Om kvinnliga diakoner i den tidiga Kyrkan

Det finns inget ämne jag tycker är roligare att studera än teologi, det är ett ämne som per definition inte kan bli uttömt eftersom den handlar om Gud själv.

Dock kan man genom studier i kyrkohistoria bli mer upplyst i teologiska frågor.

Jag läste tidigare idag en text för min liturgikurs skriven av Marcel Metzger, boken heter History of the Liturgy: The Major Stages(Collegeville: The Liturgical Press, 1997).

Det intressanta är när Metzger skriver om ämbeten i Kyrkan, han nämner först biskop, präst och diakon, som är de egentliga ämbetena i Kyrkan. Sedan finns de som kallas "lägre vigningar", som ges till dem som assisterar ämbetsmännen i Kyrkan och som har andra uppgifter, t ex lektor, kantor, dörrvakt(som såg till att inga odöpta gick in under Eukaristins liturgi). Bland dessa "lägre vigningar" ingick kvinnliga diakoner, eller kanske bättre att skriva diakonissor(Se Metzgers bok, sidan 99). Dessa diakonissor hade främst hand om de kvinnliga medlemmarna i Kyrkan, och deras främsta liturgiska funktion bestod i att smörja in nydöpta kvinnor med krismat, vilket antagligen sågs som nödvändigt då man vid den tiden smörjde in hela kroppen med krismat.

Om detta är fallet så kan det inte användas som ett argument för att viga kvinnor till diakon idag eftersom detta ämbete ingår i det tredelade ämbete som kvinnor aldrig har kunnat vigas till. Diakonissvigningen finns fortfarande i Öst men inte i Väst. Och med tanke på de många aktiva kvinnliga ordnar som finns idag så utför de i princip det arbete som gjordes av diakonissor i den tidiga Kyrkan, det vore överflödigt att hämta tillbaks den vigningen. Dagens liturgiska ordning föreskriver inga diakonissor, särskilt med tanke på att de nydöpta numera endast blir smörjda på pannan. Så det ämbetet är inte alls detsamma som diakonvigningen som hänger samman med biskops- och prästämbetet. Vissa vill få det till att om kvinnor kan vigas till diakoner så kan de också vigas till präster eftersom de hänger ihop, men den gubben går inte.