Om mitt liv som dåre för Kristus(eller den botfärdige pilgrimen Don Cogote av Stockholm)
Förord
Sysslolöse läsare!
Hur gärna jag skulle velat säga att detta kanske är den bästa historien som någonsin skrivits. Dock, begränsad av min naturliga disposition av Gud given, så blir den antagligen inte ens bäst i den humorstafett i vilken jag har förärats att deltaga.
Jag skulle även vilja ta tillfället i akt och säga att jag inte på något sätt är uppfylld av patetiska och sentimentala faderskänslor över Don Cogote som författare plägar ha för sed när deras fiktiva figurer kommer på tal.
Ty Don Cogote är inte en son som har frambringats i födslovåndor, utan snarare ett adoptivbarn som jag motvilligt har tagit till nåder efter en utmaning från David.
Detta ger dig, läsaren, full frihet att forma din åsikt om honom.
Ty envar är herre i sitt eget hus. Och för den kristne så säger jag att det endast finns en herre är frukta.
Det enda som oroade mig inför skrivandet av denna historia är att den inte skulle innehålla samma sofistikerade och intellektuella stil som man kan finna i skribenter likt David Heith-Stade, som inte bara har omfattande kunskaper i filosofi och teologi, men som även är väl bevandrad i klassiska och moderna språk.
Jag framförde mitt bekymmer till min gode vän, den lärde Marcos Cruz.
Denne skrattade hjärtligt åt mitt problem."Min käre Jacob", sade han. "Detta är lätt åtgärdat". "Det är sådana ting du kan infoga vartän du önskar utsmycka din berättelse, om du t ex vill lovprisa kärleken så kan du på något passande ställe citera första korinthierbrevet på koinégrekiska:
"Η ΑΓΑΠΗ ΜΑΚΡΟΘΥΜΕΙ ΧΡΗΣΤΕΥΕΤΑΙ Η ΑΓΑΠΗ ΟΥ ΖΗΛΟΙ [Η ΑΓΑΠΗ] ΟΥ ΠΕΡΠΕΡΕΥΕΤΑΙ ΟΥ ΦΥΣΙΟΥΤΑΙ ΟΥΚ ΑΣΧΗΜΟΝΕΙ ΟΥ ΖΗΤΕΙ ΤΑ ΕΑΥΤΗΣ ΟΥ ΠΑΡΟΞΥΝΕΤΑΙ ΟΥ ΛΟΓΙΖΕΤΑΙ ΤΟ ΚΑΚΟΝ ΟΥ ΧΑΙΡΕΙ ΕΠΙ ΤΗ ΑΔΙΚΙΑ ΣΥΓΧΑΙΡΕΙ ΔΕ ΤΗ ΑΛΗΘΕΙΑ"(1 Kor 13: 4-6)
Eller om du önskar undervisa om filosofins absurditeter så kan du alltid inkludera ett citat från Cicero på latin":
"Nihil tam absurde dici potest quod non dicatur ab aliquo philosophorum"
Kapitel I
Som berättar hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote av Stockholm ger sig ut på sin första färd.
Sysslolöse läsare!
Hur gärna jag skulle velat säga att detta kanske är den bästa historien som någonsin skrivits. Dock, begränsad av min naturliga disposition av Gud given, så blir den antagligen inte ens bäst i den humorstafett i vilken jag har förärats att deltaga.
Jag skulle även vilja ta tillfället i akt och säga att jag inte på något sätt är uppfylld av patetiska och sentimentala faderskänslor över Don Cogote som författare plägar ha för sed när deras fiktiva figurer kommer på tal.
Ty Don Cogote är inte en son som har frambringats i födslovåndor, utan snarare ett adoptivbarn som jag motvilligt har tagit till nåder efter en utmaning från David.
Detta ger dig, läsaren, full frihet att forma din åsikt om honom.
