Ett försvar av liturgisk pompa och ståt

När jag läser texter för min kurs i liturgi så är det inte speciellt svårt att märka vilka preferenser författarna har angående Kyrkans liturgi.
Det märks tydligt hur de beskriver det romerska imperiets influens på Kyrkans liturgiska firande. Som bekant så kom Kristendomen att bli en statsreligion i det romerska imperiet, vilket innebar att kejsarmakten från att förut ha förföljt Kyrkan nu istället gynnade henne på olika sätt, bl a ge biskopar status av statstjänstemän av hög grad, vilket gav dem auktoritet även i statsrättsliga frågor, bl a hade en biskop rätt att döma i tvistemål.
Denna ställning i det romerska riket karaktäriserades också av speciella klädesplagg och ceremonier som kom att integreras i Kyrkans liturgi. T ex stolan, eller huvudbonaden som kom att utvecklas till mitran, användande av rökelse eller hälsas av en sjungande kör, allt detta kom från ceremonier från den romerska kejsarmakten.

Författarna till de texter jag läser döljer inte sitt ogillande av detta fenomen när de beskriver det som något som inte hör hemma i Kyrkans liturgiska liv, en av dem menar t om att all denna ceremoniella högtidlighet som kommer från denna period, och som har präglat vår liturgi ända sen dess, var biskoparnas äregiriga strävan efter makt och prestige.
Jag som inte har förmågan att veta motivet bakom förflutna biskopars val att acceptera den privilegierade ställning som erbjöds dem nöjer mig med att endast kommentera fenomenet i sig.

Det är ironiskt tycker jag eftersom alla möjliga innovationer i teologi och liturgi idag ofta försvaras med hänvisning till inkulturation, medan en inkulturation som verkligen har slagit rot i Kyrkan avfärdas som något främmande för det liturgiska firandet.
Istället vill man tillbaks till en tid då alla dessa utvecklade liturgiska former ännu inte fanns, tiden då de första kristna samlades i någons hus för att fira eukaristi, en enkel måltid i åminnelse av Kristus.

I och med det förnekar de en impuls som är typisk för alla mänskliga grupperingar, t om enskilda människor. G.K. Chesterton beskrev denna impuls väldigt väl när han skrev att ett vackert halsband som sätts kring en kvinnas hals är inte till för att dölja hennes skönhet, utan för att framhäva den. När vi vill uppmärksamma betydelsen av något så gör vi det genom detaljerade utsmyckningar eller högtidliga ceremonier. Detta fenomen finns även i nationer, när en nation växer, och självmedvetenheten som nation växer, så växer nationens symboler och ceremonier i takt och proportion till denna växt.

Detta sker även i Kyrkan, under tidens gång har vår trosreflektion fördjupats, vår identitet som Kyrka har blivit mer konkret, våra trossatser har tagit fastare former. Kyrkan växte sig större och större, både i antal medlemmar och i Kyrkans eget medvetande av att vara ett tecken för Gud i världen. Utvecklingen som skedde i liturgin i samband med detta är alltså helt naturligt med vår impuls att understryka vad vi håller kärt med smycken och ceremonier, särskilt är det handlar om liturgin som är hela Kyrkans bön till Gud, vårt svar på den dialog som Gud har inlett med sitt folk, hur kan vi göra annat än att i denna kontext ge Gud det finaste vi har?

Att det var opportunt både för det romerska imperiet och Kyrkans ämbetsmän att införliva dessa ceremonier i liturgin är egentligen irrelevant för det var ändå helt överensstämmande med en strävan att tillbe och prisa Gud på ett högtidligt och värdigt sätt, vilket också får mig att tro att dessa ceremonier inte blev inkluderade av rent världsliga motiv.

Slutsats? Det faktum att Kyrkans liturgi utvecklades med utförliga ritualer och vackra klädesplagg, särskilt eukaristin, är något positivt för det är det tydligaste tecknet på att Kyrkan värderar allt vad Gud har uppenbarat och givit oss i sin Son Jesus Kristus.