En diskussion om fyra punkter

Jag har återupplivat den här bloggen för att ge svar till en man som önskar vara anonym i diskussionsgruppen "Katoliker i Sverige lade ut fyra punkter som han menar är motsättningar mellan Andra Vatikankonciliet och tidigare påvars encyklikor samt Första Vatikankonciliet. Jag har tagit det på mig att visa att han har fel eftersom det är det katolska läroämbetets trovärdighet som står på spel. Jag har gett svar på den första punkten, den kommer att publiceras här inom kort tillsammans med en fortsatt diskussion av den punkten.

Den andra punkten, "Läran om Kyrkan såsom uttryckt i stycke 8 i konstitutionen 'Lumen gentium,' står i motsättning till Pius XII i 'Mystici corporis' och 'Humani generis.'" , förvånade mig mest eftersom jag var bekant sedan tidigare med de två förstnämnda dokumenten, som var obligatorisk läsning i mina teologiska studier.
Jag önskar att han kunde ha varit mer specifik med vad i Pius XII:s encyklikor som Lumen Gentium stycke 8 står i motsättning till. Men jag gissar att det är vad Pius XII uttrycker i "Mystici Corporis" och vad som han refererar tillbaka till i "Humani Generis", nämligen: "If we would define and describe this true Church of Jesus Christ - which is the One, Holy, Catholic, Apostolic and Roman Church - we shall find nothing more noble, more sublime, or more divine than the expression 'the Mystical Body of Christ'", där han identifierar Kristi mystiska kropp med Katolska Kyrkan med påven som dess synliga huvud. Somliga menar att "Lumen Gentium" har försvagat eller t om frångått den läran, i det här stycket:

"This is the one Church of Christ which in the Creed is professed as one, holy, catholic and apostolic, (12*) which our Saviour, after His Resurrection, commissioned Peter to shepherd,(74) and him and the other apostles to extend and direct with authority,(75) which He erected for all ages as "the pillar and mainstay of the truth".(76) This Church constituted and organized in the world as a society, subsists in the Catholic Church, which is governed by the successor of Peter and by the Bishops in communion with him,(13*) although many elements of sanctification and of truth are found outside of its visible structure. These elements, as gifts belonging to the Church of Christ, are forces impelling toward catholic unity."

En del tror att "subsists in"(subsistit in) är ett sätt att försvaga Pius XII:s identifiering av Kristi mystiska kropp(eller Kristi Kyrka) med Katolska Kyrkan och att formuleringen "many elements of sanctification and of truth are found outside of its visible structure" är ett sätt att säga att andra kristna grupper utgör Kristi mystiska kropp tillsammans med Katolska Kyrkan. Detta, emellertid, stämmer inte. Jag refererar till en artikel skriven av Karl Becker som analyserar konciliefädernas val av "subsistit in" istället för "est" eller "adest". Resultatet han kommer fram till är att det inte på något sätt går att tolka "subsistit in" som en motsättning till vad Pius XII tidigare skrev om Kristi mystiska kropp och den Katolska Kyrkan. Becker skriver att det inte finns någon officiell förklaring till varför man valde "subsistit in" istället för "est" eller "adest", men troligtvis  för att "subsistit in" är menad att betyda upprätthålls, dvs att Kristi mystiska kropp upprätthålls i den Katolska Kyrkan.

Som jag ser det, så vore det endast ett förtydligande av vad Pius XII sade. För även om Guds nåd verkar bland icke-katolska kristna("We have committed to the protection and guidance of heaven those who do not belong to the visible Body of the Catholic Church... We ask each and every one of them to correspond to the interior movements of grace, and to seek to withdraw from that state in which they cannot be sure of their salvation. For even though by an unconscious desire and longing they have a certain relationship with the Mystical Body of the Redeemer, they still remain deprived of those many heavenly gifts and helps which can only be enjoyed in the Catholic Church.", Mystici Corporis 103), så kan inte t ex protestantiska samfund som sådana sägas vara del av Kristi mystiska kropp som upprätthålls, dvs fortsätter sin verksamhet, i den Katolska Kyrkan.

Användandet av ordet "elements" för att beskriva denna verkan av Guds nåd utanför Kyrkans synliga struktur har skapat den viss förvirring eftersom element i kemisk bemärkelse utgör en del av en helhet som blir mindre om den delen fattas. Men den dåvarande kardinal Ratzinger sade i en intervju att det var tydligt utifrån sammanhanget vad element syftar på. Han klargjorde också i ett dokument som troskongregationen gav ut angående Leonardo Boffs bok "Church: Charism and Power" att "elements" i Lumen Gentium inte kan tolkas som att andra samfund kan utgöra Kristi Kyrka.

