Om Eukaristin

Jag hittade i ett av mina anteckningsblock ett föredrag om Eukaristin(den katolska nattvarden), som jag en gång höll för en grupp konfirmander.
Jag tänkte att det skulle vara bra att lägga ut med tanke på att det Eukaristiska året som Johannes Paulus den Store utlyste börjar lida mot sitt slut, och jag vill också uppmärksamma detta och inbjuda katoliker till att lära sig lite mer om Eukaristin, dock även protestanter och andra som kan vara intresserade av detta ämne. Här är den:

Eukaristin

Inledning

Jag vet inte om ni känner till Niels Christian Hvidt, det är en dansk teolog som undervisar på Gregorianska Universitetet i Rom. Han har skrivit en bok om mirakler,den har just titeln "Mirakler", men sedan har den också en underrubrik som lyder: "Möten mellan himmel och jord". Det fick mig att reagera lite. Boken behandlar olika fall, bl a en gråtande Mariastaty och en stigmatiserad kvinna, och kallar detta möten mellan himmel och jord. Jag tror på mirakler, de fallen han tar upp kan mycket väl röra sig om Gudomligt handlande, övernaturliga sådana. Men är det samma sak som att säga att det har skett ett möte? I viss mening ja, det övernaturliga har trätt in i det naturliga och de två har mötts. Men i betydelsen att etablera en personlig relation så tycker jag inte det.
Gud har gett oss ett tecken, men har Han kommit personligen till oss? Har Han kommunicerat med mig, i egen hög person?
Det vet vi inte säkert, men det finns ett fall där det verkligen förhåller sig så: i Eukaristin.
Här kommer Jesus till oss, inte bara till oss som grupp utan till var och en individuellt.
Såhär säger Jesus till oss i Evangeliet: "Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva. Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet."(Joh 6:48-58)

Eukaristin är alltså ett tecken från Gud, ett övernaturligt handlande, men det tecken Han ger är sig själv. I Eukaristin uppstår en personlig kontakt mellan oss och Gud, och därför anser jag att detta sakrament kan mer än de mirakler Niels Christian skriver om göra anspråk på att vara ett möte mellan himmel och jord. Eukaristin är och förblir vårt viktigaste sakrament, det är Kristus själv, från vilken alla andra sakrament har sitt ursprung.
Som katoliker är vi kallade till helighet. Detta uppnår vi när vi formas efter Kristi bild, när vi blir som Honom. Vårt möte med Kristus är därför väsentligt för detta ändamål.
Men nu går jag händelserna i förväg, det finns en del andra saker jag först vill berätta om Eukaristin.

"Te Deum laudamus"

Eukaristin är en lovprisning, en tacksägelse, eukaristi betyder just tacksägelse.
Jag tror att alla någon gång när de har sett ut över ett landskap, iakttagit en solnedgång, eller observerat ett mäktigt vattenfall så har man känt en vördnad, en respekt för dess skönhet och styrka. Och vi kan känna oss tacksamma för att det finns, det är något som är naturligt för oss att känna. Alltså tacksamhet, mot vem? Vem ska jag tacka?
G.K. Chesterton, en engelsk författare, sade att en ateists värsta stund är när han känner tacksamhet men inte har någon att tacka. Men en kristen vet vem man ska tacka.
I första Moseboken läser vi att Gud skapar allt och att skapelsen är god. I Eukaristin framför vi alltså vårt tack till Fadern, och vi lovprisar honom, ger Honom de mest underbara titlar vi kan tänka oss. Om det här kan man finna en ledtråd i psalm 116: "Hur skall jag löna Herren alla hans välgärningar mot mig?" och svaret kommer redan på nästa rad: "Jag vill ta frälsningens bägare och åkalla Herrens namn."

Ett heligt offer

I tacksägelse till Fadern bär vi fram offergåvor som kommer från oss själva. Alla våra böner, önskningar, bekymmer, vårt dagliga liv kan vara detta. Detta är vad vinet och brödet först symboliserar, och det är därför deras frambärande i Eukaristin kallas offertorium. I den tidiga Kyrkan tillverkade församlingen sitt eget bröd och vin för att denna symbol skulle bli tydlig. Allt detta läggs fram på altaret som sedan kompletteras med Kristus själv, och vårt offer blir fulländat(Vad detta vill säga är att alla våra ansträngningar kompletteras i Kristus, det är inget offer på samma sätt som i hednakulten). Offer är ett ord som får oss att rygga tillbaka,det är ettord vi avskyr, för offer är något vi inte gärna gör, och ändåbehöver vi göra det. Vi behöver göra en helomvändning, men eftersom vi är svaga har vi inte kraft till det, och inte vill vi så gärna göra det heller, för det innebär ansträngningar, lidanden, och vår fallna natur hindrar oss att uppnå det som krävs för en helomvändning.
Vem har då kraft? Jo, Gud förstås. Gud blir människa i Kristus för att göra det offer vi inte förmår att göra. Detta var den dramatik som hände i Jesu lidande, död och uppståndelse, och som tar plats igen mitt framför våra ögon i mässan, på Herrens uppdrag att göra detta till Hans åminnelse.

