

Det mest aktuella exemplet är dock att de i år har bjudit in USA:s president Barack Obama att hålla tal på Notre Dames avslutningsceremoni för studenter som tar examen, och i anslutning till det ge honom ett hedersdoktorat. Detta har upprört många katoliker i USA och en namninsamling har startats på hemsidan Notre Dame Scandal som i skrivande stund har samlat in nästan 300 000 underskrifter. Varför är detta så upprörande?

Svaret är enkelt, Obama har redan beslutat att finansiera abort i andra länder, gett grönt ljus även till forskning med embryonala stamceller. Som senator röstade han emot ett lagförslag som skulle rädda livet på barn som överlevt en abort, och han lovade att när han blev president så lovade han att han skulle godkänna en lag som mer eller mindre skulle tvinga alla sjukhus att utföra aborter. Flera katolska biskopar har redan sagt att vid ett sådant scenario så kommer de katolska sjukhusen att läggas ned. Kort sagt, Barack Obama är en man vars politik visar ett enormt förakt för det mänskliga livets värde i dess tidiga stadium. Och att Notre Dame, det mest framstående katolska universitetet i USA, hedrar en man som så uppenbart går emot katolska principer är verkligen något att uppröras över.

Summan av kardemumman, Notre Dame och den Katolska Kyrkan i USA överhuvudtaget brukade vara ett gott exempel på en lyckad inkulturation i min mening. Men det finns tydligen en fara med att bli alltför mycket en del av ett sekulariserat samhälle, vi ska vara i världen, men inte av världen. Notre Dame är ett tragiskt exempel på hur det kan gå snett. Låt oss hoppas att Notre Dame återupprättar sin katolska identitet, det vore av enormt värde.

Om självständigt tänkande i Kyrkan

Mina första tankar när jag skriver detta inlägg är: "Wow! Detta är mitt 100:e inlägg! Och sedan mindre entusiastiskt: "Whoa, detta är bara mitt 100:e inlägg", har haft bloggen i 4 år nu.

Debatten mellan mig och Bengt Malmgren är nu igång, utmärkt! Jag älskar en god polemik. Jag har gett ett svar på hans senaste inlägg, här vill jag ta upp ett sidospår han gick in på i sina ad hominem argument i hans svar till mig. Först insinuerar han att jag inte tänker själv och sedan jämför han mig med en fundamentalist för att jag frågar om auktoritativa uttalanden från läroämbetet(inget nytt, det är svaret man brukar få när man ber om kött på benen i form av konkreta bevis från läroämbetet).

Jag är väl medveten om hur viktigt det är med självständigt tänkande, det är något väsentligt när det gäller att mogna som människa. Och detta är självfallet viktigt både inom den spekulativa teologin och än mer i en praktisk tillämpning av moralteologiska principer, inte minst i ens eget privata andliga liv. Det går inte att tillämpa kasuistik.
Men ett självständigt tänkande är till ingen nytta om den inte är fäst vid ett mål, det självständiga tänkandet är inte ett mål i sig. Vårt nakna förnuft ger oss etiska principer som leder till det naturligt goda, medan den kristna uppenbarelsen(som inte motsäger förnuftet utan fulländar den) leder oss till det övernaturligt goda som är Gud själv.

Och en katolik som känner sin tro vet att det är Kyrkans läroämbete(dvs påven och alla biskopar i gemenskap med honom) som i första hand vakar över Kyrkans lära. Går man emot Kyrkans lära så missar man målet, vad hjälper det då att man har självständigt tänkande?
Jag förnekar inte att det finns rum för mycket kreativitet och självständighet inom Kyrkan och den teologiska reflektionen, och detta är viktigt. Men för att detta ska bära frukt måste man alltid ha målet i sikte, detta är vad Kyrkan värnar om.
Mitt problem med Bengts ståndpunkt är dels att den går emot Kyrkans läroämbete, men också att han hävdar att den inte gör det, liberala katoliker förnekar åtminstone inte detta.
Detta är vad jag försökte påpeka i mitt senaste inlägg, intentionen var aldrig att strypa självständigt tänkande, utan ett tänkande som missar målet. I detta fall vore det att komma fram till ett sant påstående om Kyrkans hållning i kondomfrågan.

Och angående mitt eget självständiga tänkande så vet jag inte om allt har blivit sagt i den frågan, vad den pågående diskussionen kan leda till kan jag inte säkert veta, men personligen tror jag inte att Kyrkan går på Bengts linje. Vad jag dock vet är vad Kyrkan på ett auktoritativt plan har sagt och inte sagt om kondomer, och det är inte att de har en given plats i bekämpningen av AIDS.

