Att tro med Kyrkan

Det var ett tag sedan jag skrev något, men det betyder inte att jag har lagt av. Jag har haft en del att stå i, dessutom har jag inte orkat.
Men idag på alla själars dag skulle jag vilja dela med mig något, hur jag har tvivlat om min tro tills jag kom till en insikt som är så självklar att jag inte förstår varför jag inte kom på det direkt.

Olika tankar hade kommit till mig, som plågade och som ville beröva min frid. "Tänk om Gud inte alls har hjälpt dig i ditt liv"? "Du kanske bara har inbillat dig"? Kan du ens vara säker på att Gud finns överhuvudtaget"? osv. Det var inte så mycket ett intellektuellt problem som det var känslomässigt. Jag tänkte att om min övertygelse kan skakas om så pass mycket så kanske det är tron som inte är trovärdig.

Det var då jag kom till den så självklara insikten, den tro jag bekänner är inte bara min egen tro, det är hela Kyrkans! Många klagar över att Kyrkan har dogmer, men det är dessa dogmer som hindrar att tron blir en privatsak, som hindrar att ens övertygelse bygger på egna känslor och resonemang. Vi katoliker tror att vi har fått mottaga sanningen från Kristus och att Kristus grundade Kyrkan bl a för att vaka över den sanning vi har fått mottaga.
Vi behöver inte alltså förlita oss på våra egna känslor, utan vi kan luta oss tillbaka på Kyrkans klippa för vilka många har dött för och där mycket mirakler och omvändelser har skett.
Jag är inte ensam i min tro, utan jag tror med hela Kyrkan som har trovärdiga vittnen.
Detta är en mycket fastare grund att stå på.