Heresins formlöshet

Jag skriver detta med ett tungt hjärta men samtidigt med förhoppningen om att lyckas visa vad som är andan bakom den anti-katolska och mer specifikt den anti-romerska attityden som har visat sitt fula ansikte med en ökad intensitet de senaste dagarna. För dem som tror att jag uppträder som en officiell talesman för Katolska Kyrkan kan jag lugnt ge besked om att dessa är mina personliga funderingar och att jag därmed inte behöver någon fullmakt från min biskop.

Jag vill börja med de s.k. "progressiva katolikerna", vad är progression? Är det ett steg framåt? Svar ja. Är varje förändring ett steg framåt? Svar nej. Så vad behövs för att kunna avgöra att man har gjort framsteg? En riktning och ett mål. Och det är vad som förbryllar mig mest med de här katolikerna som kallar sig progressiva, vilka är deras riktning och mål? Om vi utgår från de frågor de mest brukar uppröra sig över(kvinnliga präster, homosexuella, preventivmedel, interkommunion... you know the list), så har de ingen fast grund att stå på när det gäller Kyrkans lära, det finns ingen kontinuitet, de har inget stöd vare sig från läroämbetet, traditionen eller skriften som helhet. Det enda de har är lösryckta citat där de läser in sin subjektiva mening, en godtycklig uppfattning av kärleksbudet och hänvisning till Andra Vatikankonciliets "anda". Så vad är grunden för deras reformer? Den verkar inte särskilt konkret, inget man riktigt kan sätta tänderna i, jag kallar den därför "heresins formlöshet".

Vi finner en liknande typ av formlöshet i gnosticismen som inte är ett fast utformat system utan kan uppkomma i olika former, och kan därför finnas i de flesta religioner, det brukar oftast blanda ihop element från olika religioner. Det som kanske är mest typiskt för det gnostiska sinnelaget är nedvärderingen eller rentav förakt för det materiella, en tendens att avvisa det påtagliga. En typiskt gnostisk syn är den dualistiska synen på kropp och själ. I västvärlden så är Platon en av dem som tidigt visar denna tendens, där vår omvärld bara är skugglika figurer av den riktiga "idévärlden", denna attityd höll sig kvar trots den kraftiga kritiken från hans lärjunge Aristoteles som menade att vi kan bara få kunskap om idén "människan" genom att först ha sett konkreta människor, dvs kunskap uppnås genom konkreta ting, och att vad vi förnimmer med sinnena är verkligt. Aristoteles syn på verkligheten skulle av oss kristna kallas "sakramental", och det är föga förvånande att den helige Thomas av Aquinos användning av aristelisk filosofi i sitt teologiska arbete blev en sådan lyckad syntes. För den attityd som Aristoteles förmedlar i rationella ordalag fanns redan innan i Kyrkan, och man märker det när man läser tidiga teologer som Origenes(den förste "akademiske teologen", en from man med ett knivskarpt intellekt), det känns nästan som han motvilligt tar inkarnationen i beaktning i hans annars starka tendens att nedvärdera det kroppsliga, något han delade med gnostikerna trots han att kritiserade dem. Men att han ändå var tvungen att beakta inkarnationen visar ändå att Kyrkan insisterade på detta, och det höll många av de nyplatonskt inspirerade teologerna i schack för att de inte skulle få slutföra det arbete som gnostikerna påbörjat.

Ett annat exempel på formlöshet är protestantismen. "Det finns ingen protestantisk kyrka", hörde jag en svenskkyrklig präst säga. Det stämmer i betydelsen att protestantismen inte är en institution utan en anda, en upprorisk sådan. Martin Luther(som i en bok av författaren Harry Crocker III kallas Der zerstörer von die Christenheit) var mannen som inledde revolutionen i den europeiska kristenheten som inledde en våg av skepticism i trons värld som vi fortfarande skördar frukterna av idag. Nu är det inte helt rättvist att kalla Luther för en skeptiker, och det pågår en debatt om hur protestantisk han i själva verket var, men konsekvenserna har varit katastrofala. Luther insåg nog själv hur farligt det kan vara att säga Sola Scriptura, Sola Fide, Sola Gratia och försökte faktiskt konkretisera sin revolution med något som kan kallas för en imitation av den Katolska Kyrkans struktur. "But you won't fool the children of the revolution", många av upprorsmakarna ställde inte upp på Luthers idéer, gjorde uppror mot lutherdomen och grundade egna samfund, och i våra dagar bildas alltjämt nya samfund som öses ut ur den Pandoras ask som den gången öppnades av en upprorisk augustinermunk på 1500-talet. Lärorna mellan de nya samfunden har stora variationer, och inte ens läror som Treenigheten delas av alla(Jehovas vittnen, unitarier, mormoner etc). Vad som förblir gemensamt för protestantismen är upproret.