Ty envar är herre i sitt eget hus. Och för den kristne så säger jag att det endast finns en herre är frukta.
Det enda som oroade mig inför skrivandet av denna historia är att den inte skulle innehålla samma sofistikerade och intellektuella stil som man kan finna i skribenter likt David Heith-Stade, som inte bara har omfattande kunskaper i filosofi och teologi, men som även är väl bevandrad i klassiska och moderna språk.
Jag framförde mitt bekymmer till min gode vän, den lärde Marcos Cruz.
Denne skrattade hjärtligt åt mitt problem."Min käre Jacob", sade han. "Detta är lätt åtgärdat". "Det är sådana ting du kan infoga vartän du önskar utsmycka din berättelse, om du t ex vill lovprisa kärleken så kan du på något passande ställe citera första korinthierbrevet på koinégrekiska:
"Η ΑΓΑΠΗ ΜΑΚΡΟΘΥΜΕΙ ΧΡΗΣΤΕΥΕΤΑΙ Η ΑΓΑΠΗ ΟΥ ΖΗΛΟΙ [Η ΑΓΑΠΗ] ΟΥ ΠΕΡΠΕΡΕΥΕΤΑΙ ΟΥ ΦΥΣΙΟΥΤΑΙ ΟΥΚ ΑΣΧΗΜΟΝΕΙ ΟΥ ΖΗΤΕΙ ΤΑ ΕΑΥΤΗΣ ΟΥ ΠΑΡΟΞΥΝΕΤΑΙ ΟΥ ΛΟΓΙΖΕΤΑΙ ΤΟ ΚΑΚΟΝ ΟΥ ΧΑΙΡΕΙ ΕΠΙ ΤΗ ΑΔΙΚΙΑ ΣΥΓΧΑΙΡΕΙ ΔΕ ΤΗ ΑΛΗΘΕΙΑ"(1 Kor 13: 4-6)
Eller om du önskar undervisa om filosofins absurditeter så kan du alltid inkludera ett citat från Cicero på latin":
"Nihil tam absurde dici potest quod non dicatur ab aliquo philosophorum"
Marcos sade att det är upp till mig hur jag lägger ut mina ornament men att det säkerligen finns många citat att hämta från om jag önskar ge min berättelse en mer kultiverad framtoning. Med denna uppmuntran vågade jag mig på att publicera denna post som var och en får ta för vad det är. Med dessa ord önskar jag dig allt gott. Gud välsigne och give dig hälsa, och må han inte glömma bort mig. Vale.
Kapitel I
Som berättar hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote av Stockholm ger sig ut på sin första färd.
I en liten kommun i Stockholms län, vars namn jag inte vill dra mig till minnes, levde en latinamerikansk man som hette Alfredo Gonzalez, vars abnorma strutsliknande hals gjorde att han i sin umgängeskrets blev känd som "Cogote"(hals på spanska), men han var även en man av respektabel ålder(närmade sig 60), och en stabil paterfamilias som gjorde att han även gavs hederstiteln "don".
Och det hände sig en gång att denne Don Cogote i en våg av skakande omvändelse drastiskt ändrade sin person. Det verkade som om han inte kunde tala om annat än botgöring och himmelriket, kärleken till nästan och Herrens återkomst. Han hade t om fräckheten att påstå att de världsliga njutningarna inte är det ultimata goda!
Och det hände sig en gång att denne Don Cogote i en våg av skakande omvändelse drastiskt ändrade sin person. Det verkade som om han inte kunde tala om annat än botgöring och himmelriket, kärleken till nästan och Herrens återkomst. Han hade t om fräckheten att påstå att de världsliga njutningarna inte är det ultimata goda!
Det viskades en del om att gubben antagligen hade en skruv lös, men vad skulle de göra? Det fanns inga resurser i de psykiatriska klinikerna.
