Den saknade länken i den apostoliska successionen

Charlotte Therese har i ett inlägg riktat uppmärksamheten mot att successionen för de katolska biskoparnas konsekration endast finns dokumenterade till 1500-talet, de flesta till en biskop vid namn Rebiba. Detta för att utmana Kyrkans anspråk på att ha apostolisk succession.
En av källorna hon ger är en hemsida av en forskare vid namn Charles Bransom(som för övrigt inte har några tvivel om att Katolska Kyrkan har apostolisk succession).
Så för att få större klarhet i frågan tog jag och mailade honom och han gav mig tre anledningar till varför man inte kan spåra successionen längre, 1) dåligt arkiverade dokument 2) förstörda dokument 3) oupptäckta dokument.

1) Arkiveringen förr gjordes väldigt slarvigt, ofta var biskoparna identifierade med sitt stift istället för sitt namn, och med såpass grova felstavningar att dokumentet blev värdelöst.
Ännu värre var det med kardinaler som antingen identifierades med sitt efternamn, sitt stift eller sin titulärkyrka i Rom. Detta orsakar stor förvirring hos forskarna som inte vet huruvida ett namn är någons efternamn, stift eller titulärkyrka, särskilt när allt är på latin.

2) Under första och andra världskriget förstördes många av stiftens arkiv, även av diverse naturkatastrofer.

3) Det finns många arkiv som ännu inte har blivit katalogiserade, Bransom ger ett exempel på de portugisiska stiftens dokument som finns på ett ställe vid namn Torre de Tomba.

Han menar att en bra anledning att tro att de "saknade" vigningarna har ägt rum är att de kunde inte utöva sina befogenheter som biskop utan att först ha blivit vigd. Och eftersom biskoparna var offentliga personer så skulle det ha orsakat stor skandal om de inte hade blivit korrekt vigda, och detta skulle ha lett till en reaktion hos den Heliga stolen som skulle ha kallat dem till sig för disciplinering. Men det verkar inte finnas några skäl till att tro att så har skett, utan avsaknaden av den sortens skandal med åtgärder från Rom verkar mer luta åt att det finns en obruten tradition av biskopsvigningar.

Sedan skriver han att det i slutändan är en fråga om tro, både för katoliker och ortodoxa.
Och så är det väl även med en sådan sak som evangelierna, de har en historisk trovärdighet men i slutändan är det en troshandling att acceptera dem.
Dock så är det av stor vikt både för Katolska och Ortodoxa Kyrkan att det finns en historisk kontinuitet mellan apostlarnas Kyrka och Kyrkan idag.
Och den som hävdar att denna historiska kontinuitet inte är av betydelse har inte förstått biskopsämbetets väsen eller dess koppling till Kyrkan.

Home, where my thought's escaping

"Every stranger's face I see
Reminds me that I long to be Homeward bound
I wish I was
Homeward bound"

Paul Simon

En favorit i repris

Hittade den här på YouTube, det här är klassisk svensk TV-historia.

En liten filosofisk analys

Här är en liten filosofisk uppgift jag skrivit för en kurs jag går, därför är den på engelska.

Sören Kierkegaard(1813-1855)

Danish philosopher and theologian, born in Copenhagen, went also to the university there where he got his doctorate. Is seen by many as the founder of existentialism.

"Abraham´s situation is different. By his act he transgressed the ethical altogether and had a higher "telos" outside it, in relation to which he suspended it. For I certainly would like to know how Abraham´s act can be related to the universal, whether any point of contact between what Abraham did and the universal can be found other than that Abraham transgressed it. It is not to save a nation, not to uphold the idea of the state that Abraham does it; it is not to appease the angry gods. If it were a matter of the deity´s being angry, then he was, after all, only angry with Abraham, and Abraham´s act is totally unrelated to the universal, is a purely private endeavor."

From "Fear and Trembling"