Troskongregationen gav ut ett annat dokument i den här frågan år 2007

Jag vet inte om detta är vad den anonyme mannen syftade på, i annat fall får han kommunicera mer specifikt vad han hade i åtanke

Katolska författare: G.K. Chesterton

G.K. Chesterton är en av de största författarna från det förra århundradet, ändå har han tydligt ignorerats av eftervärlden, förutom i citatböcker där många av hans kvicka och träffsäkra meningar(i stil med Oscar Wilde och George Bernard Shaw) återfinns. Det verkar vara ett klassiskt fall av "vinnarna skriver historien", bland de författare jag skriver om i den här serien är Chesterton den som är mest uttryckligt katolsk i sina skönlitterära verk. Det hindrade dock inte t ex Jorge Luis Borges, inte direkt känd för sin uppskattning av Katolska Kyrkan, att beundra Chestertons verk. Franz Kafka tillhör också dem som läst Chesterton med behållning, så det är ingen tvekan om att Chestertons intryck spred sig bortom de katolska kretsarna eller ens bortom andra kristna. Dock lever hans verk vidare, mycket tack vare amerikanska katoliker och förlaget Ignatius Press som har gett ut hela hans corpus till nya generationer. Chesterton var en mångfacetterad författare och tänkare som skrev romaner, poesi, apologetik, biografier och andra populärvetenskapliga verk och uttryckte idéer om politik, historia, filosofi, teologi, litteratur etc.

Han var till yrket journalist och gav under en period ut sin egen tidning som hette GK's Weekly. Han var vän med George Bernard Shaw trots att de i många avseenden var varandras motsatser, Chesterton en bekännande kristen, Shaw en övertygad ateist. Shaw som var smal som en pinne höll sig med en någorlunda asketisk livsföring som förbjöd kött och alkohol medan Chesterton som var både lång och tjock(kallades för the colossal genius av Shaw), var inte känd för att tacka nej till vare sig en god biff eller ett gott glas ale. Shaw var socialist medan Chesterton var distributist, en modell som erbjuder ett tredje alternativ till socialism och kapitalism. Deras relation till varandra verkade dock ha varit avslappnad, ett känt meningsutbyte mellan dem lyder:
Chesterton: När man tittar på dig kan man tro att det råder hungersnöd i landet.
Shaw: Och när man tittar på dig kan man tro att du har orsakat den.
Chesterton har som sagt skrivit om mycket, men jag kommer här att koncentrera mig på honom som skönlitterär författare. Det första verket av det slaget som han gav ut var Mannen som var Torsdag(The Man who was Thursday). Den börjar som en spännande thriller, en man vid namn Gabriel Syme jobbar för polisen under täckmantel och lyckas infiltrera sig in bland en grupp anarkister. Han kommer t om in i deras högsta råd som består av sju personer som alla har namn efter veckodagarna, varav den som kallas Söndag är ledaren. Syme kommer in som Torsdag och får nys om ett stort och fruktansvärt terrordåd som de planerar, han kan inte meddela polisen om detta utan måste själv försöka stoppa dem. Det visar sig dock att Söndag verkar besitta krafter som är utomvärldsliga och vad som började som ett polisfall tar alltmer form av en kosmisk strid mellan gott och ont. Slutet är dock väldigt oväntat. Denna roman är en av de mest kreativa och fantasifulla böcker jag läst. Den har färgrika målande beskrivningar som påminner om en saga men som också uttrycker filosofiska tankar på ett glasklart sätt. Intrigen är välbyggd och karaktärerna engagerande plus att den innehåller Chestertons avväpnande och intelligenta humor.

Men det är hans berättelser om Fader Brown som Chesterton kanske är mest känd för. Fader Brown är en katolsk präst som med hjälp av sin tro och sitt förnuft, och hans djupa kunskap om den mänskliga naturen löser ena brottsfallet efter det andra. Det är klassiska deckarhistorier i den engelska traditionen. Paralleller har dragits mellan Fader Brown och Arthur Conan Doyles protagonist Sherlock Holmes. Holmes metod var deduktiv medan Brown använde sig mer av sin intuitiva insyn. Fader Brown är långt ifrån den inskränkte typen som många associerar med en religiös person utan är väldigt vaken och informerad av sunda katolska idéer. När han upptäckte en man vid namn Flambeau som en bluffmakare som utgav sig för att vara präst frågade denne hur Brown visste att han var en bluff. Fader Brown svarade: Ni attackerade förnuftet, det är dålig teologi. Vid ett annat tillfälle sker ett underligt dödsfall och alla i sällskapet utom Fader Brown var övertygade om att det hade skett på ett mirakulöst vis, och de var förvånade över hans obstinata vägran att tro. "Tror ni inte på mirakel?" frågade någon i sällskapet. "Jo, det gör jag", svarade Fader Brown. "Jag tror på tigrar också men det betyder inte att jag ser tigrar överallt." Han ger dem sedan den naturliga förklaringen till dödsfallet. En typiskt katolsk hållning där den övernaturliga ordningen inte rubbar den naturliga. Berättelserna är välskrivna, genomtänkta och det faktum att hjälten är en katolsk präst är en tydlig indikation på att de är prokatolska. Vissa av berättelserna har klart apologetiska inslag där fördomar mot den katolska tron bemöts på ett elegant sätt.

Chesterton var också en konstnär vilket märks på hans sätt att skriva. Snarare än att beskriva målar han upp mentala bilder som kan tala till en väldigt suggestivt. Ibland kan verklighet och fantasi smälta samman och där föregår han på sätt och vis den magiska realism som sägs ha sin grund i Jorge Luis Borges och som Gabriel Garcia Marquez har blivit känd för. Chesterton var klart övertygad om att fantasiberättelser eller sagor har en uppenbar koppling till verkligheten. Han skrev en gång: Sagor är sanna, inte för att de informerar oss om att drakar existerar, utan för att de informerar oss om att drakar kan dräpas. I sagornas värld får vi de sanningar som är djupare än blotta fakta, och som talar till människans estetiska sinne som är ett komplement till förnuftet och inte ett ersättande av den. Det är därför Chesterton ser Kristus och Hans liv som den ultimata berättelsen, med sin unika person och fantastiska under tillfredsställs det estetiska sinnet(i Brideshead Revisited frågade Charles Sebastian om han verkligen trodde på det där med de vise männen och djuren i stallet, och Sebastian svarade: But of course I believe all that, that's a lovely idea), medan förnuftet tillfredsställs genom att berättelsen är sann även i en filosofisk realistisk bemärkelse.