Vad har detta med de s.k. "progressiva katolikerna" att göra? Jo, samma attityder som finns inom gnosticismen och protestantismen återfinns hos dessa anti-romerska katoliker som kampanjerar för sina politiskt korrekta ståndpunkter. Jag skulle inte gå så långt som att kalla dem gnostiker, men jag tror mig finna samma anda när de förkastar utvecklingen och fördjupningen av de kristna lärosatserna och vill reducera trons grunder till ett slags ursprungligt kerygma som de tror sig finna i trosbekännelser. En sådan "progressiv katolik" angav den Niceo-konstantinopolitanska trosbekännelsen som platsen där alla väsentliga kristna läror går att finna, kriteriet han angav var att det var den som hade störst konsensus bland kristna. Men han medgav att man egentligen kan dra ut på ifrågasättandet hur långt man vill, så om konsensus är den enda grund de står på så är den inte särskilt stabil, därav formlösheten. Så endast de centrala trossatserna är det väsentliga i tron, det andra är bara bihang som kan kastas av när de inte längre behagar. Det är inget annat än ett dualistiskt tänkande där essensen är fångad i ett skal som den kan göra sig av med.

Men den katolska tron är inte sådan, den är som ett träd som har växt ur ett frö, fröet är i detta fall det ursprungliga kerygmat som vi ser hos Paulus(1 Kor 15:3-7) och som har vidareutvecklats i evangelierna. Skulle vi kalla det ursprungliga kerygmat mer väsentligt än evangelierna? Knappast. Det finns visserligen vissa delar av ett träd som är mer bärande för hela trädet, stammen t ex. Men grenarna är lika mycket del av trädet för det, den katolska synen på lärosatserna är holistisk(att man ser till helheten) inte dualistisk.
Men de "progressiva katolikerna" vill inte erkänna att det finns grenar av tron som är lika väsentliga som de centrala delarna, utan propagerar istället för trosbekännelser eller andra saker som ett pars pro toto, en slags minsta gemensamma nämnare. Är anledningen att reducera trossatserna så mycket som möjligt att man då kan forma den som man vill? Jag kan inte säkert säga att det är så, men det skulle inte förvåna mig, det skulle vara helt i linje med den ensidiga fokuseringen på egna perspektiv som finns i dagens samhälle vars politiskt korrekta idéer de delar.

Men en sak är jag helt övertygad om, dessa "progressiva katoliker" utgör endast en del av den kakofoniska orkestern, en motsatsernas plats där folk kan ha helt olika åsikter och helt olika livsåskådningar men ändå förenas i ett gemensamt mål, en fullbordan av en hegeliansk dialektik, hatet mot Katolska Kyrkan och även mer specifikt hatet mot Rom. Och det ironiska i det hela är att de trots detta bedyrar sin kärlek till Kyrkan, och det beror på att de fortfarande har en tro. Men om deras tro grundar sig på en konsensus så är de illa ute, världen ändrar sig snabbt och vad finns det som säger att den inte kommer att ge sig på den katolska tro de fortfarande har kvar? Västvärlden visar allt större fientlighet mot den kristna tron, och även dessa "progressiva katoliker" skulle kunna stå på tur om de inte längre skulle vara till nytta.
Jag skulle jämföra det med den svarta änkan, som äter upp sin partner efter att hon förfört honom. Var på er vakt.

En liten notis: Jag kom på titeln till detta blogginlägg på väg från universitetet och kom nästan direkt på att jag måste ha fått den från Martin Mosebachs bok "The heresy of formlessness" som handlar om liturgin, jag bytte bara plats på orden. Lustigt hur hjärnan kan fungera ibland.

En efterlängtad återförening

Så har det äntligen blivit officiellt, en hel del har bloggat om det redan, exkommuniceringen av de fyra biskoparna i FSSPX har lyfts, det är ett mycket viktigt steg till läkningen av ett sår inom Kyrkan som har funnits alltför länge.
Alla är förstås inte glada, den heretiska gruppen(ja, det är den faktiskt) "Katolsk vision" har uttryckt sitt missnöje i ett beslut som ytterligare visar att Kyrkan inte tänker gå in i det spår av urvattnandet av tron som de vill leda in Kyrkan på.

