Katolska författare: Flannery O' Connor

Vad försiggår i huvudet på en katolsk kvinna som bär på en dödlig sjukdom? I Flannery O' Connors fall får vi en inblick genom hennes litterära verk, och de som läst något av dem vet att svaret på den frågan är något utöver det vanliga. Precis som de föregående författare jag har skrivit om, behandlar O' Connor den Gudomliga nådens verkan och syndens verklighet i människors liv. En betydlig skillnad ligger dock i att Flannery O' Connors totala avsaknad av sentimentalitet, här skiljer sig hon från Evelyn Waugh och t om Graham Greene(fast hans berättelser kunde också vara ganska osentimentala). Hennes berättelser(hon skrev endast 2 romaner men fick ett 30-tal noveller publicerade, det är dessa som hon är mest känd för) präglas ofta av drastiska händelser som ofta slutar våldsamt och brutalt, och inte sällan med död. O' Connor själv förklarade att anledningen till att hennes noveller är så hårda är att det inte finns något hårdare eller mindre sentimentalt än kristen realism. Detta är något katoliker blir påminda om varje gång vi går in i en kyrka och(vanligtvis) ser den korsfäste Kristus bakom altaret. Den hårda utmaningen som det innebär att ta sitt eget kors och följa Honom intill döden var en verklighet O' Connor upplevde med en ovanligt hög intensitet.

Redan vid 15 årsåldern dog hennes far i lupus. 1951 fick hon själv den diagnosen och beräknades att leva i endast 5 år till. Hon levde i själva verket betydligt längre, men hennes liv förändrades mycket till hennes missbelåtenhet. Det kan säkert inte ha varit kul att leva med vetskapen att man kan dö närsomhelst, detta gäller självklart alla men det var mer påtagligt för henne. När hon bad "bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund" så måste den stunden känts betydligt närmare än när vi andra katoliker ber den bönen. Förutom det och de fysiska besvären som krävde kryckor, sjukbesök o dyl så var hon tvungen att ge upp sina planer att bosätta sig i New York och istället bo hos sin mor på familjens gård i Milledgeville, Georgia, vilket inte alltid var problemfritt. Det ansträngda förhållandet mellan mor och barn är ett återkommande tema i hennes noveller. Vad många som läser Flannery O' Connor ofta missar är att hon skrev från ett kristet perspektiv, vilket får många att missa poängen. Ta t ex hennes kanske mest kända novell, A Good Man is Hard to Find, vad många brukar fokusera på är exklusivt det hemska, en våldsam bilkrock, de kallblodiga morden och den nihilistiske brottslingen på rymmen. Färre lägger märke till betydelsen av den gamla damens förändring under hennes samtal med brottslingen. Från att ha varit en falsk person som med smicker och ouppriktig fromhet försökt övertala honom att inte skjuta henne kom det ett ögonblick då hon struntade i sig själv och fylldes av kärleksfullt medlidande för den andliga smärta som plågade brottslingen. Det var ett ögonblick där nåden verkade hos en oväntad person på en oväntad plats. I det avseendet är O' Connor lik Graham Greene, fast hon själv ansåg att hennes karaktärer var mer realistiska än hans. Hon skyggade inte heller för beteckningen "katolsk författare" som Greene gjorde. Hennes verk var förstås inte heller didaktiska eller apologetiska, men hon förstod vikten som ens bakgrund och åskådning hade för sitt författarskap. Hon sade: "Att säga att man inte är en katolsk författare utan en katolik som är författare, är att avsluta diskussionen innan den ens har påbörjat." Diskussionen skulle då vara en författares influenser.

