Mina funderingar kring Påskuppropsdebatten

Debatten om "Påskuppropet" har varit i full gång. Mycket av den debatten har handlat om huruvida detta upprop som manar de kristna samfunden till solidaritet med de sjuka och svaga i samhället är en förklädd vänsterkritik mot regeringen och Försäkringskassans nya regler om utförsäkringar.
Just den biten av debatten intresserar mig inte särskilt mycket. Vad jag däremot har reagerat på är de som menar att det skulle vara en kristen barmhärtighetsgärning att verka för ett socialt nätverk där staten tar hand om de sjuka. Detta var Kyrkans uppgift långt innan den blev statens.
Anledningen är för mig uppenbar, Kristi uppmaning till att älska vår nästa innefattar hela människan, både hennes andliga och kroppsliga dimension. De hänger ihop och kan inte skiljas åt. Om Kyrkan skulle ge upp vad som kallas för de "kroppsliga barmhärtighetsgärningarna", vad skulle det säga om människosynen? Gnosticismen skulle inte ligga långt borta.

Därför måste jag hålla med Pelle Poluha att den kristna solidariteten med de sjuka och svaga inte kan delegeras till staten, eftersom den kristna barmhärtigheten, även avseende den kroppsliga aspekten innefattar samtidigt en andlig dimension, en omsorg för själen som staten inte kan ta hänsyn till, speciellt inte en stat som inte bekänner sig till någon tro. Pelle länkar till en artikel på First Things som tar upp detta.

Låt mig dock tydliggöra att jag inte tar ställning till huruvida Försäkringskassans regler bör ändras eller inte. Kanske är en ändring det mest praktiska sättet att ro iland med problemet. Men det vore, som artikeln i First Things säger, ett misslyckande av den kristna barmhärtighetsgärningen, inte ett uppfyllande av den.