Fiat Lux

En katolsk blogg på svenska

tisdag, september 30, 2008

Några klargöranden

I G.K. Chestertons roman "Mannen som var Torsdag" säger hans huvudperson Gabriel Syme att ibland säger människor mer än vad de menar, just för att de verkligen menar det.
Detta är principen för satir, dvs det är inte verklighet, utan en fantasivärld som dock driver med eller uttalar en åsikt om den verkliga världen.

Anledningen till att jag skriver detta är ett inlägg på Bengt Malmgrens blogg som handlade om hur katoliker bör rösta i politiska val plötsligt kom att handla om min fiktiva(!) berättelse om Don Cogote, som dels är en parodi på Cervantes Don Quijote och har utvecklats till att bli en satir över en del företeelser som en katolik får handskas med i dagens samhälle.
I en av kommentarerna till det inlägget hävdar Bengt Malmgren att jag skriver om Bo Brander och Laurentiistiftelsen. För det första finns det ingen figur i berättelsen som ens ska föreställa Bo Brander. För det andra så är den fiktiva Laurentius Petristiftelsen ingen motsvarighet till Laurentiistiftelsen utan den stiftelsen är helt påhittad. Kapitlet i fråga som här åsyftas utspelar sig visserligen i Lund, men det är för att Don Cogote är på genomresa söderut från Stockholm och Lund och Uppsala är typiska tillhåll för högkyrkliga i Sverige, och anledningen till att stiftelsen har ett annat namn än stiftelsen i verkligheten är just för att stiftelsen i berättelsen inte motsvarar den i verkligheten, jag har inte ens varit där.
Den ilskna mobben i berättelsen som förföljer Don Cogote är bara ett utryck för oenighet, det är klart jag inte tror att sånt skulle ske i verkligheten.
Sedan påstår Bengt Malmgren att jag är emot ekumenik, ett svepande omdöme med tanke på att han inte ens känner mig.

Sedan ger sig Lars Flemström in i diskussionen och kom med en del påståenden som måste klargöras och dementeras.
Herr Flemström verkar tro att berättelsen kretsar kring honom. Jag tänker inte sticka under stol med att han inspirerade en del av vad som står där, men det är inte riktat mot honom personligen utan mot den högkyrkliga rörelsen varifrån jag tidigare har hört samma raljerande retorik. Herr Flemström påstår även att jag skulle vara min egen fiktiva figur Don Cogote, men jag är lika mycket han som Cervantes var Don Quijote.
Hoppas detta inlägg reder ut eventuella missförstånd.

I'm Jacob Astudillo and I approve this message.

4 Comments:

  • At 7:37 fm, Anonymous Anonym said…

    Hej Jacob och tack för klargöranden. Jag medger att jag överreagerade när jag antog att du var mot ekumenik, det kan jag ju inte veta bara med anledning av din Don Cogote-text.

    Låt mig nu kommentera texten, kapitel 5:
    Likheterna med Cervantes Don Quijote kan man inte ta miste på, och du synes mig vara en begåvad textskrivare. Det är inte en parodi på Cervantes, utan en pastisch (konstnärligt verk i vilket en annan konstnärs eller epoks stil tydligt efterbildats i bestämd avsikt, skiljer sig från imitation genom att själva efterbildandet används som ett konstgrepp).

    Du säger dig vilja skriva en satir över högkyrkligheten i SvK. Laurentiistiftelsen är en högkyrklig stiftelse i Lund, jag utgår från att du valt ett namn snarlikt detta för att man skall associera åt det hållet. Satiren är ju tidsbunden och bygger på att läsaren har kännedom om det som satiren anspelar på. Du säger också att du inspirerarts av nämnde Flemström.

    Det är bra att vi som kristna kan ha en distans till oss själva, humor kan vara förlösande och hjälper oss med detta. Som satir över högkyrkligheten fungerar din text dåligt, jag förstår inte riktigt poängen. I så fall är det lika mycket en satir över Katolska kyrkan och katoliker som kämpar mot "protestanternas irräror". Jag vet inte om du är medveten och avser denna senare dimension i din text också, i så fall kan den möjligtvis fungera som satir, om inte så blir texten ett sorgligt pekoral med undertoner av katolskt högmod och förlöjligande av våra protestantiska medkristna. Det kallar jag antiekumeniskt.

     
  • At 12:12 em, Blogger Jacob said…

    Bengt, jag tror att Don Cogote berättelsen också kan ha den vinkeln du syftar, för precis som Don Quijote så pendlar han mellan dårskap och ädelmod. Och då medger jag att jag även driver med mig själv, för ibland kan min entusiasm gå för långt när det gäller att bekämpa protestanternas irrläror.
    Men precis som i Cervantes berättelse(som vida överträffar min) så får hans huvudperson ge uttryck för impopulära sanningar, det är vad som är poängen med hans möte med de högkyrkliga.

     
  • At 12:08 em, Anonymous Anonym said…

    Hej!

    I ljuset av de olika försök att förena Krist Kropp i Sverige har jag följande fundering.

    Angående helgon som många protestanter vänder sig emot (i okunskap kanske)

    I den karismatiska rörelsen finns ett förnyat focus på tjänstegåvorna.

    En del av detta är Påvens personliga predikant Raniero Cantalamessa.

    Ett utryck för detta är att människor kommer fram i förbön.

    Låt oss säga att någon i tjänst ber för sjuka och människor blir helade. Ge Gud äran!

    Att Gud och de heliga ber för oss hela tiden det är självklart.

    Men hur skall man förhålla sig till "levande" och döda helgon i detta perspektiv?

    Ur ett perspektiv av föredöme har våra helgon ett stort värde, men i vad gäller förböner kanske det behövs en reflektion?

    Trots allt står det ju in skriften att Jesus ber för oss hela tiden.

    Detta är en seriös fråga.

     
  • At 8:37 em, Blogger Jacob said…

    Jag förstår inte riktigt invändningen, Kristus säger att den som tror på Honom ska leva även fast han dör, så vad spelar det för roll att döda personer ber för oss? De har ett annat liv där de inte är bundna av tid och rum som vi är, alltså kan de be för. Som sagt, jag förstår inte din invändning.
    Du kanske kan utveckla det ytterligare?

     

Skicka en kommentar

<< Home