Fortsättningen på Don Cogote

Folk har, ibland på ett någorlunda aggressivt sätt, krävt att höra mer om den dåraktige pilgrim jag skrev om i mitt förra inlägg. Nu har jag äntligen skrapat ihop en del källor, i Sverige av ingen mindre än journalisten Jan Guillou, som generöst delgav mig vad han hade vaskat fram om Don Cogote. Dessa källor visade att Don Cogote tog sig så långt som till Rom, och här i Italien fick jag därför information av ingen mindre än den eminente Umberto Eco, som ville själv skriva en roman om Don Cogote men gav sina källor lite besviket men ändå som en gentleman när han fick veta att jag redan hade börjat skriva Don Cogotes historia.

Kapitel 3
Hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote ger sig ut på en ny färd

Under Don Cogotes konvalescens funderade hans familj på hur de skulle få slut på galenskaperna. En av hans döttrar sade, "I hans bibliotek finns det massor av böcker som satt griller i huvudet på honom, låt oss gå dit och gallra bort det värsta".
I biblioteket fanns ett skrivbord och på den fanns den helige Franciskus "Fioretti" uppslagen.
"Han är ju värst av alla, bort med den!" utropade Don Cogotes fru. "Jag har aldrig förstått hur man kan hylla galenskapen som han gjorde, istället för att göra nytta i världen gick de omkring i världen och sjöng sånger och levde tillsammans med någon som de kallade "Fru Fattigdom", "Guds spelemän", pyttsan!". I papperskorgen hittade de en bok med titeln "Varför vara kristen?". "Hans Küng", sade en av sönerna. "En mycket förståndig teolog, ett offer för hans radikala idéer. Skiftade från den onyttiga spekulativa teologin till etiken som är desto mer praktisk, den här boken ska nog behållas". De gick vidare, lilla Therese av Lisieux's "En själs berättelse" fick behållas med nöd och näppe, dock fick Leonardo Boffs "Jesus Christ Liberator" som Don Cogote använde för att korrigera ett ojämnt bordsben en hedersplats på bokhyllan.

Augustinus "Bekännelser" vart det bråk om, den äldsta dottern ville att den skulle behållas som ett litterärt mästerverk, medan äldste sonen som var övertygad om att den helige Augustinus var bland det värsta som hänt Kyrkan bestämde att den skulle bort pga att Augustinus "hade en osund syn på kvinnor och sexualitet". Däremot kunde inte ens han med gott samvete göra sig av med den helige Thomas av Aquinos "Summa Theologiae", dessa böcker fick vara kvar.
Däremot fick alla böcker av den helige Josemaria Escrivá vika hädan, även de heliga Johannes av Korset och Theresa av Avila. "Att sitta instängd i ett kloster hela dagarna och tänka på Gud, vad ska det tjäna till? Tacka vet jag Camilo Maccise, han gjorde för karmeliterna vad den senare Thomas Merton gjorde för trappisterna" sade äldste sonen.
Så gick dessa böcker bort tillsammans med många andra skatter i den teologiska och andliga litteraturen.

När de återvände till Don Cogotes rum fann de att han var borta. De hade barrikaderat dörr och fönster men uppfylld av en oförklarlig kraft som han(och även jag är beredd att göra det) tillskrev den Helige Anden slet han loss handfatet i den lilla toaletten som fanns i rummet, kastade den mot fönstret för att krossa den, och när de såg ut såg de hur han sprang på den gröna gräsmattan ut mot horisonten, Don Cogote var på väg mot sitt nya äventyr.

Kapitel 4
Hur Don Cogote och Chancho Manza möter en arg feministisk mobb

Efter att Don Cogote hämtat Chancho Manza började de gå mot Stockholms central.
"Vart ska vi nånstans?", frågade Chancho. "Till Konstantinopel, jag har hört att det är belägrat av muhammedaner, vi ska dit och förkunna Evangeliet för dem".
"Muhammedaner kallas numera för muslimer, och Konstantinopel har de haft sedan länge. Det heter inte ens Konstantinopel längre, utan Istanbul".
"Nå, då finns det ingen tid att förlora. Egentligen skulle vi ha gått dit, som riktiga pilgrimer, men då tiden är knapp så nödgas vi använda de moderna transportmedlen.