Tillåter Kyrkan kondomer?

Ett inlägg på Bengt Malmgrens blogg som är tänkt att vara ett försvar för påvens uttalande mot användning av kondomer för bekämpandet av spridningen av HIV tog en olycklig vändning när Bengt felaktigt använder sig av påven och Kyrkan för att ge stöd åt hans egen hållning i den här frågan. Jag citerar från hans inlägg:


Jag, påven och katolska hjälporganisationer är ense om att kondomer har sin givna plats i HIV-bekämpningen, med det räcker inte, och som enskild åtgärd kan det rent av vara kontraproduktivt. Vi säger ABC. En liten klick konservativa säger AB men absolut inte C (dit hör inte påven, och det är inte Katolska kyrkans officiella hållning) . Påve-kritikerna säger C men skriker och håller för öronen så fort man talar om A och B.Jag, påven och katolska hjälporganisationer är ense om att kondomer har sin givna plats i HIV-bekämpningen, med det räcker inte, och som enskild åtgärd kan det rent av vara kontraproduktivt. Vi säger ABC. En liten klick konservativa säger AB men absolut inte C (dit hör inte påven, och det är inte Katolska kyrkans officiella hållning) . Påve-kritikerna säger C men skriker och håller för öronen så fort man talar om A och B.

Så Bengt hävdar att hans ståndpunkt i denna fråga är Kyrkans egen. Verkligen? Vilka är beläggen? I ett tidigare inlägg hänvisar han till en rapport från National Catholic Reporter där olika kyrkliga dignitärer och teologer säger att att användning av kondomer under sexuella relationer är moraliskt berättigat i vissa situationer. Låt mig nu, utan att tappa humöret, påpeka att det faktum att det finns en diskussion om detta bland kardinaler, biskopar och teologer inte på långa vägar är detsamma som att Kyrkan nu säger att "kondomer har sin givna plats i HIV-bekämpningen". Det finns enligt min vetskap inget auktoritativt dokument från Kyrkans läroämbete som ger uttryck för en sådan hållning, snarare motsatsen. Faktum är att Paulus VI:s encyklika Humanae Vitae uttalar sig mot vissa katolska teologers resonemang att användning av preventivmedel i vissa fall inte är omoraliskt enligt principen om den "dubbla effekten", dvs att i situationer då en ond effekt följer av en handling så blir den handlingen inte omoralisk om den samtidigt har en god effekt. Dock måste fyra kriterier vara uppfyllda

1. Handlingen i sig måste vara moraliskt god eller åtminstone neutral. En handling som är i grunden ond kan aldrig rättfärdigas genom den här principen. Abort är ett exempel på en sådan handling.



2. Ändamålet måste vara gott.



3. Medlen kan inte vara i grunden onda.



4. Det måste finnas en proportion är den goda effekten tar ut den onda effekten

Men Kyrkans ämbete säger inte att alla kriterier för den dubbla effekten är uppfyllda i frågan om användning av preventivmedel under samlag. Jag citerar från Humanae Vitae:

Neither is it valid to argue, as a justification for sexual intercourse which is deliberately contraceptive, that a lesser evil is to be preferred to a greater one, or that such intercourse would merge with procreative acts of past and future to form a single entity, and so be qualified by exactly the same moral goodness as these. Though it is true that sometimes it is lawful to tolerate a lesser moral evil in order to avoid a greater evil or in order to promote a greater good," it is never lawful, even for the gravest reasons, to do evil that good may come of it (18)—in other words, to intend directly something which of its very nature contradicts the moral order, and which must therefore be judged unworthy of man, even though the intention is to protect or promote the welfare of an individual, of a family or of society in general. Consequently, it is a serious error to think that a whole married life of otherwise normal relations can justify sexual intercourse which is deliberately contraceptive and so intrinsically wrong.


Det enda Bengt har att gå på är en pågående utredning i frågan, vilket inte alls behöver betyda att resultatet av den utredningen blir vad han önskar. Faktiskt så har jag svårt att se hur man kan gå runt det faktum att Kyrkans läroämbete inte ser användandet av preventivmedel under samlag som något som kan rättfärdigas genom principen om den dubbla effekten. Poängen är iallafall att Bengt varken kan åberopa påven eller Katolska Kyrkan som stöd för sin åsikt, och borde inte göra det då han ger felaktig information om Kyrkans officiella hållning.