Den förlorade sonen

Här är en meditation som jag har slängt ihop över liknelsen om den förlorade sonen.
Det är inget märkvärdigt, men håll till godo:

Liknelsen om den förlorade sonen tillhör de mest kända berättelserna i Bibeln, den berör oss så starkt antagligen för att alla kan känna igen sig i den.
Vi har har den yngre sonen, ung rastlös, han känner sig kvävd, instängd, han finner ingen glädje att vara hos sin far och arbeta dag ut och dag in. Han är äventyrslysten, han vill ut och upptäcka nya saker och ha nya upplevelser, han vill helt enkelt bort, gå sin väg för att finna lyckan, för han tror sig inte längre finna den där han befinner sig.

Och han ber om sin del av arvet och går sin väg för att finna den lycka som han så hett längtar efter, och han roar sig ordentligt. Han äter och dricker i överflöd, han får kvinnor, alla njutningar som han vill ha skaffar han sig. Men säg en sådan lycka som varar, plötsligt råder en hungersnöd i det landet, och den yngre sonen blir utblottad, fattig, utstött. Innan han festade och hade kul så var han en fri man, men nu hade han gett upp den friheten och blivit slav under sina drifter, och de är inga barmhärtiga herrar. Man kunde säga att hungersnöden är den behållning man får efter att ha hängett sig åt sina lustar, de lovar mycket men ger i slutändan ingenting och man får gå iväg hungrig. Den yngre sonen som förut hade en så hög ställning hos sin far hade sjunkit till botten. Han fick ett jobb där han vaktade svin, för judarna var svinen de orenaste djuren som fanns, dessa fick han passa upp på, han hade alltså sjunkit ordentligt. Och han insåg plötsligt att allt han behövde för att bli lycklig fanns hos hans far, ja t om faderns tjänare hade det som de behövde.

Så han gick tillbaka, i skam, men han gick ändå tillbaka. Han tänkte att han skulle vara som en av sin fars anställda eftersom han inte såg sig värd att ha den position han hade innan som son.
Men vi ser att fadern inte alls ser saken på det sättet, han rusar ut och omfamnar honom, sätter på sonen de finaste kläderna och ställer till med en stor fest. Så stor är faderns lycka över att sonen hade kommit tillbaks. Något vi alltid bör tänka på när vi själva har kommit från vår Fader.
Det finns emellertid en annan son, den äldre sonen som inte delar faderns lycka.
Denne son är ansvarfull, lydig, som arbetar nitiskt för sin far. Han blir rasande när han får höra att hans bror, som varit så ansvarslös och olojal, blir firad med pompa och ståt när han återvänder. Han känner att allt slit han har gjort under alla dessa år har varit till ingen nytta, han har följt alla regler, gjort precis som han har blivit tillsagd, men detta gjorde honom inte lycklig.

De två bröderna är väldigt olika, men de har mycket gemensamt, båda söker lyckan.
Den yngre tror sig finna den i nya upplevelser, nöjen, njutningar etc. Och finner den inte.
Den äldre gör däremot tvärtom, men inte heller han finner lyckan, hur kan det komma sig?
Han till skillnad från sin bror tror sig bli lycklig om han utför sina plikter och på det sättet får sin belöning. Men när han inte ens får en killing att dela med sina vänner, så blir han bitter och olycklig. Båda bröderna träffar fel, vad är det de har missat?

De har ju helt glömt bort fadern, som älskar dem och alltid givit dem vad de behöver, allt som de har, har de fått av honom. Och det är den yngre brodern som inser det, och det måste även den äldre göra, att ha en relation med fadern är viktigare än fester, ja t om viktigare än plikter.
Vad säger detta oss? Jo, att allt som vi gör, vare sig det är nöje eller nytta, har bara en mening om det sätts i relation till Gud. Våra plikter blir bara fruktbara om vi gör dem av kärlek till Gud, och våra nöjen, samma sak. Och det är fadern som berättar för oss vad den sanna lyckan är när han säger till den äldre sonen: Du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.