Mission och ekumenik

En präst berättade för mig att han kom till Sverige för att missionera, han fick ett krucifix som symboliserade detta uppdrag. Men efter Andra vatikankonciliet var detta inte längre hans uppdrag menade han, utan nu skulle han bedriva ekumenik.
Jag blev fundersam av vad han hade sagt, att det ekumeniska arbetet skulle ha ersatt missionen, åtminstone bland andra kristna, iallafall lät det så. Senare märkte jag att denna syn dyker upp lite här och var, t ex i Gunnel Vallquists "Dagbok från Rom" i vilken hon rapporterade händelserna i konciliet, där hon hade frågat nån i Vatikanen som jobbade med ekumeniken varför inte den briljante teologen Louis Bouyer var involverad i detta arbete. Till svar fick hon att eftersom Bouyer var konvertit så kunde det ge felaktiga signaler om att man försökte omvända de kristna man förde ekumenisk dialog med. Ett annat exempel som är ännu mer extremt hittar man i den amerikanske teologen Scott Hahns konversionsberättelse "Rome, sweet home", han hade varit protestantisk pastor men hade mer och mer kommit underfund med att den katolska läran är sann.
Han hade därför sökt upp ett antal katolska präster för att diskutera konversion, och fick avslag! De berättade för honom att han inte skulle konvertera "för det är inte ekumeniskt". I vissa ställen har det alltså gått så pass långt att man avvisar människor som vill komma till Katolska Kyrkan. Och detta i ekumenikens namn.

Vad är det man vill säga här? Att det inte spelar någon roll vilken kyrka man tillhör, att man ska välja den som passar en bäst, som om det handlade om ett par skor?
Den som tror att denna syn stöds av Andra vatikankonciliet misstar sig grovt, såhär står det i ett konciliedokument: "Konciliet vänder först sin uppmärksamhet mot de katolska troende. Med stöd av den heliga Skrift och traditionen lär den att kyrkan under sin pilgrimsfärd är nödvändig för frälsningen."(Lumen Gentium, p.14).

Kristus grundade bara en kyrka, och den gav han åt Petrus och de andra lärjungarna att ta hand om. Detta uppdrag har gått vidare till deras efterföljare, påven och biskoparna, vår gemenskap med dem utgör den synliga enhet som Kristus själv har lagt grunden för.
Det är denna enhet som andra kristna har avlägsnat sig från genom att vägra erkänna denna apostoliska auktoritet och genom att förkasta fastställda läror.
Ekumeniken är därför bra för att diskutera de saker vi inte är överens om, och eftersom det är viktigt att olikheterna kommer fram i ljuset så att man kan ta itu med dem så är det väldigt viktigt att vi katoliker inte hymlar med vad vi tror på.
I sådana sammanhang brukar man göra så för att inte verka intolerant, om man t ex ifrågasätter att nattvarden i Svenska kyrkan verkligen är ett sakrament så förebrås man med orden att man inte är särskilt ekumenisk.
Som jag ser det, så borde ekumeniken vara ett medel i det uppdrag som vi har att evangelisera, vi ska dela med oss av det som Gud har uppenbarat för Kyrkan även för andra kristna. Det är något vi inte kan dölja i det ekumeniska arbetet, för som vår påve Benedikt XVI sade när han var kardinal: "Enhet som inte har grund i sanningen är ingen enhet alls".