Fiat Lux

En katolsk blogg på svenska

måndag, juni 14, 2010

Vad ska vi göra av konciliet?

Många hade stora förhoppningar på Andra Vatikankonciliet, det skulle bli början på en ny pingst, en förnyelseperiod för Kyrkan då hon skulle bli ung på nytt och ge sig ut i världen med ökad vitalitet och frimodighet. Nu, 45 år senare kan vi konstatera att detta i stort inte har varit fallet.
Och den gamla förkonciliära Kyrkan som blev bespottad och misskrediterad av dåtidens progressiva framstår i ett allt klarare ljus när man ser vilken kris vi befinner oss i idag med brist på kallelser, minskat deltagande i liturgin samt det besinningslösa experimenterande med liturgin där exemplena är många. Efter konciliet drabbades Kyrkan av en identitetskris, ordensfolken och prästerna drabbades av en identitetskris. Jag är övertygad om att denna identitetskris är en faktor i de skandaler vi har upptäckt och våndats över den senaste tiden.

Varför blev det såhär? Några vill få det till att konciliet är ogiltigt och att Kyrkan har fallit i apostasi. Ingen som tror på Andens ledning och Kristi ord till Petrus(Matt 16:18) kan på allvar tro detta. Jag tillhör de som tror att konciliet har blivit "kapat" av människor som har läst in sin egen agenda. Några säger att de kan göra just det för att koncilietexterna i sig själva är tvetydiga och lämnar rum för olika tolkningar. Dessa personer inser dock inte att en sann förändring bygger på det som redan finns och att däri ligger nyckeln för att tolka texterna. Påven Benedikt XVI har identifierat denna nyckel som kontinuitetens hermeneutik, vilket inte på något sätt är hans eget påfund utan något som den salige påven Johannes XXIII klargjorde redan vid konciliets början.

Det är dock tydligt att alla inte tolkar konciliet på det sättet, teologen Hans Küng är det mest kända exemplet, när han öppet förnekar läran om påvens ofelbarhet, vägrar låta sig stå till svars och följaktligen förlorade sitt mandatum att undervisa i katolsk teologi. Jag tror dock att han bara är en bricka i ett större spel. Det faktum att Andra Vatikankonciliet var det mest mediabevakade konciliet genom tiderna har säkert påverkat människors förståelse av den.
En amerikansk teolog vid namn Michael Novak, var på plats vid konciliets andra session som journalist, och skrev en bok med titeln The Open Church, en bok han själv erkänner har en progressiv agenda. Han skrev i den amerikanska tidsskriften Crisis Magazine att som journalist var det mycket lättare att betona det nya än att peka på kontinuitet, en journalist ska ju förmedla nyheter, och kontinuitet har väl inte så mycket nyhetsvärde. Och vad är det de flesta människor förknippar med konciliet? Avskaffandet av latin i mässan och abstinens från kött på fredagar.

Artikeln i Crisis Magazine är väldigt intressant, för den är skriven av en man som tagit avstånd från sina tidigare "progressiva" ståndpunkter och ger oss en unik inblick i hur många människor med hans idéer såg på Kyrkans arv och hur konciliet skulle tolkas. Novak skriver att då de(i.e. de progressiva) gärna anklagade "traditionalisterna" för triumfalism, så kände han själv en triumfalism över innovationer i Kyrkan som segrade över förlegade traditioner. Detta är en känsla jag även märkte när jag läste Gunnel Vallquists rapportering av konciliet, Dagbok från Rom. Folk med hennes åsikter var tydligt de upplysta och toleranta medan de som gjorde motstånd mot dessa var trångsynta mörkermän, och boken är genomsyrad av en skamlös schadenfreude. Novak skriver också att de såg det hela som ett maktskifte och att det var nu upp till dem att förverkliga de förändringar konciliet hade beslutat om, han skrev därför många artiklar efter konciliet som han ansåg var i linje med det, och argumenterade bl a för experimenterande med liturgin och användning av preventivmedel. Väldigt ångerfull säger han nu att hans tid i skärselden kommer bli mycket plågsam, även om den bara skulle bestå i att kontemplera hans artiklar från 60- och 70-talet.

Jag tror alltså att media är en stor orsak till varför det finns en så stor förvirring angående konciliet. De har på något sätt fått företräde till tolkningen av konciliet, trots att det mer ligger i deras natur att betona nyheter snarare än kontinuitet. Ändå är det så ett koncilium måste tolkas. Många har redan talat om påvens betoning av kontinuitet med resten av Kyrkans Tradition som en tolkningsnyckel av Andra Vatikankonciliet. På den vägen måste vi fortsätta, med en förnyad uppskattning av Kyrkans arv, vare sig det gäller liturgi eller tänkare(host host, Thomas av Aquino) har vi en större chans att nå en förnyelse och reform av Kyrkan som är värd namnet. Jag tänker därför inom kort skriva ett par inlägg om förändringar i Kyrkan som knyter an till Traditionen.