När de nådde Sergels torg såg de en manifestation, de såg ilskna kvinnor med plakat där det stod "Män är djur", "Död åt familjen", "Ner med patriarkatet", och även stora bilder på Simone de Beauvoir, Valerie Solanas och Gudrun Schyman. Uppe på en provisorisk scen fanns en snaggad kvinna med fyrkantiga glasögon som agiterade mobben.
"Länge nog har vi fått dras med patriarkatets tyranni! I hur många årtusenden har vi fått städa upp efter svinen och fått tillfredställa deras bestialiska behov!? Och medan de är ute i arbetslivet och förverkligar sig själva så får vi stanna hemma för att baka bullar och få den lille att rapa, jag frågar er; hur länge ska detta få pågå!?"
Ett stort jubel bröt ut bland de arga kvinnorna, och den snaggade kvinnan fortsatte:

"Även vi är en tillgång, vi vill också göra gott för världen och inte hållas fångna i hemmet med triviala sysslor! Vi vill göra vad vi vill, arbeta med vad vi vill, och ligga med vem vi vill!
Ännu ett stort jubel bröt ut. "Dock får vi komma ihåg, att ligga med fienden, de förtryckande karlslokarna, är ett förräderi mot vårt eget kön, ett svek mot systerskapet! Kom ihåg att det har blivit sagt: Feminism i teorin, lesbianism i praktiken!"

"Jag kan inte höra mer på det här struntpratet", sade Don Cogote. "Jag ska säga dem ett par väl valda ord". "Det är nog inte så klokt", sade Chancho. "Tänk på att de är väldigt upprörda och är många fler än vad vi är". "Tänk på vad den helige Ignatius av Loyola sade, att den onde anden är som en hysterisk kvinna som drar sig tillbaka om man visar ett oförfärat ansikte. Så kom, låt oss se djävulen i vitögat och se honom fly iväg som en feg hund".
"Jag tror inte det", svarade Chancho. "Nåväl", svarade Don Cogote irriterat. "Om du är alltför harhjärtad så kan du gå bort och be dina böner, ta bara och håll dig ur vägen!"

När den snaggade kvinnan hade lämnat scenen gick Don Cogote upp på den och utropade:

"Mina damer! Jag dristar mig till att tala inför vad jag uppfattar vara en armé av krigiska amazoner för min övertygelse om att ert inre skriker högre än vad ni gör nu, och vad den skriker efter är sanningen! Sanningen är detta: Den uppgift som kvinnan har haft vid rodret av hemmets skuta är allt annat än trivial! Hemmet är vår port till världen, här får vi lära oss de mest grundläggande saker, saker som gör all annan kunskap meningslös om vi inte lär oss dem först av allt. Detta är vad modern gör, hemmafrun som ni föraktar. Modern är barnets första lärare och därför måste hon inte lära barnet främst om något utan snarare om allting, i princip hur man ska leva. Våra mödrar har inte bara fött oss till världen, utan introducerat oss till den.
Är detta något gott för världen? Definitivt! Är detta trivialt? Inte en chans!"

Detta utbröt en våg av ilska hos den redan uppretade mobben som började kasta flaskor mot honom. En av dem träffade Don Cogote, och han stapplade bakåt och föll av scenen. Chancho Manza skyndade fram till hans hjälp och sade: "Kom, låt oss springa iväg härifrån, de kommer att döda oss!"
"Aldrig i livet! Jag är ingen fegis, får jag martyriets krona så kommer jag acceptera den med glädje!"
Dock så kom en piketstyrka och hindrade den arga mobben innan de hann lyncha vår botfärdige pilgrim. När den incidenten var till ända satt de till slut på ett tåg som efter en del omvägar skulle föra dem till Istanbul.

Här slutar fjärde kapitlet om Don Cogote, källorna berättar mycket mer, men jag orkar inte redogöra för allt just nu, jag ska ta det i etapper. Fortsättning följer...