Filosofisk antropologi

Här är lite saxat material från en uppsats jag skrev för några år sedan som jag fortfarande tycker har en giltighet.


Man brukade se själen som en lättare form av materia(och då handlar det om monism), men senare ändrades synen av själen till det orumsliga, det icke-materiella. Själen sågs därför överordnad kroppen, eftersom själen som orumsligt väsen inte förändras, medan kroppen däremot gör det. Kroppen kunde därför ses som ett verktyg som själen använde sig av, men mest har kroppen setts som något hämmande för själen, själen som är orumsligt och obegränsad är fast i det rumsliga och begränsade, kroppen blir ett slags fängelse för själen.
Denna syn har bl a funnits i gnostiska sekter som plågade sina kroppar och förbjöd äktenskap, de såg t om det materiella som ont medan det andliga var gott. Kroppen har också i bl a hinduismen setts som ett slags skal för själen som man går bort från när den är död och går vidare till en annan kropp, s.k. reinkarnation.
Allt detta verkar inte gå ihop, om själen till skillnad från kroppen inte är materiell utan orumslig och obegränsad, hur kan den då påverka kroppen överhuvudtaget? Vart är det som själen gör sin entré? Och om den gör sin entré, har själen då inte upphört att vara orumslig?
Denna skarpa åtskillnad mellan kropp och själ gör att de inte verkar gå att föra samman.


Jag är kroppslig, och jag är även själslig, men det är inte kroppen eller själen som säger "jag"(det kroppsliga och det själsliga är helt integrerade i detta "jag", det är inte min fot som spelar fotboll utan jag). Så det finns ingen del inom mig som är detta "jag", utan jag är helheten av alla dimensioner. Vad som även är viktigt att komma ihåg är att en äkta helhet är alltid mer än summan av sina delar, att det inte är summan och sammansättningen av delarna som utgör en helhet. Bakom detta måste det finnas en helhets- och ordningsprincip, t ex så är en sax mer än två skarpa blad som sitter ihop, utan det finns en koncept som föregår saxens existens, nämligen att ha ett redskap som klipper papper. Denna "koncept" finns också i människan, som för samman alla delar i människan till en helhet, det är denna princip som vi kan kalla för själ. Detta får dock inte ses som identisk med själva personen utan är snarare grunden till människans enhet, man brukar därför också beskriva människan som en individ, alltså någon som inte kan delas utan att man förlorar den alldeles speciella identitet man har som person, det är denna holistiska prägel som gör att vi som personer är unika och oersättbara.


Hur kommer människan till att säga "jag" om sig själv? Detta är ju inte något som kommer av sig själv, vi har ju hört den tragiska historien om en kung som lät två spädbarn växa upp utan att någon nånsin talade med dem, de dog till slut. Och vi har även hört om barn som växt upp med vargflockar som har blivit avhumaniserade och inte kan säga "jag", om sig själva(förmågan finns dock, men den har inte aktualiserats).
Utan det är genom att andra som säger "jag" om sig själva har sagt "du" till mig som denna förmåga hos mig att säga "jag" har aktualiserats. Vi måste komma ihåg att det är denna förmåga att säga jag som utmärker en person, inte att man faktiskt säger "jag", ett barn säger inte "jag" om sig själv förrän i 2-3 års ålder, det är dock inte så många som skulle påstå att ett sådant barn inte är en person med rättigheter, detta måste logiskt sett även gälla ofödda barn.