Glädjebud

Det har spekulerats mycket inom Katolska Kyrkan i Sverige att det nya missalet(boken med mässans texter) skulle ersätta den traditionella "Fader vår" med den nya "Vår Fader".
Detta har redan skett i den nya katolska bönboken Oremus, och nu skulle man alltså införa det i mässan.

Vår biskop har emellertid nyligen åtevänt från Rom, som det står om på stiftets hemsida, där han bl a frågade liturgikongregationen om detta, och de rekommenderade att vi höll oss till den traditionella "Fader vår".
Och vad blir resultatet? Jo, att den får stanna kvar.

Detta gör mig väldigt glad, det har talats mycket om ändringen från "frestelser" till "prövning", grekiskan har samma ord för båda, så det är lite knivigt.
Vad man dock allmänt kan säga är att frestelse ändå ses som något som lockar till synd, och som vi ber att bli befriade från. Prövning däremot syftar mera till lidanden eller motgångar, som vi ofta kan bli utsatta för och som kan få oss att växa i tron, det behöver inte vara något dåligt.

Jag föredrar också den gamla formen för att dess början "Fader vår" är mycket mer intim och famlijär än "Vår Fader", som snarare låter som om vi berättar för någon vem Gud är, och bönen ska ju vara vänd mot Gud. Därför tycker jag också att den traditionella formen är bättre om man i bönen vill förhålla sig till Gud på ett mer förtroligt sätt, som ett barn som talar till sin far.

En bra sida

Jag vill uppmärksamma en katolsk webbsida som ganska nyligen har skapats, Katolsk Observatör.

En massa intressanta intervjuer och nyheter. Läs t ex intervjun med Georg Ratzinger, påvens bror, eller läs vad kardinaler har sagt om biskopssynoden i Vatikanen.
Denna sida är väldigt bra, och ändå finns det fortfarande mycket man kan göra med den.

Att tro med Kyrkan

Det var ett tag sedan jag skrev något, men det betyder inte att jag har lagt av. Jag har haft en del att stå i, dessutom har jag inte orkat.
Men idag på alla själars dag skulle jag vilja dela med mig något, hur jag har tvivlat om min tro tills jag kom till en insikt som är så självklar att jag inte förstår varför jag inte kom på det direkt.

Olika tankar hade kommit till mig, som plågade och som ville beröva min frid. "Tänk om Gud inte alls har hjälpt dig i ditt liv"? "Du kanske bara har inbillat dig"? Kan du ens vara säker på att Gud finns överhuvudtaget"? osv. Det var inte så mycket ett intellektuellt problem som det var känslomässigt. Jag tänkte att om min övertygelse kan skakas om så pass mycket så kanske det är tron som inte är trovärdig.

Det var då jag kom till den så självklara insikten, den tro jag bekänner är inte bara min egen tro, det är hela Kyrkans! Många klagar över att Kyrkan har dogmer, men det är dessa dogmer som hindrar att tron blir en privatsak, som hindrar att ens övertygelse bygger på egna känslor och resonemang. Vi katoliker tror att vi har fått mottaga sanningen från Kristus och att Kristus grundade Kyrkan bl a för att vaka över den sanning vi har fått mottaga.
Vi behöver inte alltså förlita oss på våra egna känslor, utan vi kan luta oss tillbaka på Kyrkans klippa för vilka många har dött för och där mycket mirakler och omvändelser har skett.
Jag är inte ensam i min tro, utan jag tror med hela Kyrkan som har trovärdiga vittnen.
Detta är en mycket fastare grund att stå på.