De sista kapitlena på historien om den botfärdige pilgrimen Don Cogote

Hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote hindrade simulerade prästvigningar från att äga rum

 

Don Cogote och Chancho Manza lämnade Tyskland i triumf, en stor folkmassa vinkade av dem i tågstationen och ett stort jubel utbröt när tåget åkte iväg. Men den humanistiske kommunfullmäktige, fylld av missunnsam vrede och förnedring, fick en sista hämnd. Med hjälp av ett grovt missbruk av sin auktoritet fick han tåget att ändra kurs så att den åkte till Schweiz istället för mot Istanbul. Och mycket riktigt, när de vaknade upp så befann de sig i en stad som heter Fribourg(eller Freiburg). Chancho Manza suckade uppgivet men för Don Cogote var detta ännu en möjlighet att predika budskapet så de stannade där en dag. Och de predikade budskapet om himmelriket och uppmanade till bot och omvändelse, och precis som på så manga andra ställen så sågs de som löjeväckande mer än något annat. Men så såg de en man i vit ordensdräkt komma fram till dem, det var en dominikan.

Han var en professor i Rom och var där for att gästföreläsa på Fribourgs universitet vars teologiska fakultet drivs av dominikanerna. "Kära pilgrimer! Ni har nu stått här i timmar och förkunnat evengeliet, men glöm inte att vi inte endast är andliga varelser utan att Gud har skapat oss med både en själslig och kroppslig dimension, och att dessa är integrerade i varandra och påverkar således varandra ömsesidigt. Om kroppen inte får näring kommer till slut även själen att bli lidande. Kom därför med mig till campusområdet för att äta lunch så att ni kan ladda era krafter och bli mer effektiva i ert evangeliserande!"

De tyckte det var en bra idé och de foljde med dominikanen till universitetet där de åt en god lunch på campusområdets cafeteria. Dock så började Don Cogotes rykte hinna ifatt honom under denna måltid, hans bravad i Tyskland hade blivit en stor nyhet, och hade vid det här laget även nått Schweiz, så folk började flockas kring honom och han tog till orda: "Det andliga livet är inte en dans på rosor utan en vandring genom dödskuggans dal. Kyrkans lära och de dogmer hon definierar är pålitliga vägvisare till Gud, men Gud själv befinner sig i mörkret, bortom vad förnuftets ljus kan uppfatta. Sannerligen, Andens vägledning är annorlunda än förnuftets, ty medan den senare orienterar sig med vad sinnena förnimmer så vägleder Anden oss inifrån och för oss till en värld oändligt större än den vi endast kan uppfatta inom förnuftets gränser. Vårt liv här och nu är därför en övning i förtröstan och överlåtelse. Den som inte låter sig ledas av Anden kommer aldrig att komma till himmelriket, för han kommer aldrig att hitta dit!"

Tal som dessa var ett tecken på en andlig mognad inom Don Cogote, ett tecken på att han nu inte längre endast var en vettvilling med en fix idé. Folk lyssnade nu uppmärksamt till vad han sade och tog honom inte längre som ett skämt. Sedan började en mer informell konversation mellan honom och studenterna, han fick ständigt påtår och ingen lät honom betala för något. Under detta samkväm sade en av studenterna till honom att en schismatisk och svekfull biskop skulle den dagen prästviga tio kvinnor. "Jag är inte speciellt kunnig i teologiska frågor, men vad jag har förstått så är detta inte möjligt, eller hur fader?" Don Cogote vände sig till dominikanen som bekräftade detta och redogjorde for Kyrkans konsekventa hållning genom historien i denna fråga samt gav en liten teologisk förklaring som utgick ifrån att Kristi manlighet inte var ovidkommande för inkarnationens verklighet.