Han var en ständig plåga för den lokale kyrkoherden som inte alls ville höra hans vädjanden om en mer trogen hållning till mässans rubriker, det var ju sådant som dödade den spontana kreativiteten och ingen präst var mer kreativ och spontan än denne kyrkoherde.
Värst var det för hans fru som blev offer för hans försök att överträffa henne i ömsesidig aktning och tog över hennes arbetsuppgifter i hemmet. Problemet var bara att han under nästan hela deras äktenskap knappt hade rört ett finger hemma och var helt inkompetent i området.
Glas och tallrikar som diskades blev tappade och gick sönder, smuts och damm sveptes under soffan, och hans glödande kärlek till Kristus förmådde honom ännu inte att damma av bilden av sin älskade svärmor. Måttet blev rågat när han råkade lägga sin tagelskjorta i tvätten som resulterade i att fruns kläder kliade nåt så fruktansvärt. "Nu har jag fått nog!" skrek hon.
"Ta och utför dina goda gärningar någon annanstans!"
Och på detta sätt fick den botfärdige Don Cogote kallelsen att ge sig ut på sin pilgrimsfärd.
Kapitel 2
Som berättar om Don Cogotes första möte på sin färd.
Don Cogote var fylld av spänning och äventyrslystnad, ty världen var en mörk och enslig plats som bara väntade på att fyllas av Kristi ljus. Som ett får bland vargar begav sig Don Cogote med sin vän Enrico Manza, som på grund av sin korpulenta kroppshydda var allmänt känd som "Chancho"(gris på spanska). Efter att ha blivit nekad munkdräkt av närliggande kloster hittade Don Cogote till slut en ICA-handlare som förbarmade sig över honom och skänkte en brun potatissäck, detta fick duga som lämplig klädsel för denna resa. En lagom lång pinne blev hans vandrarstav.
För en resa av ett sådant andligt slag behövdes en dam som ihärdligt och osvikligt skulle vaka över honom, som med en brinnande moderlig ömhet bad oändliga böner för hans heliga uppdrag.
Hans fru var det inget fel på, men hur mycket mer kunde inte detta sägas om Kristi och de kristnas moder, ständig ren och skön, mer välsignad än andra kvinnor?
Det var därför lämpligt att Jungfru Maria blev hans hjärtas dam under denna pilgrimsfärd.
Chancho Manza var skeptisk till att de endast skulle vandra i sandaler, särskilt som de var mitt uppe i december. "Jag tror knappast att Gud önskar att vi ska handla mot vår natur", sade han.
"Vi har ju ändå givits förståndet som ska upplysa oss, och ljuset ska ju inte sättas under skäppan. Och den medicinska vetenskapen som förståndet förmedlat oss säger att det vore vansinne att utsätta vår hälsa för en sådan risk."
"Du är då en patetisk stackare!", sade Don Cogote irriterat. "Får inte alla goda ting sitt värde genom att participera i Gud som är källan för allt gott?" "Din nåd är bättre än liv, säger Skriften. Skulle det då inte vara bättre att vi blev rena till kropp och själ än att vi undvek att få lite snuva?" Chancho hann inte svara Don Cogote för deras väg korsades av en grupp protestanter. "Stopp era rebelliska bibelkramare! Ingen av er får passera här som inte erkänner att det inte finns en skönare och kyskare kvinna än den ständigt jungfruliga Guds moder Maria!
Sällskapet som såg tydligt att han var en vrickad fanatiker beslöt sig för att driva med honom.
"Vi känner ej till denna kvinna som du talar om, för om henne står det ej om i Skriften. Den Maria som är högst uppsatt födde endast Kristus, men ej Gud. Kanske kan du visa oss henne så att vi kan underkasta oss ditt krav på bekännelse?". "Vad vore det för mening att visa något så uppenbart? En enkel syllogism skulle visa sanningen i det påståendet. Sluta stirra er blinda på Skriften, och lär er inse att det inte finns någon motsättning mellan tro och förnuft!"