Vad som är anmärkningsvärt är att Chesterton skrev många av sina katolska verk innan han faktiskt blev katolik. Hans storebror Cecil hade tagit det steget före honom, sedan stupade han i första världskriget. För Chesterton var det en lång process, han blev influerad av Hilaire Belloc(även han en stor katolsk tänkare från förra århundradet) och Fader John O' Connor, mannen som stod som modell för Fader Brown. Det stora hindret var dock Chestertons fru, Frances, som vägrade konvertera. Det var hon som hade hjälpt honom att anamma den kristna tron och som vägledde honom i hans samvetsrannsakan, så det var inte lätt för Chesterton att ta det steget utan henne. När han till slut gjorde det skedde en slags andlig separation mellan dem som blev svår. Men sedan kom dagen då även hustrun konverterade och hon kunde återigen hjälpa Chesterton med hans samvetsrannsakan. Om ni inte har läst Chesterton rekommenderar jag starkt att ni gör det. En hemsida finns tillgänglig med hans samlade verk, och en bra introduktion till honom finns i The American Chesterton Society.

Katolska författare: Flannery O' Connor

Vad försiggår i huvudet på en katolsk kvinna som bär på en dödlig sjukdom? I Flannery O' Connors fall får vi en inblick genom hennes litterära verk, och de som läst något av dem vet att svaret på den frågan är något utöver det vanliga. Precis som de föregående författare jag har skrivit om, behandlar O' Connor den Gudomliga nådens verkan och syndens verklighet i människors liv. En betydlig skillnad ligger dock i att Flannery O' Connors totala avsaknad av sentimentalitet, här skiljer sig hon från Evelyn Waugh och t om Graham Greene(fast hans berättelser kunde också vara ganska osentimentala). Hennes berättelser(hon skrev endast 2 romaner men fick ett 30-tal noveller publicerade, det är dessa som hon är mest känd för) präglas ofta av drastiska händelser som ofta slutar våldsamt och brutalt, och inte sällan med död. O' Connor själv förklarade att anledningen till att hennes noveller är så hårda är att det inte finns något hårdare eller mindre sentimentalt än kristen realism. Detta är något katoliker blir påminda om varje gång vi går in i en kyrka och(vanligtvis) ser den korsfäste Kristus bakom altaret. Den hårda utmaningen som det innebär att ta sitt eget kors och följa Honom intill döden var en verklighet O' Connor upplevde med en ovanligt hög intensitet.

Redan vid 15 årsåldern dog hennes far i lupus. 1951 fick hon själv den diagnosen och beräknades att leva i endast 5 år till. Hon levde i själva verket betydligt längre, men hennes liv förändrades mycket till hennes missbelåtenhet. Det kan säkert inte ha varit kul att leva med vetskapen att man kan dö närsomhelst, detta gäller självklart alla men det var mer påtagligt för henne. När hon bad "bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund" så måste den stunden känts betydligt närmare än när vi andra katoliker ber den bönen. Förutom det och de fysiska besvären som krävde kryckor, sjukbesök o dyl så var hon tvungen att ge upp sina planer att bosätta sig i New York och istället bo hos sin mor på familjens gård i Milledgeville, Georgia, vilket inte alltid var problemfritt. Det ansträngda förhållandet mellan mor och barn är ett återkommande tema i hennes noveller. Vad många som läser Flannery O' Connor ofta missar är att hon skrev från ett kristet perspektiv, vilket får många att missa poängen. Ta t ex hennes kanske mest kända novell, A Good Man is Hard to Find, vad många brukar fokusera på är exklusivt det hemska, en våldsam bilkrock, de kallblodiga morden och den nihilistiske brottslingen på rymmen. Färre lägger märke till betydelsen av den gamla damens förändring under hennes samtal med brottslingen. Från att ha varit en falsk person som med smicker och ouppriktig fromhet försökt övertala honom att inte skjuta henne kom det ett ögonblick då hon struntade i sig själv och fylldes av kärleksfullt medlidande för den andliga smärta som plågade brottslingen. Det var ett ögonblick där nåden verkade hos en oväntad person på en oväntad plats. I det avseendet är O' Connor lik Graham Greene, fast hon själv ansåg att hennes karaktärer var mer realistiska än hans. Hon skyggade inte heller för beteckningen "katolsk författare" som Greene gjorde. Hennes verk var förstås inte heller didaktiska eller apologetiska, men hon förstod vikten som ens bakgrund och åskådning hade för sitt författarskap. Hon sade: "Att säga att man inte är en katolsk författare utan en katolik som är författare, är att avsluta diskussionen innan den ens har påbörjat." Diskussionen skulle då vara en författares influenser.