P.S. Jag ville länka till Novaks artikel, men i skrivande stund funkar inte den sidan, men jag ska lägga ut den när den fungerar igen, för artikeln är verkligen läsvärd.

Uppdatering: Här är länken till Novaks artikel.

3 Comments:

  • At 5:43 em, Blogger Z said…

    Intressant. någonstans tror jag att konciliet startades lite pga de hemska saker som skett tidigare, Förintelsen i synnerhet. Och även fast inte katolska kyrkan var skyldigt till den eller till kriget, etc....
    så fanns nog känslan hos präster och biskopar och lekmän, att något måste understrykas. Nämligen respekten för andras tro, speciellt judendomen, kan jag tänka mig, och att även dessa andra troende, samt ateister, är Guds barn, och att även de har chans till frälsning, inte bara katoliker.

    (jag är dock medveten om att Vatican II handlade om mer än denna fråga, detta vara bare en betrktelse/föraning över situationen/känslorna som förmodligen rådde under efterkrigstiden.)

    mvh
    /Cecilia

     
  • At 9:28 em, Blogger Den Förlorade Sonen said…

    Kanske var det så att tolkningen av konciliet blev "kapad" av progressiva krafter. Och att detta var vad som ledde till den allmänna förvirring som spred sig sedan. 60-talet var ju också en tid med en enorm framåtanda och optimism, men också präglad av uppror mot det förgångna.

     
  • At 5:35 em, Blogger Unknown said…

    Hej!
    Du skriver om Matteus 16:17-18 och jag vill kommentera om de verserna och det påstående som du gör om dem verserna.

    Ursprungsorden av det som blev förvrängt till ”Matteusevangeliet” lyder:

    ”Yehoshua sade till dem: ”Lyckliga är du, Shimon ”Keipha” Bar-Yonah, för att kött och blod har inte uppenbarat detta för dig. Snarare, så var det min Fader Som är i himlarna. Dessutom säger jag dig att du är ”Keipa” och på denna even, evneh min qehilah [gemenskap].”

    [Netzairm Rekonstruktion av Hebreiska Matityahu [NHM] 16:17-18]

    Ordförklaringar: even – sten. Evneh – Jag ska bygga. Lägg märke till den hebreiska ordleken som inte finns i grekiskan, vilket är ett av de många indicier att Ribi Yehoshua – Messias – undervisade på hebreiska.

    ”Legitimiteten av romersk katolicism och dess spin-off protestantisk kristendom, vilar på att vränga detta mishpat från dess kontext. Yehoshua hade talat om emunah som kulminerade i avslöjandet från Fadern. Stenen är tjänsten som en shaliakh (sändebud, jfr. Netzarim Rekonstruktion av Hebreiska Matityahu [NHM] 16.18.1). Yehoshua hade precis frågat lärlings-sändebuden: ”Och ni, vad säger ni om mig?” Trots det att Keipah svarar för sändebuden [hebr. Shelikhim], så hade Yehoshua frågat gruppen inte endast Keihpa. Yehoshua singlade ut Keiphas namn och tog fördel av en ordlek. Han deklarerade att han kommer att bygga sin gemenskap på denna sten, sändebuden som kommunicer mellan beit-din och frändskapet, inte ”Petrus” som en individ. (..)

    Yehoshuas församling/gemenskap byggs på denna sten av kommunikation: ”vad säger ni för mig” (15:15). Deta är den emunah och efterföljande avslöjande av Fadern beskriven i kontext. Ingen stav passerades till ”St. Petrus”, Rom eller till de som inte tillhör det Bibliskt-definierade Israel. Vi kan också vara säkra på det pga. att den första Paqid – ”Övervakaren”/”Uppsyningsmanen” – till Netzarim-församlingen i Jerusalem var Ribi Yehoshuas – Messias- bror Ya’aqov Ben David – inte Shimon Keipha Bar-Yonah (”Petrus”). Keiphah var en av sändebuden i Netzarim, men han var aldrig Paqid för Netzarim.”
    [citat från NHM; mer information om rekonstruktionen finns på hemsidan www.netzarim.co.il]

    Ovanstående Netzarim-hemsida bevisar att Ribi Yehoshuas efterföljare och dem kristna inte hade något samröre. Det var två helt olika rörelser. Ribi Yehoshuas bror Ya’aqov Ben Dawid (”Jakob”) var den förste ledaren för Ribi Yehoshuas efterföljare Netzarim efter Ribi Yehoshuas – Messias – död.

    Anders Branderud

     

Skicka en kommentar

<< Home