Don Cogote slår till igen

Kapitel 6

Hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote hjälper
en kongregation med nunnor

När deras tåg väl befann sig i Tyskland frågade Chancho Manza Don Cogote:
"Jag kan inte se hur vi hittills har uppfyllt vår uppgift att sprida det glada budskapet,
det ända vi tycks ha lyckats med är att uppröra folk".
"Du är en enastående dumbom", svarade Don Cogote i en ton av glad indignation.
"Liksom vår Herre så kommer vi inte med fred utan splittring, ett tveeggat svärd.
Visst kommer folk att bli upprörda, men de som upptäcker sanningen i budskapet kommer att stanna kvar och lyssna."
"Men vi stannar ju inte kvar nånstans för att förkunna ytterligare, vi måste alltid fly".
"Det beror på att 'ingen är profet i sin hemstad', eller ska vi säga hemland. Det blir säkert bättre".
En grupp nunnor som hörde till en av de miljontals kongregationer man aldrig hört talas om steg på tåget och satte sig i samma kupé som Don Cogote och Chancho som blev glada att se dem och började passa upp på dem, erbjuda dem mat och dryck osv. Nunnorna blev i sin tur väldigt glada över deras ridderliga beteende och de lyssnade vänligt och tålmodigt på Don Cogotes budskap om omvändelse. Sedan började de berätta om deras kongregation och andlighet, och det kom fram att det stod inför ett stort hot mot deras framtid.
Det visade sig att deras konvent skulle rivas ner för att där skulle det byggas en parkeringsplats efter ett beslut av en politiker i kommunfullmäktige som är medlem av en "humanistisk" förening som verkar för ett samhälle utan religiöst inflytande, och han gav inte ens dem tid att hitta någon annanstans att bo.
"Som en klok man en gång sade:'En humanist älskar alla människor utom dem han möter'", sade Don Cogote irriterat. "Chancho, det verkar som om Herren än en gång har kallat oss att göra en avstickare". Chancho Manza suckade.
Chancho tyckte att Don Cogote slösade sin tid med att hjälpa nunnorna, de var inte särskilt många och de behövde egentligen inte konventet för de hade inga kallelser och kongregationen skulle säkert dö ut inom 20 år, och det var bäst att låta saker och ting ha sin gång, ja så verkade även stiftet där nunnorna befann sig resonera, för de var inte villiga att hjälpa de ekonomiskt för att de ska kunna behålla sitt konvent.

På vägen till konventet gick de förbi den katolska domkyrkan och utanför stod en ung man och grät bittert. Don Cogote gick genast fram till ynglingen och frågade vad han grät över.
"Jag är förälskad i en ung dam, men våra trosskillnader har alltid varit ett oöverkomligt hinder, så jag har lagt all min energi på att övertyga henne om vår katolska tros sanning så att hon skulle konvertera och vi skulle vara förenade både i tro och ömsesidig hängivenhet när vi ingick i det äkta ståndet".
"Och problemet är att du inte har lyckats?"
"Nej!", svarade ynglingen högt snyftande. "Problemet är att jag lyckades för bra, nu ska hon bli karmelitnunna och jag blir återigen ensam! Hon lämnar mig för Kristus, hur ska jag kunna tävla mot Honom!?"
Don Cogote såg medlidsamt på den unge mannen och hans faderliga instinkter gjorde sig påminda.
"Min unge vän! Ditt lidande är förståeligt, denna flicka rövade bort ditt hjärta med en enda blick men gav inte sitt till dig utan till dess rättmätige ägare. Men stanna upp och betänk! Du har gjort en god sak, du förde en själ till den sanna tron, du är en apostel! För detta kommer du att få tusenfalt igen. Och om du verkligen älskar denna dam så kommer du glädjas mer över att hon har valt det bättre alternativet, än att hon inte fortsatte den väg hon tänkte gå när hon fortfarande inte visste vad Herren hade kallat henne till. Så torka tårarna, och slå följe med oss! Vi har en annan kamp om tron att utkämpa!"
När ynglingen hörde de orden ställde han sig upp med rak rygg, torkade tårarna med tröjärmen och gick med beslutsamma steg fram till Don Cogote och följde med honom.

Utanför konventet hade politikern från kommunfullmäktige kallat till presskonferens, där fanns även bulldozers och maskiner med en enorma kulor hängandes på en kedja som väntade på att börja med rivningsarbetet. Politikern höll ett brandtal över religionen och prisade den sekulära humanismen som skulle göra slut på den en gång för alla:

"Mina vänner,

det är dags att även vi kastar av oss bördan av gamla tiders vidskepligheter byggda på irrationell rädsla och blickar framåt! Vad som är underhållande sagor i barnkammaren kan inte vara vår ledstjärna i det offentliga rummet, det kan endast det mänskliga förnuftet vara, det är vår enda väg till säker och objektiv kunskap som kan guida oss i tillvaron!"