O' Connors bakgrund är en tydlig influens. Hon var från delstaten Georgia i den amerikanska södern, och södern är alltid den geografiska plats som står i centrum i hennes berättelser även när berättelsen inte utspelar sig där(vilket är väldigt sällan). Den amerikanska södern är en plats som många associerar med inskränkthet, intolerans, rasism etc. Men O' Connor var ingen samhällskritiker, vad hon försökte kartlägga var roten till det onda, inte dess symptom. När det gällde behandlingen av de svarta i södern var hon aldrig såpass explicit kritisk som många hade önskat. Anledningen till det tycker jag illustreras väl i hennes novell Everything That Rises Must Converge berättar om en ung man och hans mor och deras attityd till de svarta och medborgarrättsrörelsen som kämpar för deras rättigheter. Modern representerar den äldre generationen som beklagar att samhället har blivit integrerat och som behandlar svarta nedlåtande, dock utan illvilja. Sonen som representerar den yngre generationen däremot är progressiv och stöder de samhällsförändringar som skett. Han fantiserar om att bli vän med svarta och t om gifta sig med en svart kvinna för att förarga sin mor vars seder och tankesätt han föraktar. En ironisk tvist i historien är att modern trots sin negativa syn på integration finner det naturligt att umgås med svarta och har många goda minnen av dem från sin barndom medan sonen som stöder integrationer finner det i själva verket vara svårt att umgås med svarta personer. De tafatta försök han gjorde att ta kontakt med några manifesterade bara ytterligare hans avstånd till dem. Jag tolkar det hela såhär; även fast O' Connor kritiserar den äldre generationen så faller hennes kritik lika hårt på den yngre eftersom båda generationer lider av den andliga sjukdomen högmod. Den äldre genom sin brist på respekt för de svarta, den yngre genom sin brist på respekt för den äldre. Så vad O' Connor verkar ha menat är att de progressiva är inkapabla att införa en förändring på djupet. Det är många som har sagt det, att lagar må ha ändrats men inte mentaliteter osv. Men jag tror inte att det är det som O' Connor syftade på, utan snarare detta: om vårt engagemang inte kommer från en andlig förnyelse utan en anpassning till tidsandan, vad är den då egentligen värd? Jag tror inte att O' Connor motsatte sig integrationen, men hon ställer en högst rimlig fråga: har den gjort oss dygdigare? Heligare? Hon sade att den nya generationen inte bara vill ta bort det som är dåligt utan även det som är bra. Jag kan bara instämma, varje gång som de s.k. progressiva raserar viktiga fundament, vare sig det gäller religiösa eller naturrättsliga, så känns medborgarrättsrörelsens seger mindre betydelsefull.

O' Connor hade ett annorlunda perspektiv i och med att hon var en irländskättad katolik i ett protestantiskt samhälle, och kunde rikta frän kritik mot just protestantiska heresier(aldrig explicit, utan mellan raderna). Den vanligaste kritiken var dock mot den amerikanska söderns fromhet som en slags social konvention som ska upprätthållas för respektabilitetens skull. Den kritiken skulle lika gärna kunna riktas mot ett katolskt samhälle, men det är ändå i den amerikanska som hon lever i och skriver om. Dock skrev hon en gång en novell där katoliker var huvudpersoner. I A Temple of the Holy Ghost skriver hon om hur nunnor lär ut frasen "Den Helige Andens tempel" som ett sätt för katolska flickor att tacka nej till utomäktenskapligt sex. O' Connor använder det dock för att på ett djupare plan visa den mänskliga kroppens värdighet.
Det mest anmärkningsvärda med hennes noveller är dock hur hon behandlar lidandet. Hon förnekar aldrig dess verklighet eller försöker förminska den, vad hon gör är att visa lidandets mening. Som katolik som kämpade med en dödlig sjukdom så var det en högst viktig angelägenhet för henne. Att hennes noveller ofta är våldsamma är därför nödvändigt för att korrekt beskriva det Gudomliga mötet med vår utsatta situation. Tänk återigen på den korsfäste Kristus som inte bara accepterade lidandet utan inkorperade den i sitt frälsningsverk. Kort sagt, jag gillar Flannery O' Connors berättelser för att de är en fantastisk illustration av svaret på frågan: var finns Gud i lidandet?

Katolska författare: Graham Greene

Jag fortsätter min serie om katolska författare med ännu en engelsman. Graham Greene skydde dock en sådan beteckning utan föredrog att beskriva sig som "en författare som är katolik". Det stämmer i betydelsen att han inte använde sitt författarskap till att predika eller övertyga någon om den katolska trons sanning. Men den som har läst hans verk kan omöjligt förneka det enorma inflytande som Greenes tro har för hans författarskap. Detta kan man se speciellt i de böcker som kan klassificeras som "seriösa", men även i de verk som går under kategorin "underhållning" kan man märka det katolska. T ex Our Man in Havanna, ett satiriskt verk om en engelsk dammsugarförsäljare i Kuba(före Castros tid) som motvilligt blir en agent för den brittiska underrättelsetjänsten. Denne man har en dotter som han uppfostrat som katolik på begäran av hans f.d. fru som övergav honom och dottern, trots att han själv är ateist.

