Universalkyrkan

"The ontological priority of the Church universal appears to me to be almost self-evident, since the very concept of a particular church presupposes a universal Church to which it belongs, whereas the concept of the universal Church does not imply that it is made up of distinct particular churches."

Kardinal Avery Dulles SJ

Mer Don Cogote

Ett nytt förord

Kära vänner, jag har i två inlägg berättat om den botfärdige pilgrimen Don Cogote och hans äventyr och lämnade historien när han och hans följeslagare Chancho Manza var på väg till Istanbul. Förut hade jag inte tid att skriva mer, och på sista tiden har jag inte känt mig särskilt motiverad. Men det har kommit till min kännedom att falska berättelser om honom har cirkulerat lite här och var, otäckt förtal som t ex att han skulle ha gått till nattvard i en anglikansk kyrka för att det inte var någon skillnad. Så för att förhindra att Don Cogote blir en frontfigur för en missriktad ekumenik så har jag beslutat mig för att fortsätta berättelsen.
Det känns dock lämpligt att varna känsliga läsare att följande inlägg kan uppfattas som "oekumeniska", ni har nu blivit varnade.

Kapitel 5
Som berättar hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote möter högkyrkliga i Lund

Kanske var det av sentimentala skäl som Don Cogote valde tåg framför flyg som färdmedel för sin resa till Istanbul. Men det gav honom iallafall tillfälle att vid varje station de stannade vid predika sitt budskap: "Penitentiam agite, appropinquabit enim regnum coelorum".
De hade dock inte kommit längre än till Örebro, där Don Cogote och Chancho uppehöll sig alltför länge och missade sitt tåg. Och knappt hade Chancho hunnit förelså att de skulle köpa nya biljetter förrän han märkte att Don Cogote hade givit bort deras pengar till två a-lagare i en närliggande park, för att sedan se dem sittandes i en krog skrattandes när de pekade på honom och Don Cogote. Men Don Cogotes besynnerliga beteende och utseende drog till sig uppmärksamhet och snart var han känd och hans rykte spred sig långt över Örebros stadsgränser.

Två unga män i romerska prästkragar och varsitt birgittakors runt halsen gick fram till Don Cogote och bjöd in honom till en konferens på Laurentius Petristiftelsen i Lund, han lovades mat, intressanta föreläsare och en mässa som avslutning på det hela.
"Är detta en katolsk mässa?", frågade Don Cogote.
"Oh ja, absolut", intygade en av de unga männen.
Så de åkte iväg i en bil till Lund där de till slut kom fram till Laurentius Petri¨stiftelsen.
Och de fick mycket riktigt mat, och de lyssnade till den del andliga föredrag. Don Cogote tog tillfället i akt att predika sitt budskap om botgöring och blev bemött med både hån av dem som ansåg honom vara en tokig pajas och med beundran av dem som ansåg honom vara en helig dåre.
Men när det var dags för mässan och de skulle in i sitftelsens kyrka såg Don Cogote med bestörtning att det var en svenskkyrklig församling.
"Jag har blivit förd bakom ljuset!", sade Don Cogote argt. "Jag utlovades en katolsk mässa, och eftersom det finns en katolsk församling i staden så behöver vi inte låna någon kyrka. Vad är det som pågår här!?"

De unga männen som hade bjudit in Don Cogote förklarade för honom i en ganska nedlåtande ton att det faktiskt var en katolsk kyrka, bara inte romersk-katolsk som han förmodligen inte kände så bra till då han kom från ett land där det nästan bara fanns romerska katoliker, men det finns faktiskt flera sorts katoliker och de var lutherska katoliker.
"Jag har en granne från Libanon som är maronitisk katolik, och en arbetskamrat från Irak som är kaldeisk katolik. Men "luthersk katolik" låter för mig lika rimligt som en fyrkantig cirkel".
Han bombarderades nu av historiska argument, hur Svenska kyrkan egentligen aldrig hade avsagt sig den katolska tron, hur den apostoliska successionen förblev obruten och sedan höjde de Gustav Vasa till skyarna som den omhuldande landsfadern.
"Ja, historia kan ni mer än jag", svarade Don Cogote. "Och mina teologiska kunskaper är rudimentära, så jag kan bara utgå från min intuition som inte kan fela när den är ledd av Anden, och den säger mig att det Allraheligaste sakramentet inte är närvarande i denna kyrka".
Människorna där blev rasande och återigen fick Don Cogote och Chancho fly från en ilsken lynchmobb. De flydde från kyrkan och en av deltagarna på konferensen som var katolik höll för dörrarna på huvudentrén så att de hann fly. Han var en godhjärtad man som undervisade på den teologiska fakulteten, och Don Cogote fasade för vad som skulle hända med honom.
"Stackars man, vi får söka tröst i tanken på att han kommer att dö som martyr".
De sökte skydd i den katolska församlingen där de bad framför det Allraheligaste sakramentet i tacksägelse. Även där predikade Don Cogote sitt budskap och även där var responsen blandad.
När det var dags för mässan såg Don Cogote och Chancho ett bekant ansikte som gjorde dem glada, mannen som hade hjälpt dem att fly. Han hade lyckats komma iväg helskinnad och efter mässan tog de och samtalade, han fick höra om syftet med Don Cogote och Chanchos resa och de strapatser de hade råkat ut för. Mannen blev så hänförd att han gav dem pengar att fortsätta resan. Och när de lämnade Lund så lyckades de hitta ett tåg som åkte till Berlin, därifrån skulle de fortsätta mot Istanbul.

