Katolska författare: Evelyn Waugh

Evelyn Waugh var en man vars liv kretsade kring humor. Hans son Auberon sade efter hans död att Waugh nästan aldrig öppnade sin mun om det inte var för att säga något extremt roligt. I sin ungdom var han olycklig och ville begå självmord. Han tog beslutet att dränka sig, men när han gick i vattnet trampade han på en manet och brände sin fot. Han kände att stunden hade förlorat sitt allvar och gick tillbaks iland. Vid en senare period i hans liv gick han på en kur smärtstillande medicin som han varvade med kopiösa mängder alkohol. Detta skapade en serie hallucinationer som drog igång när han befann på en kryssning. Han inbillade sig att han hörde en rad olika saker; en predikant som skällde på en yngling om hans porrmissbruk, andra ynglingar som var ilskna på Waugh och anklagade honom för att vara kommunist, jude och uppkomling, en komplott av BBC för att spionera på honom, etc etc. Den upplevelsen blev till en roman vid namn The Ordeal of Gilbert Pinfold där endast en del av dessa lustiga hallucinationer redogörs.

Trots sina humoristiska egenskaper finns det en tydlig ton av leda och missnöje i hans böcker. Han hade som ung man hängt ihop med den fina kretsen som kallades Bright Young Things, ett gäng societetsslynglar med ett sinne för det estetiska som levde enbart för nöjen. Waughs tycke för den gruppen och deras omoraliska jetsetliv tycks ha tagit en vändning efter att hans fru lämnade honom efter endast en kort tids äktenskap för en bekant till Waugh som jobbade på BBC(en journalist påpekade för Waugh att han brukade alltid skriva nedsättande om just BBC, men han hävdade bestämt att hans avoga inställning till dem inte var värre än andras). 1930, kort efter att hans genombrottsroman Vile Bodies gjort succé, chockar Waugh sin omgivning med att meddela att han har konverterat till Katolska Kyrkan. Hans tro var osentimental och grundade sig på ren intellektuell övertygelse, men det var här han fann den stabilitet som saknades i den värld han alltmer började distansera sig från. Trots sin katolska tro hade Waugh en misantropisk attityd som var opassande och som även hans icke-katolska vän Nancy Mitford anmärkte på. Hon undrade hur han kunde kalla sig katolik och bete sig så avskyvärt mot andra. Han svarade: "Du har ingen aning hur mycket värre jag skulle vara om jag inte vore katolik, utan övernaturlig hjälp skulle jag knappt vara mänsklig." Just hans misantropiska sida är något som också bidrar till hans humoristiska person. Sonen Auberon har berättat hur Waugh brukade ta barnens bananransoner och förtära dem framför deras ögon med socker och grädde. Ett citat från Waugh lyder: "Jag har tappat den svaghet jag hade för min minsta dotter, nu föraktar jag alla mina barn lika mycket."

Hans elaka och träffsäkra humor är just vad som skiner igenom i hans satiriska verk. Scoop är en berättelse som för oss bakom kulisserna i journalistikens värld och hur visar dess kår samarbetar och motarbetar varandra i jakten på färska nyheter. Scoop berättar för oss hur den obskyre och obetydlige lantjournalisten William Boot placeras i händelsernas centrum efter att ha förväxlats med en känd författare av en föga engagerad tidningsägare och hans chefsredaktör. Black Mischief handlar om en ung kejsare i det fiktiva afrikanska landet Azania. Utbildad vid Oxford och fascinerad av europeiska upplysningsideal, bestämmer han sig för att bygga sitt rike efter västerländsk modell, men han har flera uppförsbackar. I Azania finns det flera arabiska landsherrar som är intresserad av makt, kejsaren Seth försöker blidka dem och samtidigt inkorporera dem i sitt kejsardöme genom att ge dem adelstitlar. Seth inför nationellt preventivmedelsprogram för att kontrollera antalet födslar i landet, som får stöd av lantbefolkningen efter att misstagit preventivmedlen för magiska juju, som de trodde skulle öka fertiliteten, men som motarbetas av biskopar och präster(Azanias statsreligion var nestoriansk kristendom).