Graham Greene kom att intressera sig för den Katolska Kyrkan vid 21 års ålder pga sitt kommande bröllop med sin fästmö, Vivien. Hon var katolik och Greene ville veta mer om hennes tro, dock inte konvertera och sökte upp en präst för trosundervisning. Prästen som undervisade honom var konvertit och var van vid att hantera invändningar mot den katolska tron. Han gjorde ett stort intryck på Greene som bestämde sig för att bli katolik innan han gifte sig med Vivien. Allt var dock inte frid och fröjd efter detta. Greene var under hela sitt liv deprimerad och rastlös, och hans nyfunna tro ändrade inte på detta. 1948 separerade han från Vivien, dock tog han aldrig ut skilsmässa eller gifte om sig. Greene drack kopiösa mängder alkohol, tog periodvis även droger och var en kvinnokarl etc. Dessutom levde kände han ofta tvivel angående den tro han bekände som sin egen. Många av karaktärerna i hans böcker är plågade av antingen synd, tvivel eller både ock. Låt oss ta en titt på fyra verk som är tydligt katolskt präglade.

Brighton Rock berättar om den 17 årige Pinkie som är ledaren för ett kriminellt gäng trots att han är den yngste i den gruppen. De mördar en man vid namn Hale, och en medelålders kvinna som heter Ida är dem på spåren. Det är en thriller men det verkligt dramatiska sker i den andliga dimensionen. Pinkie är en avfallen katolik som har bestämt sig för att ta fördömelsens väg, han är fullt medveten om vad han valt.
Han möter Rose, som kommer från hans hemtrakter och som också är katolik. Rose är till skillnad från Pinkie en praktiserande katolik som lydigt ber sina "Fader vår" och "Hell dig, Maria". Hon blir förälskad i Pinkie trots hans våldsamma kriminella liv och väljer till slut även hon synden för att kunna leva med honom. Men hur långt är hon beredd att gå? Ida kommer allt närmare till att binda Pinkie vid mordet på Hale. Pinkie tar till en drastisk åtgärd som får ett våldsamt slut.

The Heart of the Matter(Hjärtpunkten), utspelar på en brittisk koloni i Västafrika under Andra världskriget. Scobie är en polisinspektör, ansvarig för säkerheten på området han bor på. Scobie och hans fru Louise är praktiserande katoliker, Scobie befinner sig dock i en andlig öken. Detta tycker jag illustreras väl genom att han har på sitt kontor en trasig rosenkrans som han aldrig tar och lagar. Till denna plats kommer det båtar med överlevande från ett skeppsvrak. En av dem är en ung kvinna, Helen, vars man inte klarade sig. Scobie fattar tycke för henne och de inleder en kärleksaffär, medveten om att äktenskapsbrott är en dödssynd. Han går till bikt, men eftersom han inte kan förmå sig själv att avbryta förhållandet med Helen ger prästen honom inte absolution. Han försöker dölja sin otrohet för sin fru, och för att hon inte ska misstänka något går han till kommunion i sitt tillstånd av dödssynd, "äter och dricker en dom över sig", för att citera helige Paulus. Scobie är medveten om allt detta och hans samvete tynger honom till det yttersta. Han inser att situationen är ohållbar och bestämmer sig för att ta sig ut ur situationen på ett sätt som ger upphov till ett intressant teologiskt spörsmål rörande Scobies själstillstånd.

The End of the Affair(Slutet på historien), handlar om författaren Maurice Bendrix som har ett förhållande med den gifta kvinnan Sarah Miles. De är lyckliga tillsammans, men en dag beslutar sig Sarah för att avsluta kärleksaffären utan att ge någon anledning. Det visar sig att Sarah har börjat tro på Gud efter en extraordinär händelse. Bendrix som inte tror på Gud ser Honom som en rival som stulit Sarah från honom. Bendrix agg mot Gud, som han inte tror på, blir så intensiv att Hans närvaro blir påtaglig för Bendrix som utbrister: "Jag hatar dig som om du existerade."
Bendrix inleder en strid med Gud som han omöjligt kan vinna, åtminstone inte på det sätt han tänker sig.

The Power and the Glory(Makten och Härligheten), den historiska bakgrunden till denna berättelse är mycket blodig. 1930- talets Mexiko, kommunister tar makten och förtrycker de troende, fast beslutna om att utrota Kyrkan. Många martyrer kommer ur denna konflikt, den mest kände är den salige Miguel Pro. Huvudpersonen i denna bok är en präst precis som Pro, och lever därför livsfara. Men där stannar likheterna, för denne präst hade inte samma dygder och rika andliga liv som Miguel Pro. Denne präst är alkoholiserad(en s.k. whiskypräst), och har en dotter som är frukten av hans relation med en kvinna. En man full av stolthet, pengalysten som blev präst av fel anledning. Han jagas av en polis som är idealist, lever ett asketiskt liv och hatar Kyrkan med stor passion. De kommer till slut att mötas där prästen insiktsfullt förklarar varför Kyrkan kommer leva vidare trots medlemmar som han: "Det finns en annan skillnad mellan oss. Det är meningslöst att ni arbetar på ert mål, om ni inte är bra människor själva. Och det kommer inte alltid att finnas bra människor i ert parti. Sen är ni tillbaka i allt det gamla igen: svält, prygel, armbågandet för att bli rik med vilka medel som helst. Men det spelar ingen större roll att jag är feg- och så vidare. Jag kan lägga in Gud i munnen på folk i alla fall- och jag kan ge dem Guds förlåtelse. Det förhållandet skulle inte bli annorlunda om så varenda präst i kyrkan var som jag."
En spännande jakt där plikten sätts på prov och denne skandalomsusade präst finner oväntat ädelmod och djärvhet hos sig. En av mina favoritböcker, rekommenderas starkt.