"Isåfall behöver vi inte oroa oss, för då kommer det inte att vara giltigt", sade Don Cogote. Dominikanen förklarade dock att alla inblandade i dessa simulerade prästvigningar skulle bli exkommunicerade eftersom det var ett så grovt förkastande av Kyrkans auktoritet. Det var då Don Cogote satte fart igen. "OK, Chancho, vi har ännu ett uppdrag att utföra!" Tanken på att folk inte längre skulle tillhöra Kyrkan var en hemsk tanke för Don Cogote, nästan så att man kunde tro att detta automatiskt skulle betyda evig fördömelse. Dominikanen och skaran av studenter följde efter dem. De simulerade prästvigningarna skulle äga rum i en protestantisk kyrka, och de skyndade dit för det var nästan dags. När de var framme vände sig Don Cogote till dominikanen och sade: "Det här med prästvigning är utanför mitt kompetensområde, du måste övertyga dem om deras villfarelse".

"Bröderna här i Fribourg har redan försökt, jag tvivlar på att jag har något mer att tillföra". Då tog Don Cogote och rusade in i kyrkan utan att tänka. Inne i kyrkan höll biskopen precis på att påbörja vigningsceremonin när de såg Don Cogote komma inrusande medan han sade: "Stopp! Stopp! Snälla! Det här är ett misstag!"

Kyrkan var full av kvinnor med undertryckt ilska, ideologiskt sett var de inte särskilt olika de kvinnor Don Cogote hade mött på Sergelstorg. Längst fram fanns ett altarbord omgivet av korpulenta kvinnor i Don Cogotes ålder.

Så arga blev de av hans ankomst att de tog tag i honom, och Gud vet vad som kunde ha skett sedan, men snabbt kom Chancho Manza, dominikanen och studenterna till hans försvar.

Dock lyckades en av kvinnorna ge Don Cogote en knuff så hård att han krockade med altarbordet och välte några ljus som fanns på den, samt några krus med olja som befann sig precis nedanför och som skulle användas i ceremonin. Ett av ljusen hamnade i en oljepöl och den fattade eld, och elden spred sig över rummet. Även Don Cogote fattade eld, men här utförde Chancho Manza sin mest hjältemodiga handling på denna resa. Han tog tag i Don Cogote, bar honom och slängde i honom och sig själv i en dopbassäng som fanns i närheten. Så snabb var han att Don Cogote endast fick lindriga brännskador.

Alla skyndade sig ut ur kyrkan och lyckligtvis hann brandkåren släcka elden innan den spred sig till andra byggnader, men kyrkan var totalförstörd och evenemanget fick ställas in. Don Cogote hade således räddat dem från en formell exkommunikation, men endast temporärt, för en kort tid senare utfördes dessa simulerade prästvigningar, och de blev mycket riktigt exkommunicerade. Lyckligtvis fick Don Cogote aldrig reda på detta.

Dominikanen insisterade på att Don Cogote och Chancho skulle följa med honom till Rom. Don Cogote förklarade att det skulle vara en omväg för dem, men när dominikanen sade att han skulle försöka få honom till en privat audiens med påven så var han beredd att göra sig besväret. Och så började de sin resa till kejsarnas och martyrernas stad.

 

Hur den botfärdige pilgrimen Don Cogotes resa tar slut

 

De anlände på Roms centralstation Termini mitt på dagen, och det var fullt med folk och tiggarna utanför var många. Chancho Manza hade den här gången beslutat sig för att inte låta Don Cogote ge bort alla deras pengar, så att när tiggarna kom fram till dem så svarade han med "vai via", vilket han övertygade Don Cogote att det betydde "gå i frid" på romersk dialekt, men som i själva verket betyder "gå din väg" på vanlig italienska, Don Cogote skulle inte ha varit glad om han hade fått reda på detta. Från Termini var det inte långt till Angelicum, och på kort tid var de framme. Angelicums officiella namn är Pontificia Università San Tommaso d' Aquino in Urbe, ett av de mer välkända påvliga universiteten i Rom. Här undervisade den kände thomisten Reginald Garrigou-Lagrange, och hade elever som t ex den framtide påven Karol Wojtyla, och även den mer tvivelaktige Marie-Dominique Chenu. Universitet ligger beläget i ett kloster där det fortfarande finns en kommunitet dominikaner, många av lärarna(som är dominikaner) bor där av praktiska skäl. I mitten av klostret finns pelargångar med valvbågar och i kärnan av allt det finns en gräsmatta med mandarinträd och små vägar gjorda av småsten, och i mitten av allt det finns det en vit vattenfontän gjord av marmor.

