Mer Don Cogote

Ett nytt förord

Kära vänner, jag har i två inlägg berättat om den botfärdige pilgrimen Don Cogote och hans äventyr och lämnade historien när han och hans följeslagare Chancho Manza var på väg till Istanbul. Förut hade jag inte tid att skriva mer, och på sista tiden har jag inte känt mig särskilt motiverad. Men det har kommit till min kännedom att falska berättelser om honom har cirkulerat lite här och var, otäckt förtal som t ex att han skulle ha gått till nattvard i en anglikansk kyrka för att det inte var någon skillnad. Så för att förhindra att Don Cogote blir en frontfigur för en missriktad ekumenik så har jag beslutat mig för att fortsätta berättelsen.
Det känns dock lämpligt att varna känsliga läsare att följande inlägg kan uppfattas som "oekumeniska", ni har nu blivit varnade.

Kapitel 5
Som berättar hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote möter högkyrkliga i Lund

Kanske var det av sentimentala skäl som Don Cogote valde tåg framför flyg som färdmedel för sin resa till Istanbul. Men det gav honom iallafall tillfälle att vid varje station de stannade vid predika sitt budskap: "Penitentiam agite, appropinquabit enim regnum coelorum".
De hade dock inte kommit längre än till Örebro, där Don Cogote och Chancho uppehöll sig alltför länge och missade sitt tåg. Och knappt hade Chancho hunnit förelså att de skulle köpa nya biljetter förrän han märkte att Don Cogote hade givit bort deras pengar till två a-lagare i en närliggande park, för att sedan se dem sittandes i en krog skrattandes när de pekade på honom och Don Cogote. Men Don Cogotes besynnerliga beteende och utseende drog till sig uppmärksamhet och snart var han känd och hans rykte spred sig långt över Örebros stadsgränser.

Två unga män i romerska prästkragar och varsitt birgittakors runt halsen gick fram till Don Cogote och bjöd in honom till en konferens på Laurentius Petristiftelsen i Lund, han lovades mat, intressanta föreläsare och en mässa som avslutning på det hela.
"Är detta en katolsk mässa?", frågade Don Cogote.
"Oh ja, absolut", intygade en av de unga männen.
Så de åkte iväg i en bil till Lund där de till slut kom fram till Laurentius Petri¨stiftelsen.
Och de fick mycket riktigt mat, och de lyssnade till den del andliga föredrag. Don Cogote tog tillfället i akt att predika sitt budskap om botgöring och blev bemött med både hån av dem som ansåg honom vara en tokig pajas och med beundran av dem som ansåg honom vara en helig dåre.
Men när det var dags för mässan och de skulle in i sitftelsens kyrka såg Don Cogote med bestörtning att det var en svenskkyrklig församling.
"Jag har blivit förd bakom ljuset!", sade Don Cogote argt. "Jag utlovades en katolsk mässa, och eftersom det finns en katolsk församling i staden så behöver vi inte låna någon kyrka. Vad är det som pågår här!?"

De unga männen som hade bjudit in Don Cogote förklarade för honom i en ganska nedlåtande ton att det faktiskt var en katolsk kyrka, bara inte romersk-katolsk som han förmodligen inte kände så bra till då han kom från ett land där det nästan bara fanns romerska katoliker, men det finns faktiskt flera sorts katoliker och de var lutherska katoliker.
"Jag har en granne från Libanon som är maronitisk katolik, och en arbetskamrat från Irak som är kaldeisk katolik. Men "luthersk katolik" låter för mig lika rimligt som en fyrkantig cirkel".
Han bombarderades nu av historiska argument, hur Svenska kyrkan egentligen aldrig hade avsagt sig den katolska tron, hur den apostoliska successionen förblev obruten och sedan höjde de Gustav Vasa till skyarna som den omhuldande landsfadern.
"Ja, historia kan ni mer än jag", svarade Don Cogote. "Och mina teologiska kunskaper är rudimentära, så jag kan bara utgå från min intuition som inte kan fela när den är ledd av Anden, och den säger mig att det Allraheligaste sakramentet inte är närvarande i denna kyrka".
Människorna där blev rasande och återigen fick Don Cogote och Chancho fly från en ilsken lynchmobb. De flydde från kyrkan och en av deltagarna på konferensen som var katolik höll för dörrarna på huvudentrén så att de hann fly. Han var en godhjärtad man som undervisade på den teologiska fakulteten, och Don Cogote fasade för vad som skulle hända med honom.
"Stackars man, vi får söka tröst i tanken på att han kommer att dö som martyr".
De sökte skydd i den katolska församlingen där de bad framför det Allraheligaste sakramentet i tacksägelse. Även där predikade Don Cogote sitt budskap och även där var responsen blandad.
När det var dags för mässan såg Don Cogote och Chancho ett bekant ansikte som gjorde dem glada, mannen som hade hjälpt dem att fly. Han hade lyckats komma iväg helskinnad och efter mässan tog de och samtalade, han fick höra om syftet med Don Cogote och Chanchos resa och de strapatser de hade råkat ut för. Mannen blev så hänförd att han gav dem pengar att fortsätta resan. Och när de lämnade Lund så lyckades de hitta ett tåg som åkte till Berlin, därifrån skulle de fortsätta mot Istanbul.