Två franska existentialister

Jag är av åsikten att filosofin nådde sin höjdpunkt med Aristoteles i antiken och Thomas av Aquino i medeltiden, sedan gick det utför. Descartes inledde en mardrömsperiod för filosofin som fullbordades av Kant. Filosofin i vår tid har inte heller varit någon höjdare, med undantag av filosofer som Jacques Maritain som lyckades återuppliva thomismen och dessutom ge den en behövlig "up to date". Icke desto mindre finns det andra filosofer som ändå är läsvärda, jag ska ta upp två stycken, Jean Paul Sartre och Albert Camus. Om det finns någon som läser detta som är mer bevandrad i filosofin än jag så får den personen gärna påpeka om jag har uppfattat deras idéer fel.

Termen "existentialism" myntades av medierna men kom att tas i bruk av Sartre medan Camus alltid vägrade att kalla sig existentialist. Namnet kom dock från utgångspunkten att "existensen föregår essensen", det betyder att vi inte har skapats för något syfte, därför finns det ingen bestämd mänsklig natur som vi är bundna till, och således ingen objektiv moral.
Sartre använde sig av Dostojevskijs berömda sats "om Gud inte finns är allt tillåtet", han menade att det är precis så, Gud existerar inte, därför är allt tillåtet. Eftersom Gud inte existerar så är det utifrån vår egen existens som vi formar vår natur och vår moral, genom de val vi gör och det sätt vi lever på. Sartre verkade inse hur skrämmande detta var och sade att vi är dömda till att vara fria, vi har ingen Gud som kan sätta en standard för oss utan vi måste göra det själva.
Vad man får vara uppmärksam på i det här fallet är förstås att frihet har olika former, de olika formerna fick jag lära mig av min förre filosofilärare p. Rainer Carls SJ, man kan antingen vara "fri från" eller "fri till". "Fri från" är en passiv frihet, dvs att man inte hindras av något, medan "fri till" är en aktiv frihet, där man självständigt väljer eller tar ställning för något.
Att vara "fri till" är en högre sorts frihet än "fri från", detta är något jag bara kommer att hävda rakt av utan att ge några bevis för, den som vill roa sig med att förneka detta är fri att göra det, det skulle bara vara roligt att se. Och för mig är det klart att om det inte finns en objektiv moral så är människan inte "fri till" att handla rätt och fel, eftersom moralen formas av människan själv, den enda väg hon kan ta är hennes egen eftersom ingen annan finns, som Gud eller något annat övernaturligt väsen. Visserligen skulle människan kunna bryta sina egna moraliska regler, men på vilken grund skulle det kunna kallas rätt eller fel om det är människan själv som har skapat reglerna, det finns egentligen inget som säger att människan inte kan bryta sina egna regler. Rätt och fel blir får bara en mening när det finns en objektiv moral.
Alltså, vår frihet enligt Sartre är "fri från", i det här fallet från Gud och en objektiv moralisk standard vi inte skulle komma undan. Men vi är inte "fria till" att handla objektivt utan vi är för alltid slavar under subjektivitetens tyranni. Kort sagt, Sartres uppfattning av friheten var inte särskilt nobel, något man borde komma ihåg när man diskuterar Sartre.

Sartres ståndpunkt var, som han själv hävdade, inget annat än en koherent och logisk slutsats av hans ateism. Den amerikanske filosofiprofessorn Peter Kreeft menar att Sartre kan få folk att överge ateismen av precis den anledningen, det finns nog inte särskilt många som tror att det inte finns något som är objektivt moraliskt rätt och fel, och antagligen inte en enda som lever efter den teorin.
För enligt Sartre så existerar vi i en tillvaro utan ordning, ett kaotiskt kosmos där absurditetens skuggor ruvar. Den enda mening som finns är den vi själva skapar, och hur vi gör det är helt upp till oss själva, för Sartre var ett svar till meningen med livet precis lika bra som något annat.
Annorlunda var det med Camus, han hade visserligen sammautgångspunkt som Sartre, att vårt universum är absurt, men ett svar som han absolut vägrade att acceptera var nihilism, utan han ägnade sitt liv åt att bekämpa just nihilismen. Han uppmanade människorna att ta till vapen mot det kosmos som konspirerar mot dem, om människans svar var meningslöshet så hade det absurda universumet vunnit.

Så även fast deras utgångspunkt var densamma så kan man ändå se betydliga skillnader. Sartres position har den olycksaliga tonen av resignation över sig medan Camus var passionerad, en obotlig romantiker. Hans hjärta brann för sina medmänniskor som var fast i detta olyckliga kosmos, för Sartre så var helvetet "de andra".
Ändå är det Sartres position som är logisk och inte Camus. Om vårt universum är absurt och det finns ingen Gud, vem har tänt den gnistan hos Camus som fick honom att to take Armes against a Sea of troubles, And by opposing end them(William Shakespeare). Hur kan en alltigenom absurd tillvaro framkalla en längtan efter mening? Ett möjligt svar skulle kunna vara att människan just pga av den absurda tillvaron törstar efter mening, likt en person som vandrar i en öken törstar efter vatten. Men detta kan man inte hävda utan att erkänna att människan har en bestämd natur, Camus position är alltså logiskt ohållbar.
Ändå är det Camus som är den sympatiske typen och inte Sartre.

Logiken har alltså inget värde i sig självt eftersom den endast analyserar argumentens koherens och inte dess sanning. Att ett argument är logisk hållbar kan möjligen vara beundransvärd, och vad jag kan beundra hos Sartre är just att han var så konsekvent, men inte nödvändigtvis sann.
Men jag beundrar ännu mer Camus kamp mot nihilismen, och att han gjorde det trots att det inte logiskt följde från hans existentialism är ett sunt tecken, det påminner mig om vad G.K. Chesterton sade: "Man always cared more for truth than consistency".