Ingmar Bergmans död har väl knappast undgått någon vid det här laget.
Det jag minns mest av honom är hans fantastiska och samtidigt djupt deprimerande film "Det sjunde inseglet"(jag har aldrig varit så imponerad och illamående på samma gång.
I den och i andra av Bergmans filmer märks det att han hade en mörk själ, och ännu mörkare var hans syn på Kristendomen vilket var uppenbart i en scen i "Sjunde inseglet" där man ser en procession med svartklädda människor som piskar sig själva och sjunger "Dies Irae".
I en artikel i
Svenska dagbladet kan man läsa att Sveriges älskade demonregissör med ett stort internationellt anseende sympatiserade med nazismen i sina unga år.
Så då var det inte bara den stränga uppväxten med hans far, prästen, som formade hans pessimism och avoga inställning till den kristna tron.
Jag är helt övertygad att nazismen som i grunden är anti-kristen antagligen hade en betydande del i hans syn på Kristendomen och på hans i huvudsak negativa syn på livet.
Vad menar jag med det sista? Jo, Bergman sade en gång att han hade kommit över sin berömda dödsångest för att efter döden finns ingenting och att tanken på att hans existens skulle tillintetsgöras gav honom frid.
I princip verkar han mena att det är bättre att inte existera än tvärtom.
Dock så skrev den tyske filosofen Dietrich von Hildebrand följande:
In truth, however, existence as a personal being is a great good, the basis for all other things: our happiness and bliss, our loves and yearnings. But this personal existence is so basic, so taken for granted, that we are usually not completely aware of its remarkable value. If, then, we were to lose this fundamental good and descend into nothingness, this would constitute a terrible loss, a dreadful misfortune. Our no longer being able to suffer when we cease to exist would in no way mitigate the dreadful loss of personal existence. Läs hela artikeln
här.
Existensen i sig är något gott, den är grunden för att vi kan vara lyckliga överhuvudtaget.
Det kan alltså inte vara så att det är bättre att inte finnas till, och det är sannerligen ingen positiv syn på tillvaron.
Detta är något som borde lyftas fram i större utsträckning, att visa folk varför existensen är värdefull och varför livet är värt att leva, det är något vi alla har behov av, vilket jag märker t ex i Bergmans filmer. Jag uppfattar dem som ett rop på hjälp.
Och som katoliker ber vi ju även för dem som har avlidit för att vi inte tror att loppet är kört.
Så låt oss be för honom, jag har redan gjort det, men kan gott göra det igen.