Waughs katolska tro kom dock att alltmer prägla hans senare verk och hans mest berömda roman, Brideshead Revisited, är mycket katolsk. Den berättas ur ett "jag-perspektiv"(något som Waugh sades avsky) av den engelske kaptenen Charles Ryder som minns sin långa vänskap och förbindelse med den katolska adelsfamiljen Flyte. Den förbindelsen börjar med hans vänskap med den yngste sonen Sebastian som han möter under sin studietid på Oxford. Sebastians livsstil är hedonistisk och hans tro tar inte så stor plats i hans liv, ändå följer den alltid med honom, vilket förvånar agnostikern Charles. Men trots det blir de goda vänner och de spenderar en sommar tillsammans vid Brideshead Castle, det enorma huset som Sebastians familj äger vid landet, och som erbjuder vackra naturlandskap, jakt, krocketspel, växthus efter växthus, barockmålningar, lyxiga middagar och så mycket vin som de orkar dricka. Familjen Flyte är dock drabbade av en skandal. Fadern, lord Marchmain, övergav familjen efter att han stridit vid första världskriget och flyttade till Venedig där han bor med en älskarinna. Han vände sin fru, lady Marchmain, och Kyrkan ryggen. Julia, Sebastians syster, är en vacker och charmig ung kvinna som försöker etablera sig i societetsvärlden men som försvårades av att hennes trostillhörighet minskade chanserna att hitta en lämplig make i den kretsen.

Den äldste sonen, som kallas Bridey(efter hans titel lord Brideshead), är en besynnerlig man som efter att ha tänkt inträda i jesuitorden, armén eller parlamentet, ägnar sig åt en udda hobby som består av att samla på tändsticksaskar. Den yngsta dottern Cordelia är en flicka med en brinnande tro som tar sig ganska oseriösa uttryck("She made a novena for her pig", kommenterade Sebastian en gång). Lady Marchmain är kvinnan som håller i tyglarna. Hennes make konverterade i samband med deras bröllop och han gjorde sig fri från den katolska tron för att bli fri från henne. Hon är manipulativ och försöker stenhårt kontrollera sina barn, vilket Julia får erfara när hon vill gifta sig med Rex Mottram, en man som inte duger åt henne enligt lady Marchmain. Hon passar dock inte in i någon klassisk beskrivning av en häxa. Hon är varken odräglig, elak eller aggressiv utan är precis som sin dotter Julia vacker, charmig och är extremt vänlig mot alla hon möter. Det var så hon försökte påverka Charles, genom att etablera en vänskap med hono skulle han hjälpa henne med Sebastians vilda leverne, speciellt hans drickande. Och just den vänskapen fick Charles och Sebastian att glida ifrån varandra.
Jag ska inte berätta hela historien, men Waugh beskriver tydligt en katolsk familj som inte är särskilt idealisk, även Sebastian och Julia överger Kyrkan. Och det är mycket viktigt eftersom Waugh ser Brideshead Revisited som en kartläggning av nådens verkan i en människa när Gud kallar honom eller henne tillbaka till Sig. Waugh använder sig av en metafor av fader Brown(den fiktive prästen som löser brottsfall); "I caught him with an unseen hook and an invisible line, that was long enough to take him to the end of the world and yet bring him back with a twitch upon the thread". Detta är precis vad som sker när Gud genom nåden drar tillbaka de förrymda medlemmarna av familjen Flyte till Sig. Evelyn Waugh kallade Brideshead Revisited sitt magnum opus och jag kan bara hålla med. Den har ett andligt djup, men även målande skildringar av adelns glamour, ungdomens skönhet och oskuld samt även en klick av den humor som är Waughs signatur.

Waugh led ofantligt mycket av den liturgireform som följde Andra Vatikankonciliet. Kyrkan var för honom en tillflykt från världen han hatade, och nu hade den världen även kommit in i Kyrkan. Vid sin sista dag i livet fick han dock närvara vid en mässa på latin. Föga anade Waugh att det skulle bli den sista, för väl hemma dog han medan han fortfarande befann sig på toaletten. Graham Greene påpekade att mässan som Waugh besökte var typiskt för hans fromhet, medan hans död på toaletten var typisk för hans humor. Evelyn Waugh sista dag i livet präglades av det som mest präglade hans person, humorn och den katolska tron. Ett jättebra och intressant porträtt av Evelyn Waugh och hans son Auberon finns i Johan Hakelius bok Döda Vita Män.