Kierkegaard discusses here the biblical text of God´s command to Abraham to sacrifice his son, for him Abraham is an archetype for the religious man that goes beyond any kind of universal ethics in order to obey the will of God which is known in the subjective state of the single individual. He distinguishes the religious man from two other types, the aesthetical that lives for the moment and always seeks new adventures, and the ethical man that clings to universality and must therefore make moral choices. Prior to the quoted text above Kierkegaard refers to Agamemnon, Jephtah, and Brutus and calls them "tragic heroes", they were tragic because they all had to make similar sacrifices to Abraham´s, only they all did it for a "good cause", and their actions were therefore related to ethics which belongs to the universal. That´s the big difference between them and Abraham, he had no "good cause", he really didn't have any reason to do it at all except that God commanded it. In other words Abraham had no moral justification for what he was going to do, the command he received was without any connection to any kind of "common sense" or rational thinking, it is totally subjective and irrational. For Kierkegaard this is important, for he believes that God reveals himself in this way and that it is the only way in which the Christian faith can be manifested, in the single individual. I believe this accounts for his view that Christianity is unhistorical, it does not manifests itself in history but in the single individual Christian, "Christ´s life on earth is not a past", he writes in "Practice in Christianity", but a "sacred history" that "stands alone by itself, outside history". Then of course I don't know how he explains the fact that we know of the life of Christ from the Gospel's, that tells us of historical events. Without any history or universal knowledge, how are we to get to know the Christian faith at all? I cannot answer this, because I adopt St. Anselm´s principle "fides quaerens intellectum", but what Kierkegaard is after here is a total discrepancy between faith and reason.

Fortsättningen på Don Cogote

Folk har, ibland på ett någorlunda aggressivt sätt, krävt att höra mer om den dåraktige pilgrim jag skrev om i mitt förra inlägg. Nu har jag äntligen skrapat ihop en del källor, i Sverige av ingen mindre än journalisten Jan Guillou, som generöst delgav mig vad han hade vaskat fram om Don Cogote. Dessa källor visade att Don Cogote tog sig så långt som till Rom, och här i Italien fick jag därför information av ingen mindre än den eminente Umberto Eco, som ville själv skriva en roman om Don Cogote men gav sina källor lite besviket men ändå som en gentleman när han fick veta att jag redan hade börjat skriva Don Cogotes historia.

Kapitel 3
Hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote ger sig ut på en ny färd

Under Don Cogotes konvalescens funderade hans familj på hur de skulle få slut på galenskaperna. En av hans döttrar sade, "I hans bibliotek finns det massor av böcker som satt griller i huvudet på honom, låt oss gå dit och gallra bort det värsta".
I biblioteket fanns ett skrivbord och på den fanns den helige Franciskus "Fioretti" uppslagen.
"Han är ju värst av alla, bort med den!" utropade Don Cogotes fru. "Jag har aldrig förstått hur man kan hylla galenskapen som han gjorde, istället för att göra nytta i världen gick de omkring i världen och sjöng sånger och levde tillsammans med någon som de kallade "Fru Fattigdom", "Guds spelemän", pyttsan!". I papperskorgen hittade de en bok med titeln "Varför vara kristen?". "Hans Küng", sade en av sönerna. "En mycket förståndig teolog, ett offer för hans radikala idéer. Skiftade från den onyttiga spekulativa teologin till etiken som är desto mer praktisk, den här boken ska nog behållas". De gick vidare, lilla Therese av Lisieux's "En själs berättelse" fick behållas med nöd och näppe, dock fick Leonardo Boffs "Jesus Christ Liberator" som Don Cogote använde för att korrigera ett ojämnt bordsben en hedersplats på bokhyllan.

Augustinus "Bekännelser" vart det bråk om, den äldsta dottern ville att den skulle behållas som ett litterärt mästerverk, medan äldste sonen som var övertygad om att den helige Augustinus var bland det värsta som hänt Kyrkan bestämde att den skulle bort pga att Augustinus "hade en osund syn på kvinnor och sexualitet". Däremot kunde inte ens han med gott samvete göra sig av med den helige Thomas av Aquinos "Summa Theologiae", dessa böcker fick vara kvar.
Däremot fick alla böcker av den helige Josemaria Escrivá vika hädan, även de heliga Johannes av Korset och Theresa av Avila. "Att sitta instängd i ett kloster hela dagarna och tänka på Gud, vad ska det tjäna till? Tacka vet jag Camilo Maccise, han gjorde för karmeliterna vad den senare Thomas Merton gjorde för trappisterna" sade äldste sonen.
Så gick dessa böcker bort tillsammans med många andra skatter i den teologiska och andliga litteraturen.

När de återvände till Don Cogotes rum fann de att han var borta. De hade barrikaderat dörr och fönster men uppfylld av en oförklarlig kraft som han(och även jag är beredd att göra det) tillskrev den Helige Anden slet han loss handfatet i den lilla toaletten som fanns i rummet, kastade den mot fönstret för att krossa den, och när de såg ut såg de hur han sprang på den gröna gräsmattan ut mot horisonten, Don Cogote var på väg mot sitt nya äventyr.

