Blir alla människor frälsta?

Dagens evangelietext i mässan idag gjorde mig fundersam. Det var Matteusevangeliets sjunde kapitel vers tolv till fjorton som talade om den trånga porten och smala väg som få människor finner.
Min fundersamhet ligger i hur man ska förstå detta i ljuset av att Kyrkan hoppas på att alla människor ska räddas, hur kan detta ske om bara få människor finner vägen?
Min teori är att kanske ska denna "väg" förstås som den vi går här och nu, genom att leva i Kristi efterföljd i vårt vardagliga liv, och göra bruk av Kyrkans sakrament och i allt detta strävar efter helighet.
Detta är som många säkert vet väldigt krävande och metaforen av en trång port och smal väg blir då väldigt träffande, eftersom jag sannerligen ofta irrar bort mig från vägen just för att den är smal.
Min poäng är iallafall detta; När jag brukar höra den evangelietexten så brukar jag direkt tänka på vårt eskatologiska tillstånd, nämligen att endast några få kommer att bli räddade.
Men kanske är det snarare så att texten menar "pilgrimsfärden" mot Gud som vi går här och nu, texten kanske inte alls talar om vart vi kommer att hamna i evigheten, utan endast beskriver den tuffa utmaningen det innebär att vara kristen.

För innerst inne så tycker jag som Hans Urs von Balthasar, att det är den kristnes plikt att hoppas på allas räddning, ändå så drar jag mig från att fullt ut inta en sådan attityd eftersom det drar mot en apokatastasislära där helvetet i princip blir utplånat, vad händer då med människans fria vilja, och vad blir det då för mening med att vara kristen? Missionen skulle bli helt onödig.
Men Kristus dog ju faktiskt för alla människor, vilket innebär att alla har en chans att bli räddade, och det utan att läran om helvetet skulle undermineras eller någon annan lära för den delen.
Det kanske bara är våra hjärtan som inte förmår att hysa ett sådant barmhärtigt hopp, kanske vill vi göra som Dante och placera alla våra fiender i helvetet. "Dra åt helvete" är ju en ganska vanlig förolämpning.

Av den anledningen så kom jag att tänka på en fråga som utgör titeln på en av von Balthasars böcker:
"Dare we hope that all men will be saved?"

Vad svarar du på den frågan?

Att försonas med Kyrkans historia

Det är förbryllande och samtidigt sorgligt hur medlemmar av Kyrkan misstror hennes auktoritet pga vad andra medlemmar har sagt och handlat under historien. Ett exempel jag blev medveten om för ett tag sedan är en kvinna på "Katolsk visions" diskussionsforum som skrev att Augustinus är bland det värsta som har hänt Kyrkan, och hänvisar då till hans kvinnosyn som skäl för detta. Man kommer att tänka på Shakespeare´s Hamlet där han skrev:

By their o'ergrowth of some complexion,
Oft' breaking down the pales and forts of reason,
Or, by some habit, that too much o'erleavens
The form of plausive manners, that these men
Carrying, I say, the stamp of one defect
Being nature's livery, or fortune's star,
His virtues else be they as pure as grace,
As infinite as man may undergo,
Shall in the general censure take corruption
From that particular fault...

Helgonen var ju sannerligen inte felfria här på jorden, men det är deras dygdiga exempel som inspirerar oss och ger dem trovärdighet, detta överskrider de fel de gjorde, även fast man inte ska tolera de felen.
Vad som är sorgligt är att en sådan attityd som uttrycktes på det forumet(och det finns där flera uttryck av den arten) verkar enligt mig spegla en misstro mot den auktoritet och befogenhet som Kyrkan har fått från Gud pga hennes syndiga medlemmars handlingar. Det är visserligen något man kan förstå då vår trovärdighet som förkunnare i hög grad beror på våra handlingar. Men varför kan folk inte förstå att Kyrkan inte kan reduceras till en mänsklig institution, varför kan de inte inse att hennes Gudomliga urspung gör att hennes förkunnelse förblir intakt, trots vår oförmåga att leva upp till den?

Hade vi förkunnat vårt eget budskap så kan jag förstå invändningen, men när det är Kristi evangelium vi för vidare så förstår jag inte hur man kan betvivla den av Gud givna befogenhet som Kyrkan har att på ett ofelbart sätt föra vidare ett budskap som Gud själv är upphov till av anledningen att påvar har syndat, att man har profiterat på avlat eller var negativt inställd till ekumeniken, osv ?
Många s.k. progressiva katoliker verkar inte vilja inse skillnaden mellan ordningsfrågor och lärofrågor, något jag vill komma tillbaka till i ett annat inlägg.
Men vad kan detta bero på? Tror de att vi människor är så pass fördärvade att Gud inte förmår att nå fram till oss med sanningen och att vi därmed är utlämnade åt oss själva att gissa oss fram till vad som är sant och rätt?

Jag vet inte, men det tycks vara så att deras oförmåga att försonas med Kyrkans historia har orsakat en misstro mot Kyrkans karaktärsdrag som "sanningens pelare och grundval"(1 Tim 3:15).
Och det är som sagt, sorgligt.