Studenterna är för det mesta seminarister och ordensfolk, men även en del lekmän och präster som vidareutbildar sig. Det är en stor förargelse för denne författare att veta att Don Cogote har besökt precis det universitet han studerar vid, antagligen måste jag ha varit sjuk eller haft andra förhinder. Han var iallafall där och höll en improviserad predikan ståendes på kanten av fontänen, den här gången var Don Cogote mer skojfrisk och fäktades i luften med en pinne när han talade om den stridande Kyrkan(en benämning Kyrkan fortfarande har, oberoende av vad vissa teologer har sagt). Och han fäktades så vilt att han föll pladask ner i fontänen, studenterna och lärarna som var samlade skrattade gott, och Don Cogote skrattade med dem.

 

Det var onsdag, så Don Cogote skulle få träffa påven i samband med den allmänna audiensen, han bestämde sig för att promenera till Petersplatsen från universitetet och en stor skara följde honom. Folk på gatorna tittade besynnerligt på denne underlige man som endast var klädd i en potatissäck och alla de människor som följde efter honom. De tog Vittorio Emanuelebron över Tiberfloden och hamnade på Via della Conciliazione, avenyn som leder till Petersplatsen, den byggdes av den italienska staten som en försoningsgest mot Kyrkan och till minne av 1929 års Lateranfördrag. Där fick de syn på en demonstration som bestod av diverse vänsterelement, och de skanderade förolämpande ramsor om Kyrkan och hädelser mot Gud. Don Cogote blev förtvivlad, sprang mot dem och bad dem att sluta. Men de var alltför aggressivt uppspelta, de flockades istället kring honom och började misshandla honom. Don Cogote var alltför gammal och hade fastat allför mycket för att hans kropp skulle kunna tåla den sortens påfrestningar. När Don Cogotes följe väl hade lyckats föra bort huliganerna såg de att han blödde kraftigt och hade väldigt svårt att andas. De ville ta honom till sjukhuset, men han visste. "Ta mig till den helige fadern", insisterade han. De lyfte upp Don Cogote och skyndade mot Petersplatsen. Påven hade redan påbörjat audiensen men när han såg klungan av studenter och dominikaner som bar på en gammal man skyndade han sig mot dem trots hans höga ålder. Don Cogotes rykte hade även nått Vatikanen. Don Cogote sattes ner till marken och påven satte sig på knä bredvid honom.

"Min son, vad har hänt med dig?" Vid det här laget hade Don Cogote svårt att andas så dominikanpatern som hade tagit med sig honom förklarade vad som hade hänt.

"Dina bravader har verkligen fått stor uppmärksamhet, din hängivenhet har varit en inspiration för många", sade påven till Don Cogote. Han andades tungt, men lyckades säga: "Min familj, min plats är hos dem. Det var ett misstag att ge mig ifrån mitt hem, hur mycket bättre hade jag inte kunnat vittna för evangeliet om jag som kristen istället ägnat mig åt att vara en familjefar?

Jag har varit en dåre!" Påven såg medlidsamt på honom och frågade: "Min son, vill du få absolution?" Don Cogote nickade krampaktigt. Påven uttalade orden och gav absolutionen, "...ego te absolvo a peccatis tuis, in nomine Patris, et Filii, et Spiritus Sancti". Och precis vid dem orden slöt Don Cogote ögonen, och dog. Hans trogne följeslagare Chancho Manza grät, några studenter också.

 

Don Cogotes familj kom till Rom, där de deltog i hans requiemmässa som firades av påven själv.

Denna redogörelse är ett försök att kasta ett ljus över de frågor som uppstått kring denne märklige man, var han helig, en dåre, eller både och? Vilket det än är sensmoralen i det hela i min mening att vi inte behöver söka helighet genom storslagna bravader, och att caritas börjar hemifrån.