Jubel utbröt bland publiken som var påhejad av den humanistiska föreningen som även hade placerat ut mikrofoner nära dem för att dränka resten av folket. Och politikern fortsatte:

"Våra kritiker hävdar vi skulle vara lika partiska som de religiösa när vi vill ha bort religionen från samhället, att vi skulle tvinga vår tro, eller ska vi säga "icke-tro" eller "rationellt vetande" på andra. Men så är inte fallet, människor är fria att antingen gå och be till en mytologisk Jesus i den kristna kyrkan eller en riktig Comte i den positivistiska kyrkan. Det humanistiska samhället tar inte ställning för huruvida Gud, jultomten eller påskharen existerar, den bryr sig inte om sådana frågeställningar och är neutral i sådana ting."
"Är indifferens verkligen synonymt med neutralitet?", frågade någon, men politikern låtsades inte höra.
"Så, rivningen av detta nunnekloster, en pinsam relik från det förflutna, utgör en milstolpe i vår kommuns historia. Den kommer att ersättas av en parkeringsplats, en praktisk byggnad som kommer att tjäna människor bättre. Ju mer vi kommer bort från religionen och dess vidskepligheter desto fortare lär vi nå insikten vår landsman Ludwig Feuerbach kom till, att om vi slutar upp att alienera oss från oss själva så upptäcker vår inneboende potential, att människan i sig själv är tillräcklig!"

Don Cogote kunde inte upprepa sin bravad vid Sergels torg, för det stod vakter vid scenen.
Men han hade genast fått en idé, vakterna som vid frånvaron av en arg publik och lättja hade tagit av sig sina bälten och placerat dem på ett närliggande bord, i deras bälten fanns handklovar. Det var inga problem för Don Cogote att smyga sig dit och ta handklovarna, och sedan tog han, Chancho Manza, den unge mannen som följt dem, och några nunnor och kedjade fast sig vid konventet. Ingen märkte något förrän maskinerna hade startat och satte kurs mot konventet, de stannade till. Don Cogote hade även tagit nycklarna till handklovarna och kastat dem nerför en brunn, ingen kunde göra något och man kallade på polisen. Den humanistiske politikern var rasande. Innan polisen hann fram inträffade något, alla som var fastkedjade bad och sjöng och politikern beordrade maskinförarna att köra mot dem och stanna upp precis framför dem i ett försök att skrämma dem. En av förarna var lite för ivrig och körde på den unge mannen som tuppade av. Folk som fram tills dess inte riktigt visste hur de skulle ställa sig till allt detta, blev fyllda av ilska, även den inhyrda skaran vände sig mot den humanistiske politikern.
Föraren som hade kört på honom tog honom i sina armar och försökte väcka liv i honom.
"Han säger något", sade han. "Något om en sista önskan". Alla lyssnade nu uppmärksammat på föraren som skulle förmedla den sista önskan. "Han önskar att kommunen ställer in rivningen och skänker konventet och den tillhörande marken till nunnorna".
Alla människor på plats pressade nu politikern till att uppfylla den unge mannens önskan, "gör det! Gör det!", skrek de. Även Don Cogote tog till orda:
"Här har du din chans som humanist att visa din filantropiska sida, uppfyll denna ynglings sista önskan som du har all makt att göra, det vore det enda som skulle göra dig trovärdig i denna stund!" Don Cogote talade ilsket, men även med gråt i rösten, människorna runtomkring märkte det och blev ännu argare. Den humanistiske politikern kände att han inte hade något val, han rivde rivningsordern och slöt upp ett muntligt avtal med nunnorna som i den kommunen var lika giltigt som ett skriftligt kontrakt när det rörde sig om någon från kommunfullmäktige.
Sedan kom polisen och befriade de fastkedjade, men när de kom till den unge mannen märkte de att han var avsvimmad, han hade inte talat alls. En minut senare kvicknade han till:
"Vad hände?" frågade han förvirrat. "Aj, vilken huvudvärk jag har!"
Folk var förvirrade, de vände sig till föraren som hade förmedlat hans sista önskan, hade han hittat på allting?
"Ja, så är det", sade han. "Jag kunde inte låta det här hända, så jag kände mig tvungen att ta saken i egna händer. Jag körde på honom för att stoppa rivningen, och sedan ljög ihop hans sista önskan för att rädda nunnornas konvent".
Den humanistiske politikern skrek av ilska och rusade mot föraren för att slå honom, men Don Cogote ställde sig emellan och hindrade honom.
"Låt honom vara, visst, han lurade dig, men betänk vad det är han har gjort. Han har räddat en kommunitet försvarslösa nunnor som aldrig har gjort en fluga förnär, som endast vill leva i Gudsfruktan och fredlig samexistens med sina grannar, ingen av dem har klagat på deras närvaro utan snarare när jag talade med några av dem för en stund sen så kunde de inget annat än prisa deras vänlighet och andliga nit som de utstrålar! Vi vet att religionen är marginaliserad idag, den sekulära humanismen har gjort stora landvinningar och kontrollerar nästan alla institutioner i västvärlden! Dessa nunnor har endast detta lilla konvent och det skall inte tas ifrån dem!"
Folk gav Don Cogote medhåll och tyckte nu att det var absurt att den människoälskande humanisten inte kunde unna dessa nunnor ett hem. Så politikern fick ge sig och hålla fast vid det löfte han hade lurats till, och folket jublade.

Detta sägs vara Don Cogotes största bedrift han gjorde på sin resa, det faktum att den då utdöende kommuniteten av nunnor nu kryllar av kallelser talar verkligen för den saken.
Den unge mannen träffade snart en ny from kvinna som han gifte sig med, han tillhör dem som är övertygad om Don Cogotes helighet, själv förblir jag skeptisk till detta men håller definitivt med om att det här var en triumf för Don Cogote.