O' Connors bakgrund är en tydlig influens. Hon var från delstaten Georgia i den amerikanska södern, och södern är alltid den geografiska plats som står i centrum i hennes berättelser även när berättelsen inte utspelar sig där(vilket är väldigt sällan). Den amerikanska södern är en plats som många associerar med inskränkthet, intolerans, rasism etc. Men O' Connor var ingen samhällskritiker, vad hon försökte kartlägga var roten till det onda, inte dess symptom. När det gällde behandlingen av de svarta i södern var hon aldrig såpass explicit kritisk som många hade önskat. Anledningen till det tycker jag illustreras väl i hennes novell Everything That Rises Must Converge berättar om en ung man och hans mor och deras attityd till de svarta och medborgarrättsrörelsen som kämpar för deras rättigheter. Modern representerar den äldre generationen som beklagar att samhället har blivit integrerat och som behandlar svarta nedlåtande, dock utan illvilja. Sonen som representerar den yngre generationen däremot är progressiv och stöder de samhällsförändringar som skett. Han fantiserar om att bli vän med svarta och t om gifta sig med en svart kvinna för att förarga sin mor vars seder och tankesätt han föraktar. En ironisk tvist i historien är att modern trots sin negativa syn på integration finner det naturligt att umgås med svarta och har många goda minnen av dem från sin barndom medan sonen som stöder integrationer finner det i själva verket vara svårt att umgås med svarta personer. De tafatta försök han gjorde att ta kontakt med några manifesterade bara ytterligare hans avstånd till dem. Jag tolkar det hela såhär; även fast O' Connor kritiserar den äldre generationen så faller hennes kritik lika hårt på den yngre eftersom båda generationer lider av den andliga sjukdomen högmod. Den äldre genom sin brist på respekt för de svarta, den yngre genom sin brist på respekt för den äldre. Så vad O' Connor verkar ha menat är att de progressiva är inkapabla att införa en förändring på djupet. Det är många som har sagt det, att lagar må ha ändrats men inte mentaliteter osv. Men jag tror inte att det är det som O' Connor syftade på, utan snarare detta: om vårt engagemang inte kommer från en andlig förnyelse utan en anpassning till tidsandan, vad är den då egentligen värd? Jag tror inte att O' Connor motsatte sig integrationen, men hon ställer en högst rimlig fråga: har den gjort oss dygdigare? Heligare? Hon sade att den nya generationen inte bara vill ta bort det som är dåligt utan även det som är bra. Jag kan bara instämma, varje gång som de s.k. progressiva raserar viktiga fundament, vare sig det gäller religiösa eller naturrättsliga, så känns medborgarrättsrörelsens seger mindre betydelsefull.

O' Connor hade ett annorlunda perspektiv i och med att hon var en irländskättad katolik i ett protestantiskt samhälle, och kunde rikta frän kritik mot just protestantiska heresier(aldrig explicit, utan mellan raderna). Den vanligaste kritiken var dock mot den amerikanska söderns fromhet som en slags social konvention som ska upprätthållas för respektabilitetens skull. Den kritiken skulle lika gärna kunna riktas mot ett katolskt samhälle, men det är ändå i den amerikanska som hon lever i och skriver om. Dock skrev hon en gång en novell där katoliker var huvudpersoner. I A Temple of the Holy Ghost skriver hon om hur nunnor lär ut frasen "Den Helige Andens tempel" som ett sätt för katolska flickor att tacka nej till utomäktenskapligt sex. O' Connor använder det dock för att på ett djupare plan visa den mänskliga kroppens värdighet.
Det mest anmärkningsvärda med hennes noveller är dock hur hon behandlar lidandet. Hon förnekar aldrig dess verklighet eller försöker förminska den, vad hon gör är att visa lidandets mening. Som katolik som kämpade med en dödlig sjukdom så var det en högst viktig angelägenhet för henne. Att hennes noveller ofta är våldsamma är därför nödvändigt för att korrekt beskriva det Gudomliga mötet med vår utsatta situation. Tänk återigen på den korsfäste Kristus som inte bara accepterade lidandet utan inkorperade den i sitt frälsningsverk. Kort sagt, jag gillar Flannery O' Connors berättelser för att de är en fantastisk illustration av svaret på frågan: var finns Gud i lidandet?