Det är en dyster bild som Greene målar upp i sina böcker, men vad dessa fyra böcker också har gemensamt är den tydliga strimman av hopp som hittar sin väg in i allt elände. Detta är precis som i Waughs Brideshead Revisited den Gudomliga nåden som bryter sig in i vår verklighet och lyfter upp oss igen, om vi låter Honom göra det. Detta är ett tema som blev svagare med åren, vilket ledde till en försämring i den litterära kvaliteten i Greenes böcker. Det är förstås ganska uppenbart att jag som katolik säger det, Men läs själva och jämför, är senare verk som The Honorary Consul(Honorärkonsuln) och Travels with My Aunt(Resor med moster Augusta) lika djupa och fascinerande som hans "katolska" böcker.
Greene själv klagade över att frånvaron av en andlig dimension i litteraturen gjorde karaktärerna endimensionella. Greene hamnade i kommunistträsket som så många andra författare och hans böcker blev mer världsliga. Greenes tvivel syntes mer, i hans roman Monsignor Quixote har huvudpersonen, en präst, svårt att tro på helvetets existens. Anledningen till det är att helvetet nämns mest av Paulus i hans brev, som han uppfattar som hård medan Lukas som är medlidandets apostel knappt nämner det alls. När han samtalar om Hitler och Franco med sin vän, den kommunistiske borgmästaren Sancho, säger denne: "Om deras föräldrar bara hade fått använda preventivmedel."
De teologiska diskussionerna, från att ha varit djupa och insiktsfulla i hans tidigare verk blev larviga i denna bok. Jag tyckte dock att boken var stundtals rolig. De senare böckerna präglas tydligt av hans politiska engagemang för vänstern och hans växande kritik mot Kyrkan, t ex synen på preventivmedel. Dock var det en del saker han som han förvånande nog höll fast vid, t ex att han tyckte inte att kravet på celibat för stiftspräster i latinska kyrkan skulle avskaffas. Han var inte heller särskilt imponerad av Hans Küng, och betraktade inte honom som en katolsk teolog. Han hörde också till dem som beklagade liturgireformen som följde Andra vatikankonciliet.

Greene var en komplicerad man som kämpade med tron, som tvivlade ofta till skillnad från sin vän Evelyn Waugh som sade att han efter sin konversion aldrig hyste allvarliga tvivel och som var mån att vara trogen Kyrkans läroämbete. När Greene var nära döden bad han dock om sakramenten, så kanske fick nåden sista ordet i hans liv precis som i hans katolska böcker.

Katolska författare: Evelyn Waugh

Evelyn Waugh var en man vars liv kretsade kring humor. Hans son Auberon sade efter hans död att Waugh nästan aldrig öppnade sin mun om det inte var för att säga något extremt roligt. I sin ungdom var han olycklig och ville begå självmord. Han tog beslutet att dränka sig, men när han gick i vattnet trampade han på en manet och brände sin fot. Han kände att stunden hade förlorat sitt allvar och gick tillbaks iland. Vid en senare period i hans liv gick han på en kur smärtstillande medicin som han varvade med kopiösa mängder alkohol. Detta skapade en serie hallucinationer som drog igång när han befann på en kryssning. Han inbillade sig att han hörde en rad olika saker; en predikant som skällde på en yngling om hans porrmissbruk, andra ynglingar som var ilskna på Waugh och anklagade honom för att vara kommunist, jude och uppkomling, en komplott av BBC för att spionera på honom, etc etc. Den upplevelsen blev till en roman vid namn The Ordeal of Gilbert Pinfold där endast en del av dessa lustiga hallucinationer redogörs.

Trots sina humoristiska egenskaper finns det en tydlig ton av leda och missnöje i hans böcker. Han hade som ung man hängt ihop med den fina kretsen som kallades Bright Young Things, ett gäng societetsslynglar med ett sinne för det estetiska som levde enbart för nöjen. Waughs tycke för den gruppen och deras omoraliska jetsetliv tycks ha tagit en vändning efter att hans fru lämnade honom efter endast en kort tids äktenskap för en bekant till Waugh som jobbade på BBC(en journalist påpekade för Waugh att han brukade alltid skriva nedsättande om just BBC, men han hävdade bestämt att hans avoga inställning till dem inte var värre än andras). 1930, kort efter att hans genombrottsroman Vile Bodies gjort succé, chockar Waugh sin omgivning med att meddela att han har konverterat till Katolska Kyrkan. Hans tro var osentimental och grundade sig på ren intellektuell övertygelse, men det var här han fann den stabilitet som saknades i den värld han alltmer började distansera sig från. Trots sin katolska tro hade Waugh en misantropisk attityd som var opassande och som även hans icke-katolska vän Nancy Mitford anmärkte på. Hon undrade hur han kunde kalla sig katolik och bete sig så avskyvärt mot andra. Han svarade: "Du har ingen aning hur mycket värre jag skulle vara om jag inte vore katolik, utan övernaturlig hjälp skulle jag knappt vara mänsklig." Just hans misantropiska sida är något som också bidrar till hans humoristiska person. Sonen Auberon har berättat hur Waugh brukade ta barnens bananransoner och förtära dem framför deras ögon med socker och grädde. Ett citat från Waugh lyder: "Jag har tappat den svaghet jag hade för min minsta dotter, nu föraktar jag alla mina barn lika mycket."