"Bäste pilgrim, för att inte belasta våra samveten med något vi inte vet något om ber vi dig att visa en bild på henne, om den än är så liten som en tumme"("Åh nej, jag glömde mina mirakulösa medaljonger", tänkte Don Cogote). "Jag vågar hävda att vi redan är såpass mycket av din mening att vi är beredda att säga vadsomhelst för att behaga dig, om hon än skulle vara klädd i scharlakansrött och osa av svavel."
"Hon osar inte!" sade Don Cogote ilsket. "Hon varken osar eller bär det ni säger! Hon doftar av färskaste rosenblad och är klädd i solen som strålar av en renhet ni inte ens kommer i närheten av! Ni däremot, ska nu få plikta för de nedrigheter ni har gett en dam som min härskarinna!"
Och så rusade han mot dem, riktandes med sin vandrarstav. Han kunde ha skadat någon ordentligt om han inte i sin skenande ilska undgick att se gropen mitt på vägen, han snubblade och föll hårt. Det protestantiska sällskapet skrattade förtjust och en av dem sade att det roliga nu var slut. De gick därifrån men Don Cogote fortsatte att ropa ut förolämpningar där han låg på marken: "Kom tillbaka! Era usla kräk! Era tungotalsbabblande lovsångstrallande anarkister!"
En av protestanterna tappade till slut tålamodet och gick fram till honom, tog fram sin bibel och drämde till allt vad han kunde, gång på gång. Han kunde ha slagit Don Cogote halvt till döds om inte en i sällskapet sade att nu får det räcka. När de hade gått vågade Chancho Manza sig fram och förde Don Cogote tillbaka till hans fru, de hade ju bara gått en kilometer.
OK, detta var de två första kapitlen om den botfärdige pilgrimen Don Cogotes äventyr, detta är mitt bidrag till humorstafetten. Nu ger jag den vidare till Dag Selander.
Han var en ständig plåga för den lokale kyrkoherden som inte alls ville höra hans vädjanden om en mer trogen hållning till mässans rubriker, det var ju sådant som dödade den spontana kreativiteten och ingen präst var mer kreativ och spontan än denne kyrkoherde.
Värst var det för hans fru som blev offer för hans försök att överträffa henne i ömsesidig aktning och tog över hennes arbetsuppgifter i hemmet. Problemet var bara att han under nästan hela deras äktenskap knappt hade rört ett finger hemma och var helt inkompetent i området.
Glas och tallrikar som diskades blev tappade och gick sönder, smuts och damm sveptes under soffan, och hans glödande kärlek till Kristus förmådde honom ännu inte att damma av bilden av sin älskade svärmor. Måttet blev rågat när han råkade lägga sin tagelskjorta i tvätten som resulterade i att fruns kläder kliade nåt så fruktansvärt. "Nu har jag fått nog!" skrek hon.
"Ta och utför dina goda gärningar någon annanstans!"
Och på detta sätt fick den botfärdige Don Cogote kallelsen att ge sig ut på sin pilgrimsfärd.
Kapitel 2
Som berättar om Don Cogotes första möte på sin färd.
Don Cogote var fylld av spänning och äventyrslystnad, ty världen var en mörk och enslig plats som bara väntade på att fyllas av Kristi ljus. Som ett får bland vargar begav sig Don Cogote med sin vän Enrico Manza, som på grund av sin korpulenta kroppshydda var allmänt känd som "Chancho"(gris på spanska). Efter att ha blivit nekad munkdräkt av närliggande kloster hittade Don Cogote till slut en ICA-handlare som förbarmade sig över honom och skänkte en brun potatissäck, detta fick duga som lämplig klädsel för denna resa. En lagom lång pinne blev hans vandrarstav.
För en resa av ett sådant andligt slag behövdes en dam som ihärdligt och osvikligt skulle vaka över honom, som med en brinnande moderlig ömhet bad oändliga böner för hans heliga uppdrag.