Det sorgliga i det hela är att FSSPX som helhet utmålas som en grupp högerextrema anti-semiter, vilket förstås inte är sant. Jag tror de flesta av dem helt enkelt anser att Kyrkan inte har tagit hänsyn till deras behov att få fira mässan enligt den äldre riten, något jag kan ha förståelse för men som inte lämnar dem utan skuld. I vilket fall, nu är mässan enligt den äldre ordningen tillgänglig för dem som önskar och blir den äldre riten inte längre en symbol för dem som önskar att odla sitt utanförskap och det blir dessutom svårare för människor med anti-semitiska åsikter att ha kvar dessa och fortsätta vara katoliker.

Den gamla mässan är en skatt som inte bör associeras med förbittring och hat, påven har därför tagit viktiga steg till att ge denna mässa den värdighet den förtjänar. Det finns förstås en del orosmoln, jag tänker främst på biskop Williamson och hans historierevisionistiska åsikter, men det är säkert något som går att ordna. FSSPX har i vilket fall tagit avstånd från biskop Williamsons åsikter så det kan åtminstone inte vara ett argument mot återföreningen.
Så låt oss vara glada, det här är en god nyhet, och låt oss hoppas att alla viktiga frågor ordnas upp.

Filosofisk antropologi

Här är lite saxat material från en uppsats jag skrev för några år sedan som jag fortfarande tycker har en giltighet.


Man brukade se själen som en lättare form av materia(och då handlar det om monism), men senare ändrades synen av själen till det orumsliga, det icke-materiella. Själen sågs därför överordnad kroppen, eftersom själen som orumsligt väsen inte förändras, medan kroppen däremot gör det. Kroppen kunde därför ses som ett verktyg som själen använde sig av, men mest har kroppen setts som något hämmande för själen, själen som är orumsligt och obegränsad är fast i det rumsliga och begränsade, kroppen blir ett slags fängelse för själen.
Denna syn har bl a funnits i gnostiska sekter som plågade sina kroppar och förbjöd äktenskap, de såg t om det materiella som ont medan det andliga var gott. Kroppen har också i bl a hinduismen setts som ett slags skal för själen som man går bort från när den är död och går vidare till en annan kropp, s.k. reinkarnation.
Allt detta verkar inte gå ihop, om själen till skillnad från kroppen inte är materiell utan orumslig och obegränsad, hur kan den då påverka kroppen överhuvudtaget? Vart är det som själen gör sin entré? Och om den gör sin entré, har själen då inte upphört att vara orumslig?
Denna skarpa åtskillnad mellan kropp och själ gör att de inte verkar gå att föra samman.


Jag är kroppslig, och jag är även själslig, men det är inte kroppen eller själen som säger "jag"(det kroppsliga och det själsliga är helt integrerade i detta "jag", det är inte min fot som spelar fotboll utan jag). Så det finns ingen del inom mig som är detta "jag", utan jag är helheten av alla dimensioner. Vad som även är viktigt att komma ihåg är att en äkta helhet är alltid mer än summan av sina delar, att det inte är summan och sammansättningen av delarna som utgör en helhet. Bakom detta måste det finnas en helhets- och ordningsprincip, t ex så är en sax mer än två skarpa blad som sitter ihop, utan det finns en koncept som föregår saxens existens, nämligen att ha ett redskap som klipper papper. Denna "koncept" finns också i människan, som för samman alla delar i människan till en helhet, det är denna princip som vi kan kalla för själ. Detta får dock inte ses som identisk med själva personen utan är snarare grunden till människans enhet, man brukar därför också beskriva människan som en individ, alltså någon som inte kan delas utan att man förlorar den alldeles speciella identitet man har som person, det är denna holistiska prägel som gör att vi som personer är unika och oersättbara.


Hur kommer människan till att säga "jag" om sig själv? Detta är ju inte något som kommer av sig själv, vi har ju hört den tragiska historien om en kung som lät två spädbarn växa upp utan att någon nånsin talade med dem, de dog till slut. Och vi har även hört om barn som växt upp med vargflockar som har blivit avhumaniserade och inte kan säga "jag", om sig själva(förmågan finns dock, men den har inte aktualiserats).
Utan det är genom att andra som säger "jag" om sig själva har sagt "du" till mig som denna förmåga hos mig att säga "jag" har aktualiserats. Vi måste komma ihåg att det är denna förmåga att säga jag som utmärker en person, inte att man faktiskt säger "jag", ett barn säger inte "jag" om sig själv förrän i 2-3 års ålder, det är dock inte så många som skulle påstå att ett sådant barn inte är en person med rättigheter, detta måste logiskt sett även gälla ofödda barn.