Fiat Lux

En katolsk blogg på svenska

fredag, januari 25, 2008

Bokrecension i Svenskan

Katolska Kyrkan är återigen ett tacksamt offer för Svenska dagbladets kultursidors otaliga och vid det här laget tröttsamma påhopp. Den här gången är det i en bokrecension som behandlar två katolska tänkare, Louis Massignon och den för mig mer bekante Pierre Teilhard de Chardin.
Recensenten verkar vara lika avogt inställd mot den katolska tron som han verkar vara okunnig om den(troligtvis orsakar det senare det tidigare). Han hävdar för det första att Teilhard de Chardins förhållande till kurian var "särskilt" problematiskt för att han var jesuit, dock ger han ingen motivering till varför hans ordenstillhörighet skulle ställa till extra besvär, det har sedan länge funnits jesuiter som jobbar i kurian och gör det än idag.

Sedan skriver han på ett besserwisseraktigt sätt att dessa katolska teologer "svor i kyrkan" i betydelsen att de skulle ha brytit ett förmodat decorum som störde ett förmodat status quo.
Detta stämmer dock inte, det har aldrig funnits ett status quo i Kyrkan i betydelsen att det inte skulle ha pågått livliga teologiska och filosofiska debatter eller ens att det inte har funnits någon utveckling i dem. Skillnaden är kanske att inom den Katolska Kyrkan finns det stolpar och ramar, och att även om man har olika åsikter och ståndpunkter så har man ett gemensamt mål att nå. Det är egentligen bara i en sådan kontext som man kan tala om en utveckling värd namnet, för utveckling förutsätter en riktning.

Huruvida Teilhard de Chardin höll sig inom ramarna eller inte är nog vid det här laget inte riktigt fastställt än(någon får informera mig om jag har fel).
Men vissa saker kan man se är problematiska, t ex hur de Chardin kopplar evolutionsteorin med människans utveckling mot Gud. Här verkar han ha försummat läran om arvssynden, den böjelsen inom människan som alltid vill få henne att göra ont, det passar inte riktigt in i bilden om en ständigt utvecklande människa. C.S. Lewis hade rätt när han sade att människan inte bara är en varelse som inte är färdigutvecklad, hon är en rebell som behöver lägga ner sitt vapen.
Sedan skriver recensenten att för Teilhard de Chardin var evolutionen "Guds utvecklande och slutgiltiga möte med sig själv", detta är en fras som låter såpass flummigt hegelianskt att jag kan bara hoppas att Teilhard de Chardin inte tyckte så. För det vore inte så "djärvt" som det står i recensionen, utan lika naivt som den barnsliga gudsbilden av skäggig gubbe på ett moln.
Och då skulle jag hålla med om att Teilhard de Chardin svor i Kyrkan, men inte i betydelsen "djärv", utan i betydelsen "vulgär".

onsdag, januari 23, 2008

Sing the Catholic blues!

Bloggaren Symeon har ett filmklipp på en man(amerikan gissar jag) som spelar en väldigt bra blueslåt(som han komponerat själv) som är ett apologetiskt stycke för den katolska tron.
Jag tillägnar den här låten åt grabbarna på Aletheia.
Den här sortens apologetik tycker jag om, mera sånt!

fredag, januari 18, 2008

Människans eviga existens- Del 2

För att spara tid så förutsätter jag här två saker, dels att människan inte består av två substanser som är själ och kropp utan att dessa två tillsammans utgör människans enda substans.
Det andra är att människans intellekt hör till själen, den som förnekar denna punkt hänvisar jag till den helige Thomas av Aquinos Summa Theologiae, första delen, fråga 79, artikel 4.

Intellektet har en verksamhet som verkar självständigt från kroppen och de sinnliga intrycken, detta märker vi från vår förmåga till abstraktion. När vi talar om "människan" i allmänhet så menar vi alla människor som finns, och detta är intellektets verk, vi ser inte med våra ögon "människan" som en generisk term utan vi ser personer som vi och som vi drar ur den gemensamma egenskapen för oss alla att vi är människor. Hade intellektet varit en del av kroppens sinnliga förmåga så skulle den inte kunna ha den funktion den har eftersom sinnena bara uppfattar konkreta saker. Jag skulle t ex kunna ha kunskap om en digital klocka på mitt skrivbord som jag ser och kan ta på, men jag skulle aldrig koppla att den har samma funktion som Big Ben i London eftersom jag skulle inte kunna transcendera fenomenen(det är samma sak med tid faktiskt, eftersom tid är mätning av våra rörelser mot jordens, men sinnena mäter inte rörelser utan uppfattar dem bara, det är intellektet som mäter).

