Människans eviga existens- Del 2

För att spara tid så förutsätter jag här två saker, dels att människan inte består av två substanser som är själ och kropp utan att dessa två tillsammans utgör människans enda substans.
Det andra är att människans intellekt hör till själen, den som förnekar denna punkt hänvisar jag till den helige Thomas av Aquinos Summa Theologiae, första delen, fråga 79, artikel 4.

Intellektet har en verksamhet som verkar självständigt från kroppen och de sinnliga intrycken, detta märker vi från vår förmåga till abstraktion. När vi talar om "människan" i allmänhet så menar vi alla människor som finns, och detta är intellektets verk, vi ser inte med våra ögon "människan" som en generisk term utan vi ser personer som vi och som vi drar ur den gemensamma egenskapen för oss alla att vi är människor. Hade intellektet varit en del av kroppens sinnliga förmåga så skulle den inte kunna ha den funktion den har eftersom sinnena bara uppfattar konkreta saker. Jag skulle t ex kunna ha kunskap om en digital klocka på mitt skrivbord som jag ser och kan ta på, men jag skulle aldrig koppla att den har samma funktion som Big Ben i London eftersom jag skulle inte kunna transcendera fenomenen(det är samma sak med tid faktiskt, eftersom tid är mätning av våra rörelser mot jordens, men sinnena mäter inte rörelser utan uppfattar dem bara, det är intellektet som mäter).

En självständig verksamhet kan bara innehas av något substantiellt, vi säger t ex inte att värme avger värme, utan t ex att ett element avger värme.
Intellektet är en verksamhet som hör till den mänskliga själen. Och vad är då själen? Det är människans helhets- och ordningsprincip, det som gör att trots de förändringar jag genomgår i livet ändå alltid förblir densamme. Aristoteles kallar det för människans "form".
Och om själens intellektuella verksamhet är självständig från kroppen så innebär det att själen måste ha en självständig existens från kroppen, då bara substantiella saker har en självständig verksamhet. Människans kropp är underkastad de biologiska villkoren, så att den vid människans död korrumperas och vittrar bort. Människans själ är dock inte materiell eller biologisk och lyder således inte efter dessa lagar.
Av detta kan vi sluta oss till att själen kan överleva kroppen(vilket förnekas av t ex sjundedagsadventister).

Dock kvarstår en del problem, enligt katolsk tro så är ju människan inte enbart själ utan kropp och själ tillsammans. Så även om vi erkänner att själen kan överleva kroppen, är det fortfarande vi själva som "lever vidare"? Detta tänker jag ta itu med i den tredje och sista delen.