Kapitel 4
Hur Don Cogote och Chancho Manza möter en arg feministisk mobb

Efter att Don Cogote hämtat Chancho Manza började de gå mot Stockholms central.
"Vart ska vi nånstans?", frågade Chancho. "Till Konstantinopel, jag har hört att det är belägrat av muhammedaner, vi ska dit och förkunna Evangeliet för dem".
"Muhammedaner kallas numera för muslimer, och Konstantinopel har de haft sedan länge. Det heter inte ens Konstantinopel längre, utan Istanbul".
"Nå, då finns det ingen tid att förlora. Egentligen skulle vi ha gått dit, som riktiga pilgrimer, men då tiden är knapp så nödgas vi använda de moderna transportmedlen.

När de nådde Sergels torg såg de en manifestation, de såg ilskna kvinnor med plakat där det stod "Män är djur", "Död åt familjen", "Ner med patriarkatet", och även stora bilder på Simone de Beauvoir, Valerie Solanas och Gudrun Schyman. Uppe på en provisorisk scen fanns en snaggad kvinna med fyrkantiga glasögon som agiterade mobben.
"Länge nog har vi fått dras med patriarkatets tyranni! I hur många årtusenden har vi fått städa upp efter svinen och fått tillfredställa deras bestialiska behov!? Och medan de är ute i arbetslivet och förverkligar sig själva så får vi stanna hemma för att baka bullar och få den lille att rapa, jag frågar er; hur länge ska detta få pågå!?"
Ett stort jubel bröt ut bland de arga kvinnorna, och den snaggade kvinnan fortsatte:

"Även vi är en tillgång, vi vill också göra gott för världen och inte hållas fångna i hemmet med triviala sysslor! Vi vill göra vad vi vill, arbeta med vad vi vill, och ligga med vem vi vill!
Ännu ett stort jubel bröt ut. "Dock får vi komma ihåg, att ligga med fienden, de förtryckande karlslokarna, är ett förräderi mot vårt eget kön, ett svek mot systerskapet! Kom ihåg att det har blivit sagt: Feminism i teorin, lesbianism i praktiken!"

"Jag kan inte höra mer på det här struntpratet", sade Don Cogote. "Jag ska säga dem ett par väl valda ord". "Det är nog inte så klokt", sade Chancho. "Tänk på att de är väldigt upprörda och är många fler än vad vi är". "Tänk på vad den helige Ignatius av Loyola sade, att den onde anden är som en hysterisk kvinna som drar sig tillbaka om man visar ett oförfärat ansikte. Så kom, låt oss se djävulen i vitögat och se honom fly iväg som en feg hund".
"Jag tror inte det", svarade Chancho. "Nåväl", svarade Don Cogote irriterat. "Om du är alltför harhjärtad så kan du gå bort och be dina böner, ta bara och håll dig ur vägen!"

När den snaggade kvinnan hade lämnat scenen gick Don Cogote upp på den och utropade:

"Mina damer! Jag dristar mig till att tala inför vad jag uppfattar vara en armé av krigiska amazoner för min övertygelse om att ert inre skriker högre än vad ni gör nu, och vad den skriker efter är sanningen! Sanningen är detta: Den uppgift som kvinnan har haft vid rodret av hemmets skuta är allt annat än trivial! Hemmet är vår port till världen, här får vi lära oss de mest grundläggande saker, saker som gör all annan kunskap meningslös om vi inte lär oss dem först av allt. Detta är vad modern gör, hemmafrun som ni föraktar. Modern är barnets första lärare och därför måste hon inte lära barnet främst om något utan snarare om allting, i princip hur man ska leva. Våra mödrar har inte bara fött oss till världen, utan introducerat oss till den.
Är detta något gott för världen? Definitivt! Är detta trivialt? Inte en chans!"

Detta utbröt en våg av ilska hos den redan uppretade mobben som började kasta flaskor mot honom. En av dem träffade Don Cogote, och han stapplade bakåt och föll av scenen. Chancho Manza skyndade fram till hans hjälp och sade: "Kom, låt oss springa iväg härifrån, de kommer att döda oss!"
"Aldrig i livet! Jag är ingen fegis, får jag martyriets krona så kommer jag acceptera den med glädje!"
Dock så kom en piketstyrka och hindrade den arga mobben innan de hann lyncha vår botfärdige pilgrim. När den incidenten var till ända satt de till slut på ett tåg som efter en del omvägar skulle föra dem till Istanbul.

Här slutar fjärde kapitlet om Don Cogote, källorna berättar mycket mer, men jag orkar inte redogöra för allt just nu, jag ska ta det i etapper. Fortsättning följer...