Bokrecension i Svenskan

Katolska Kyrkan är återigen ett tacksamt offer för Svenska dagbladets kultursidors otaliga och vid det här laget tröttsamma påhopp. Den här gången är det i en bokrecension som behandlar två katolska tänkare, Louis Massignon och den för mig mer bekante Pierre Teilhard de Chardin.
Recensenten verkar vara lika avogt inställd mot den katolska tron som han verkar vara okunnig om den(troligtvis orsakar det senare det tidigare). Han hävdar för det första att Teilhard de Chardins förhållande till kurian var "särskilt" problematiskt för att han var jesuit, dock ger han ingen motivering till varför hans ordenstillhörighet skulle ställa till extra besvär, det har sedan länge funnits jesuiter som jobbar i kurian och gör det än idag.

Sedan skriver han på ett besserwisseraktigt sätt att dessa katolska teologer "svor i kyrkan" i betydelsen att de skulle ha brytit ett förmodat decorum som störde ett förmodat status quo.
Detta stämmer dock inte, det har aldrig funnits ett status quo i Kyrkan i betydelsen att det inte skulle ha pågått livliga teologiska och filosofiska debatter eller ens att det inte har funnits någon utveckling i dem. Skillnaden är kanske att inom den Katolska Kyrkan finns det stolpar och ramar, och att även om man har olika åsikter och ståndpunkter så har man ett gemensamt mål att nå. Det är egentligen bara i en sådan kontext som man kan tala om en utveckling värd namnet, för utveckling förutsätter en riktning.

Huruvida Teilhard de Chardin höll sig inom ramarna eller inte är nog vid det här laget inte riktigt fastställt än(någon får informera mig om jag har fel).
Men vissa saker kan man se är problematiska, t ex hur de Chardin kopplar evolutionsteorin med människans utveckling mot Gud. Här verkar han ha försummat läran om arvssynden, den böjelsen inom människan som alltid vill få henne att göra ont, det passar inte riktigt in i bilden om en ständigt utvecklande människa. C.S. Lewis hade rätt när han sade att människan inte bara är en varelse som inte är färdigutvecklad, hon är en rebell som behöver lägga ner sitt vapen.
Sedan skriver recensenten att för Teilhard de Chardin var evolutionen "Guds utvecklande och slutgiltiga möte med sig själv", detta är en fras som låter såpass flummigt hegelianskt att jag kan bara hoppas att Teilhard de Chardin inte tyckte så. För det vore inte så "djärvt" som det står i recensionen, utan lika naivt som den barnsliga gudsbilden av skäggig gubbe på ett moln.
Och då skulle jag hålla med om att Teilhard de Chardin svor i Kyrkan, men inte i betydelsen "djärv", utan i betydelsen "vulgär".