Hans elaka och träffsäkra humor är just vad som skiner igenom i hans satiriska verk. Scoop är en berättelse som för oss bakom kulisserna i journalistikens värld och hur visar dess kår samarbetar och motarbetar varandra i jakten på färska nyheter. Scoop berättar för oss hur den obskyre och obetydlige lantjournalisten William Boot placeras i händelsernas centrum efter att ha förväxlats med en känd författare av en föga engagerad tidningsägare och hans chefsredaktör. Black Mischief handlar om en ung kejsare i det fiktiva afrikanska landet Azania. Utbildad vid Oxford och fascinerad av europeiska upplysningsideal, bestämmer han sig för att bygga sitt rike efter västerländsk modell, men han har flera uppförsbackar. I Azania finns det flera arabiska landsherrar som är intresserad av makt, kejsaren Seth försöker blidka dem och samtidigt inkorporera dem i sitt kejsardöme genom att ge dem adelstitlar. Seth inför nationellt preventivmedelsprogram för att kontrollera antalet födslar i landet, som får stöd av lantbefolkningen efter att misstagit preventivmedlen för magiska juju, som de trodde skulle öka fertiliteten, men som motarbetas av biskopar och präster(Azanias statsreligion var nestoriansk kristendom).

Waughs katolska tro kom dock att alltmer prägla hans senare verk och hans mest berömda roman, Brideshead Revisited, är mycket katolsk. Den berättas ur ett "jag-perspektiv"(något som Waugh sades avsky) av den engelske kaptenen Charles Ryder som minns sin långa vänskap och förbindelse med den katolska adelsfamiljen Flyte. Den förbindelsen börjar med hans vänskap med den yngste sonen Sebastian som han möter under sin studietid på Oxford. Sebastians livsstil är hedonistisk och hans tro tar inte så stor plats i hans liv, ändå följer den alltid med honom, vilket förvånar agnostikern Charles. Men trots det blir de goda vänner och de spenderar en sommar tillsammans vid Brideshead Castle, det enorma huset som Sebastians familj äger vid landet, och som erbjuder vackra naturlandskap, jakt, krocketspel, växthus efter växthus, barockmålningar, lyxiga middagar och så mycket vin som de orkar dricka. Familjen Flyte är dock drabbade av en skandal. Fadern, lord Marchmain, övergav familjen efter att han stridit vid första världskriget och flyttade till Venedig där han bor med en älskarinna. Han vände sin fru, lady Marchmain, och Kyrkan ryggen. Julia, Sebastians syster, är en vacker och charmig ung kvinna som försöker etablera sig i societetsvärlden men som försvårades av att hennes trostillhörighet minskade chanserna att hitta en lämplig make i den kretsen.

Den äldste sonen, som kallas Bridey(efter hans titel lord Brideshead), är en besynnerlig man som efter att ha tänkt inträda i jesuitorden, armén eller parlamentet, ägnar sig åt en udda hobby som består av att samla på tändsticksaskar. Den yngsta dottern Cordelia är en flicka med en brinnande tro som tar sig ganska oseriösa uttryck("She made a novena for her pig", kommenterade Sebastian en gång). Lady Marchmain är kvinnan som håller i tyglarna. Hennes make konverterade i samband med deras bröllop och han gjorde sig fri från den katolska tron för att bli fri från henne. Hon är manipulativ och försöker stenhårt kontrollera sina barn, vilket Julia får erfara när hon vill gifta sig med Rex Mottram, en man som inte duger åt henne enligt lady Marchmain. Hon passar dock inte in i någon klassisk beskrivning av en häxa. Hon är varken odräglig, elak eller aggressiv utan är precis som sin dotter Julia vacker, charmig och är extremt vänlig mot alla hon möter. Det var så hon försökte påverka Charles, genom att etablera en vänskap med hono skulle han hjälpa henne med Sebastians vilda leverne, speciellt hans drickande. Och just den vänskapen fick Charles och Sebastian att glida ifrån varandra.
Jag ska inte berätta hela historien, men Waugh beskriver tydligt en katolsk familj som inte är särskilt idealisk, även Sebastian och Julia överger Kyrkan. Och det är mycket viktigt eftersom Waugh ser Brideshead Revisited som en kartläggning av nådens verkan i en människa när Gud kallar honom eller henne tillbaka till Sig. Waugh använder sig av en metafor av fader Brown(den fiktive prästen som löser brottsfall); "I caught him with an unseen hook and an invisible line, that was long enough to take him to the end of the world and yet bring him back with a twitch upon the thread". Detta är precis vad som sker när Gud genom nåden drar tillbaka de förrymda medlemmarna av familjen Flyte till Sig. Evelyn Waugh kallade Brideshead Revisited sitt magnum opus och jag kan bara hålla med. Den har ett andligt djup, men även målande skildringar av adelns glamour, ungdomens skönhet och oskuld samt även en klick av den humor som är Waughs signatur.