Hans fru var det inget fel på, men hur mycket mer kunde inte detta sägas om Kristi och de kristnas moder, ständig ren och skön, mer välsignad än andra kvinnor?
Det var därför lämpligt att Jungfru Maria blev hans hjärtas dam under denna pilgrimsfärd.
Chancho Manza var skeptisk till att de endast skulle vandra i sandaler, särskilt som de var mitt uppe i december. "Jag tror knappast att Gud önskar att vi ska handla mot vår natur", sade han.
"Vi har ju ändå givits förståndet som ska upplysa oss, och ljuset ska ju inte sättas under skäppan. Och den medicinska vetenskapen som förståndet förmedlat oss säger att det vore vansinne att utsätta vår hälsa för en sådan risk."
"Du är då en patetisk stackare!", sade Don Cogote irriterat. "Får inte alla goda ting sitt värde genom att participera i Gud som är källan för allt gott?" "Din nåd är bättre än liv, säger Skriften. Skulle det då inte vara bättre att vi blev rena till kropp och själ än att vi undvek att få lite snuva?" Chancho hann inte svara Don Cogote för deras väg korsades av en grupp protestanter. "Stopp era rebelliska bibelkramare! Ingen av er får passera här som inte erkänner att det inte finns en skönare och kyskare kvinna än den ständigt jungfruliga Guds moder Maria!
Sällskapet som såg tydligt att han var en vrickad fanatiker beslöt sig för att driva med honom.
"Vi känner ej till denna kvinna som du talar om, för om henne står det ej om i Skriften. Den Maria som är högst uppsatt födde endast Kristus, men ej Gud. Kanske kan du visa oss henne så att vi kan underkasta oss ditt krav på bekännelse?". "Vad vore det för mening att visa något så uppenbart? En enkel syllogism skulle visa sanningen i det påståendet. Sluta stirra er blinda på Skriften, och lär er inse att det inte finns någon motsättning mellan tro och förnuft!"
"Bäste pilgrim, för att inte belasta våra samveten med något vi inte vet något om ber vi dig att visa en bild på henne, om den än är så liten som en tumme"("Åh nej, jag glömde mina mirakulösa medaljonger", tänkte Don Cogote). "Jag vågar hävda att vi redan är såpass mycket av din mening att vi är beredda att säga vadsomhelst för att behaga dig, om hon än skulle vara klädd i scharlakansrött och osa av svavel."
"Hon osar inte!" sade Don Cogote ilsket. "Hon varken osar eller bär det ni säger! Hon doftar av färskaste rosenblad och är klädd i solen som strålar av en renhet ni inte ens kommer i närheten av! Ni däremot, ska nu få plikta för de nedrigheter ni har gett en dam som min härskarinna!"
Och så rusade han mot dem, riktandes med sin vandrarstav. Han kunde ha skadat någon ordentligt om han inte i sin skenande ilska undgick att se gropen mitt på vägen, han snubblade och föll hårt. Det protestantiska sällskapet skrattade förtjust och en av dem sade att det roliga nu var slut. De gick därifrån men Don Cogote fortsatte att ropa ut förolämpningar där han låg på marken: "Kom tillbaka! Era usla kräk! Era tungotalsbabblande lovsångstrallande anarkister!"
En av protestanterna tappade till slut tålamodet och gick fram till honom, tog fram sin bibel och drämde till allt vad han kunde, gång på gång. Han kunde ha slagit Don Cogote halvt till döds om inte en i sällskapet sade att nu får det räcka. När de hade gått vågade Chancho Manza sig fram och förde Don Cogote tillbaka till hans fru, de hade ju bara gått en kilometer.
OK, detta var de två första kapitlen om den botfärdige pilgrimen Don Cogotes äventyr, detta är mitt bidrag till humorstafetten. Nu ger jag den vidare till Dag Selander.