En självständig verksamhet kan bara innehas av något substantiellt, vi säger t ex inte att värme avger värme, utan t ex att ett element avger värme.
Intellektet är en verksamhet som hör till den mänskliga själen. Och vad är då själen? Det är människans helhets- och ordningsprincip, det som gör att trots de förändringar jag genomgår i livet ändå alltid förblir densamme. Aristoteles kallar det för människans "form".
Och om själens intellektuella verksamhet är självständig från kroppen så innebär det att själen måste ha en självständig existens från kroppen, då bara substantiella saker har en självständig verksamhet. Människans kropp är underkastad de biologiska villkoren, så att den vid människans död korrumperas och vittrar bort. Människans själ är dock inte materiell eller biologisk och lyder således inte efter dessa lagar.
Av detta kan vi sluta oss till att själen kan överleva kroppen(vilket förnekas av t ex sjundedagsadventister).

Dock kvarstår en del problem, enligt katolsk tro så är ju människan inte enbart själ utan kropp och själ tillsammans. Så även om vi erkänner att själen kan överleva kroppen, är det fortfarande vi själva som "lever vidare"? Detta tänker jag ta itu med i den tredje och sista delen.

fredag, januari 11, 2008

Visa bilder på aborterade foster- en dålig idé

Jag har märkt lite här och var att man visar upp bilder på foster som blivit aborterade med förhoppning om att folk ska ändra uppfattning i just abortfrågan.
Dessa människor må ha de bästa intentioner(eller inte) men det är i min mening kontraproduktivt.
Lägg alltså märke till att jag inte skriver detta för att jag inte delar deras ståndpunkt(för det gör jag), utan just för att detta får en motsatt effekt av vad de vill uppnå.

Inom retoriken finns ett begrepp som kallas decorum, något som docent Göran Hägg kallar för "de trevligas princip" som innebär att när man beskriver något obehagligt eller svårsmält så ska man inte gå in på explicita detaljer för då upplevs man själv som obehaglig och då lyckas man inte övertala folk.
Och håller man på att visa sådana bilder så upplevs man som otäck och pervers även fast det är aborterna som är otäcka och perversa, som sagt, det får en motsatt effekt.
Nu menar jag förstås inte att man inte ska tala om frågan, för det är kanske den största tragedin i dagens civilisation att abort accepteras, visserligen att man har förståelse att kvinnor i desperata situationer tar till en sådan lösning, men att man godkänner den är något helt annat.
Men detta kan göras inom ramen för decorum, och mitt favoritexempel i denna sak är G.K. Chestertons dikt By the babe unborn:

                If trees were tall and grasses short,
As in some crazy tale,
If here and there a sea were blue
Beyond the breaking pale,

If a fixed fire hung in the air
To warm me one day through,
If deep green hair grew on great hills,
I know what I should do.

In dark I lie; dreaming that there
Are great eyes cold or kind,
And twisted streets and silent doors,
And living men behind.

Let storm clouds come: better an hour,
And leave to weep and fight,
Than all the ages I have ruled
The empires of the night.

I think that if they gave me leave
Within the world to stand,
I would be good through all the day
I spent in fairyland.

They should not hear a word from me
Of selfishness or scorn,
If only I could find the door,
If only I were born.

tisdag, januari 08, 2008

Människans eviga existens- Del 1

Några diskusssioner med sjundedagsadventister gjorde mig uppmärksam på läran om människans totala förgörelse(annihilation), en lära som inte delas av speciellt många kristna samfund, däremot är det en lära hos t ex Jehovas vittnen. Annihilation innebär att människan slutar upp att existera, hon totalförintas. Detta är alltså de förtappades lott som enligt adventister är mycket mer barmhärtigt(alltså mer gott) än att lida ett evigt straff, det är mer gott att göra slut på en människas existens än att utsätta henne för lidande.
Ett sådant förhållningssätt är emellertid mycket problematiskt, jag citerar den tyske filosofen Dietrich von Hildebrand:

Some men think that death means descent into absolute nothingness. Therefore, they argue, death need not be feared because it will bring about the end of all suffering. This is a deceptive and false argument that gains plausibility from the tacitly-held concept that only a consciously-felt suffering is an evil.

In truth, however, existence as a personal being is a great good, the basis for all other things: our happiness and bliss, our loves and yearnings. But this personal existence is so basic, so taken for granted, that we are usually not completely aware of its remarkable value. If, then, we were to lose this fundamental good and descend into nothingness, this would constitute a terrible loss, a dreadful misfortune. Our no longer being able to suffer when we cease to exist would in no way mitigate the dreadful loss of personal existence.


Existensen i sig är något gott, den är grunden för att vi kan vara lyckliga överhuvudtaget.
Det kan alltså inte vara så att det är bättre att inte finnas till, och det är sannerligen ingen positiv syn på tillvaron. Allt som existerar är skapat av Gud, således är allt som existerar gott(jag behöver väl knappast påpeka att Gud såg att allt var gott i Första Moseboken?), och ondska är således endast avsaknaden av det goda och är därmed inte substantiell. Man skulle kunna säga att ondskan är lika med icke-existens ur en ontologisk synvinkel.
Och hur man då skulle få det till att det är mer värdigt en god och barmhärtig Gud att eliminera en människa snarare än att respektera hennes val är för mig obegripligt. Jag håller helt och hållet med Chesterton i detta citat: "Helvetet är Guds hyllning till människornas fria vilja".
Fortsättning följer...