Waugh led ofantligt mycket av den liturgireform som följde Andra Vatikankonciliet. Kyrkan var för honom en tillflykt från världen han hatade, och nu hade den världen även kommit in i Kyrkan. Vid sin sista dag i livet fick han dock närvara vid en mässa på latin. Föga anade Waugh att det skulle bli den sista, för väl hemma dog han medan han fortfarande befann sig på toaletten. Graham Greene påpekade att mässan som Waugh besökte var typiskt för hans fromhet, medan hans död på toaletten var typisk för hans humor. Evelyn Waugh sista dag i livet präglades av det som mest präglade hans person, humorn och den katolska tron. Ett jättebra och intressant porträtt av Evelyn Waugh och hans son Auberon finns i Johan Hakelius bok Döda Vita Män.

Mina funderingar kring Påskuppropsdebatten

Debatten om "Påskuppropet" har varit i full gång. Mycket av den debatten har handlat om huruvida detta upprop som manar de kristna samfunden till solidaritet med de sjuka och svaga i samhället är en förklädd vänsterkritik mot regeringen och Försäkringskassans nya regler om utförsäkringar.
Just den biten av debatten intresserar mig inte särskilt mycket. Vad jag däremot har reagerat på är de som menar att det skulle vara en kristen barmhärtighetsgärning att verka för ett socialt nätverk där staten tar hand om de sjuka. Detta var Kyrkans uppgift långt innan den blev statens.
Anledningen är för mig uppenbar, Kristi uppmaning till att älska vår nästa innefattar hela människan, både hennes andliga och kroppsliga dimension. De hänger ihop och kan inte skiljas åt. Om Kyrkan skulle ge upp vad som kallas för de "kroppsliga barmhärtighetsgärningarna", vad skulle det säga om människosynen? Gnosticismen skulle inte ligga långt borta.

Därför måste jag hålla med Pelle Poluha att den kristna solidariteten med de sjuka och svaga inte kan delegeras till staten, eftersom den kristna barmhärtigheten, även avseende den kroppsliga aspekten innefattar samtidigt en andlig dimension, en omsorg för själen som staten inte kan ta hänsyn till, speciellt inte en stat som inte bekänner sig till någon tro. Pelle länkar till en artikel på First Things som tar upp detta.

Låt mig dock tydliggöra att jag inte tar ställning till huruvida Försäkringskassans regler bör ändras eller inte. Kanske är en ändring det mest praktiska sättet att ro iland med problemet. Men det vore, som artikeln i First Things säger, ett misslyckande av den kristna barmhärtighetsgärningen, inte ett uppfyllande av den.

Varför kalkkommunion är en dålig idé

Jag har länge tyckt att utdelandet av Kristi blod till de troende är en dålig idé därför att det sker ofta genom lekmän som genom detta uppdrag har fått en slags pseudoklerikal position som underminerar ämbetet. Det är de ämbetsvigda männen som har helgats till uppdraget att ha hand om de heliga tingen, endast under mycket ovanliga omständigheter bör lekmän hantera dem. Jag har dock fått vetskap om en annan invändning som jag tycker är mer allvarlig. Jag har observerat att under kommunionen så händer det att en kommunikant spiller kalken så att Kristi blod faller på golvet, utan att utdelaren märker det, det är sådant som är svårt att upptäcka och som jag endast märkte av tillfällighet när jag ministrerade och befann mig på nära avstånd. Jag har delgivit kyrkoherden mina observationer(det skedde mer än en gång) som tog det hela på allvar och tänker komma på en bra lösning till problemet.

Vad är den bästa lösningen? Såsom jag ser det, vore det bäst att inte dela ut kalken förutom vid speciella tillfällen då man kan vara säker på att kommunikanterna inte kommer att spilla, detta utesluter uppenbarligen en "vanlig söndagsmässa" vid en församling. Detta är den enklaste lösningen och kommer också bespara de ansvariga en massa huvudvärk(dvs om det bekymrar dem att det heligaste vi har hamnar på golvet).
Jag vet att vissa av en outgrundlig anledning känner att de måste ta emot kalken(outgrundlig för att Kristus är fullt närvarande i både brödets och vinets gestalt), om de verkligen har en sådan stor vördnad för Herrens blod så avstår de hellre från den än riskerar att den spills ut, även om det är någon annan som spiller. En del kanske känner att vi måste göra en markering mot de "förkonciliära" som gör motstånd mot den nya liturgin och i värsta fall förnekar det Andra Vatikankonciliets giltighet, kalkkommunionen skulle alltså vara ett slags ställningstagande för konciliet. Men detta håller inte heller, den som läser konciliets dokument om liturgin, Sacrosanctum Concilium, märker att konciliefäderna avsåg att kalken endast skulle delas ut vid speciella tillfällen. Den nuvarande situationen med kalkkommunion har inget stöd i själva konciliet.

Jag ber mina bröder och systrar i Kristus att bli uppmärksamma på detta problem, och jag hoppas ni håller med om att det bästa vore att inte ta emot kalken, risken är för stor och det är inte värt det.
Låt oss även iaktta tillbörlig försiktighet när vi tar emot hostian, fragment kan mycket väl komma bort, de fragmenten precis som dropparna från kalken har kraften att frälsa hela världen. Tar du emot kommunionen i handen se till att inga smulor finns där, och för Guds skull, tvätta händerna om du tar emot kommunionen i handen. Så gjorde man i fornkyrkan, precis som man aldrig tog kommunionen med fingrarna utan åt från handflatan.
Den som vill veta mer om dettta kan med stort förbehåll läsa biskop Athanasius Schneiders bok "Dominus Est- It is the Lord", den är ganska kort och kostar inte så mycket.

Laudetur Iesus Christus.