Mina funderingar kring Påskuppropsdebatten
Debatten om "Påskuppropet" har varit i full gång. Mycket av den debatten har handlat om huruvida detta upprop som manar de kristna samfunden till solidaritet med de sjuka och svaga i samhället är en förklädd vänsterkritik mot regeringen och Försäkringskassans nya regler om utförsäkringar.
Just den biten av debatten intresserar mig inte särskilt mycket. Vad jag däremot har reagerat på är de som menar att det skulle vara en kristen barmhärtighetsgärning att verka för ett socialt nätverk där staten tar hand om de sjuka. Detta var Kyrkans uppgift långt innan den blev statens.
Anledningen är för mig uppenbar, Kristi uppmaning till att älska vår nästa innefattar hela människan, både hennes andliga och kroppsliga dimension. De hänger ihop och kan inte skiljas åt. Om Kyrkan skulle ge upp vad som kallas för de "kroppsliga barmhärtighetsgärningarna", vad skulle det säga om människosynen? Gnosticismen skulle inte ligga långt borta.
Därför måste jag hålla med Pelle Poluha att den kristna solidariteten med de sjuka och svaga inte kan delegeras till staten, eftersom den kristna barmhärtigheten, även avseende den kroppsliga aspekten innefattar samtidigt en andlig dimension, en omsorg för själen som staten inte kan ta hänsyn till, speciellt inte en stat som inte bekänner sig till någon tro. Pelle länkar till en artikel på First Things som tar upp detta.
Låt mig dock tydliggöra att jag inte tar ställning till huruvida Försäkringskassans regler bör ändras eller inte. Kanske är en ändring det mest praktiska sättet att ro iland med problemet. Men det vore, som artikeln i First Things säger, ett misslyckande av den kristna barmhärtighetsgärningen, inte ett uppfyllande av den.
Just den biten av debatten intresserar mig inte särskilt mycket. Vad jag däremot har reagerat på är de som menar att det skulle vara en kristen barmhärtighetsgärning att verka för ett socialt nätverk där staten tar hand om de sjuka. Detta var Kyrkans uppgift långt innan den blev statens.
Anledningen är för mig uppenbar, Kristi uppmaning till att älska vår nästa innefattar hela människan, både hennes andliga och kroppsliga dimension. De hänger ihop och kan inte skiljas åt. Om Kyrkan skulle ge upp vad som kallas för de "kroppsliga barmhärtighetsgärningarna", vad skulle det säga om människosynen? Gnosticismen skulle inte ligga långt borta.
Därför måste jag hålla med Pelle Poluha att den kristna solidariteten med de sjuka och svaga inte kan delegeras till staten, eftersom den kristna barmhärtigheten, även avseende den kroppsliga aspekten innefattar samtidigt en andlig dimension, en omsorg för själen som staten inte kan ta hänsyn till, speciellt inte en stat som inte bekänner sig till någon tro. Pelle länkar till en artikel på First Things som tar upp detta.
Låt mig dock tydliggöra att jag inte tar ställning till huruvida Försäkringskassans regler bör ändras eller inte. Kanske är en ändring det mest praktiska sättet att ro iland med problemet. Men det vore, som artikeln i First Things säger, ett misslyckande av den kristna barmhärtighetsgärningen, inte ett uppfyllande av den.
posted by Jacob @ 12:18 fm
3 Comments:
At 10:14 fm,
Bitte said…
Jag förstår din synpunkt och du har en poäng men jag håller inte riktigt med. Det här känns lite som ytterligheternas väg. Antingen staten - eller Kyrkan - och aldrig mötas de två. Men så fungerar det ju inte i verkliga livet. Tänk så många gånger som Kyrkans folk hjälpt människor i det vardagliga livet! Och andlig spis utesluter inte ett solidariskt stöd för människor som kommit i kläm. Jag tycker faktiskt det är sorgligt att Påskuppropet ska ifrågasättas på det här sättet, när allt det handlar om är en solidarisk handling som manar till omtanke och stöd för människor som hamnat mellan stolarna.
Men enligt ditt sätt att resonera borde ju Kyrkan/kyrkorna/enskilda kristna då gå in och hjälpa alla de här människorna individuellt, eller? Än har jag inte sett några tecken på ett sådant engagemang hos dem som står emot Påskuppropet, men man vet ju aldrig, det kanske kommer.
At 12:49 em,
Jacob Astudillo said…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
At 12:50 em,
Jacob Astudillo said…
Jag menar att en sann kristen solidarisk handling skulle vara just att själv hjälpa de som är utsatta.
Statlig välfärd och kristen barmhärtighet är inte samma sak.
Så varför uppmanar man till en ökad statlig välfärd med hänvisning till kristen solidaritet?
Det betyder inte att det inte skulle vara på sin plats med statlig välfärd(dock endast i viss utsträckning, en stat stor nog att ge dig allt är också stor nog att ta allt ifrån dig), men det kan aldrig ersätta kristna barmhärtighetsgärningar.
Skicka en kommentar
<< Home