Mission och ekumenik

En präst berättade för mig att han kom till Sverige för att missionera, han fick ett krucifix som symboliserade detta uppdrag. Men efter Andra vatikankonciliet var detta inte längre hans uppdrag menade han, utan nu skulle han bedriva ekumenik.
Jag blev fundersam av vad han hade sagt, att det ekumeniska arbetet skulle ha ersatt missionen, åtminstone bland andra kristna, iallafall lät det så. Senare märkte jag att denna syn dyker upp lite här och var, t ex i Gunnel Vallquists "Dagbok från Rom" i vilken hon rapporterade händelserna i konciliet, där hon hade frågat nån i Vatikanen som jobbade med ekumeniken varför inte den briljante teologen Louis Bouyer var involverad i detta arbete. Till svar fick hon att eftersom Bouyer var konvertit så kunde det ge felaktiga signaler om att man försökte omvända de kristna man förde ekumenisk dialog med. Ett annat exempel som är ännu mer extremt hittar man i den amerikanske teologen Scott Hahns konversionsberättelse "Rome, sweet home", han hade varit protestantisk pastor men hade mer och mer kommit underfund med att den katolska läran är sann.
Han hade därför sökt upp ett antal katolska präster för att diskutera konversion, och fick avslag! De berättade för honom att han inte skulle konvertera "för det är inte ekumeniskt". I vissa ställen har det alltså gått så pass långt att man avvisar människor som vill komma till Katolska Kyrkan. Och detta i ekumenikens namn.

Vad är det man vill säga här? Att det inte spelar någon roll vilken kyrka man tillhör, att man ska välja den som passar en bäst, som om det handlade om ett par skor?
Den som tror att denna syn stöds av Andra vatikankonciliet misstar sig grovt, såhär står det i ett konciliedokument: "Konciliet vänder först sin uppmärksamhet mot de katolska troende. Med stöd av den heliga Skrift och traditionen lär den att kyrkan under sin pilgrimsfärd är nödvändig för frälsningen."(Lumen Gentium, p.14).

Kristus grundade bara en kyrka, och den gav han åt Petrus och de andra lärjungarna att ta hand om. Detta uppdrag har gått vidare till deras efterföljare, påven och biskoparna, vår gemenskap med dem utgör den synliga enhet som Kristus själv har lagt grunden för.
Det är denna enhet som andra kristna har avlägsnat sig från genom att vägra erkänna denna apostoliska auktoritet och genom att förkasta fastställda läror.
Ekumeniken är därför bra för att diskutera de saker vi inte är överens om, och eftersom det är viktigt att olikheterna kommer fram i ljuset så att man kan ta itu med dem så är det väldigt viktigt att vi katoliker inte hymlar med vad vi tror på.
I sådana sammanhang brukar man göra så för att inte verka intolerant, om man t ex ifrågasätter att nattvarden i Svenska kyrkan verkligen är ett sakrament så förebrås man med orden att man inte är särskilt ekumenisk.
Som jag ser det, så borde ekumeniken vara ett medel i det uppdrag som vi har att evangelisera, vi ska dela med oss av det som Gud har uppenbarat för Kyrkan även för andra kristna. Det är något vi inte kan dölja i det ekumeniska arbetet, för som vår påve Benedikt XVI sade när han var kardinal: "Enhet som inte har grund i sanningen är ingen enhet alls".

Den förlorade sonen

Här är en meditation som jag har slängt ihop över liknelsen om den förlorade sonen.
Det är inget märkvärdigt, men håll till godo:

Liknelsen om den förlorade sonen tillhör de mest kända berättelserna i Bibeln, den berör oss så starkt antagligen för att alla kan känna igen sig i den.
Vi har har den yngre sonen, ung rastlös, han känner sig kvävd, instängd, han finner ingen glädje att vara hos sin far och arbeta dag ut och dag in. Han är äventyrslysten, han vill ut och upptäcka nya saker och ha nya upplevelser, han vill helt enkelt bort, gå sin väg för att finna lyckan, för han tror sig inte längre finna den där han befinner sig.

Och han ber om sin del av arvet och går sin väg för att finna den lycka som han så hett längtar efter, och han roar sig ordentligt. Han äter och dricker i överflöd, han får kvinnor, alla njutningar som han vill ha skaffar han sig. Men säg en sådan lycka som varar, plötsligt råder en hungersnöd i det landet, och den yngre sonen blir utblottad, fattig, utstött. Innan han festade och hade kul så var han en fri man, men nu hade han gett upp den friheten och blivit slav under sina drifter, och de är inga barmhärtiga herrar. Man kunde säga att hungersnöden är den behållning man får efter att ha hängett sig åt sina lustar, de lovar mycket men ger i slutändan ingenting och man får gå iväg hungrig. Den yngre sonen som förut hade en så hög ställning hos sin far hade sjunkit till botten. Han fick ett jobb där han vaktade svin, för judarna var svinen de orenaste djuren som fanns, dessa fick han passa upp på, han hade alltså sjunkit ordentligt. Och han insåg plötsligt att allt han behövde för att bli lycklig fanns hos hans far, ja t om faderns tjänare hade det som de behövde.

Så han gick tillbaka, i skam, men han gick ändå tillbaka. Han tänkte att han skulle vara som en av sin fars anställda eftersom han inte såg sig värd att ha den position han hade innan som son.
Men vi ser att fadern inte alls ser saken på det sättet, han rusar ut och omfamnar honom, sätter på sonen de finaste kläderna och ställer till med en stor fest. Så stor är faderns lycka över att sonen hade kommit tillbaks. Något vi alltid bör tänka på när vi själva har kommit från vår Fader.
Det finns emellertid en annan son, den äldre sonen som inte delar faderns lycka.
Denne son är ansvarfull, lydig, som arbetar nitiskt för sin far. Han blir rasande när han får höra att hans bror, som varit så ansvarslös och olojal, blir firad med pompa och ståt när han återvänder. Han känner att allt slit han har gjort under alla dessa år har varit till ingen nytta, han har följt alla regler, gjort precis som han har blivit tillsagd, men detta gjorde honom inte lycklig.

De två bröderna är väldigt olika, men de har mycket gemensamt, båda söker lyckan.
Den yngre tror sig finna den i nya upplevelser, nöjen, njutningar etc. Och finner den inte.
Den äldre gör däremot tvärtom, men inte heller han finner lyckan, hur kan det komma sig?
Han till skillnad från sin bror tror sig bli lycklig om han utför sina plikter och på det sättet får sin belöning. Men när han inte ens får en killing att dela med sina vänner, så blir han bitter och olycklig. Båda bröderna träffar fel, vad är det de har missat?

De har ju helt glömt bort fadern, som älskar dem och alltid givit dem vad de behöver, allt som de har, har de fått av honom. Och det är den yngre brodern som inser det, och det måste även den äldre göra, att ha en relation med fadern är viktigare än fester, ja t om viktigare än plikter.
Vad säger detta oss? Jo, att allt som vi gör, vare sig det är nöje eller nytta, har bara en mening om det sätts i relation till Gud. Våra plikter blir bara fruktbara om vi gör dem av kärlek till Gud, och våra nöjen, samma sak. Och det är fadern som berättar för oss vad den sanna lyckan är när han säger till den äldre sonen: Du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.