Åminnelse, inte påminnelse

Åminnelse är inte detsamma som att minnas, det är inte en nostalgisk tillbakablick, och det prästen sysslar med brödet och vinet är mycket mer än den typ av konstruktion man gör i "Efterlyst". Vi måste se till den judiska betydelsen av åminnelse. I deras påsk som kallas pesach, äter man samma måltid som deras förfäder åt i samband med flykten från Egypten. Detta är en ceremoni, en ritual då det dramat aktualiseras på nytt, det blir levande. Och det är så vi måste förstå det.

Ett nytt och evigt förbund

I judarnas fångenskap i Egypten, ingrep Gud och förde de bort därifrån. Vi får läsa om att Gud säger åt Moses att alla familjer ska slakta ett lamm, stryka dess blod ovanför dörren, och sedan tillaga lammet och äta det med osyrat bröd. Detta var tecknet på Guds förbund med sitt folk, med detta ville Han säga: "De här är mina", för det var så att dödsängeln skulle dra förbi landet och döda allt förstfött i varje hushåll, men han skulle passera de som hade detta tecken, tecknet var räddande. I Eukaristin finns det en väldigt stark paralell till det här, Johannes Döparen sade ju om Jesus: "Där är Guds lamm, som tar bort världens synder". Och i den sista måltiden säger Jesus när han tar brödet och vinet: "Ta och ät härav alla, detta är min kropp, ta och drick, detta är mitt blod, som är det nya och eviga förbundet som blir utgiven för er. Kristus är vårt påskalamm som blir slaktat för att vi ska undgå den eviga döden. Gud har haft många förbund med sitt folk, förbundet i Kristus är det nya, och för att offret är fullkomligt är förbundet också evigt, det behövs inga fler och omfattar dessutom betydligt fler folk.

I judisk kult var det så att översteprästen tog folkets offergåvor och bar fram det till altaret.

I sista måltiden är det också Kristus som bär fram offret till vår försoning, och det är därför man brukar säga att Kristus är både överstepräst och offerlamm. Därför är det också Kristus som handlar i prästen när han firar Eukaristin, detta är vad man menar när man säger att prästen handlar "In persona Christi"(I Kristi person).
Låt oss nu återgå till påskmåltiden, för att judarna skulle tillgodogöra sig offret var de tvungna att äta av det slaktade lammet. Detta är vad som sker när vi äter Herrens kropp och dricker Hans blod. Herren kräver vårt deltagande, och det är inte bara att ta emot Kristus i Eukaristin, utan också att vi konkret lever vårt kristna liv i vardagen.

Kom Helige Ande

Ok, jag har berättat om att vi lovprisar och tackar Fadern i Eukaristin, och om att det är där Sonen ger sitt liv för vår frälsning, men den Helige Anden då? Finns inte Han med i detta sammanhang? Jovisst, självklart, i epiklesen där man kallar ner den Helige Anden.(I början av konsekrationen kallar man ner den Helige Anden detta är epiklesen.
I konsekrationen sker förvandlingen av brödet och vinet till Kristi kropp och blod.)
Detta är jätteviktigt, alltför många känner inte till eller tänker inte på att det är den Helige Anden som möjliggör Jesu verkliga närvaro i Eukaristin. Han är Livgivaren som vi säger i trosbekännelsen, och ger däför liv i brödet och vinet liksom han gav liv i Jungfru Maria så att hon blev havande med Jesus. Det kan vara bra att veta som en påminnelse om att i våra möten med Gud så är hela Treenigheten närvarande.

En gåva från Gud

Nu har vi kommit till nästa punkt, nämligen att Eukaristin är en gåva. Detta är också viktigt att påpeka för att i Kyrkan fanns det förr en allmän uppfattning(Dock var det aldrig Kyrkans lära) som influerades av en irrlära som kallas för jansenism. Ni känner väl till puritanerna, de som förbjuder dans, kortspel, alkohol(i måttliga mängder), i princip allt roligt? Jansenismen kan man säga var den katolska versionen av puritanismen. De förde vidare en attityd om Eukaristin(även långt efter att jansenismen dog bort) att det skulle på något sätt vara en belöning vi förtjänat genom våra goda gärningar och dygder, vilket ledde till att man inte tog emot Eukaristin särskilt ofta.Och detta var illa, eftersom Eukaristin ger oss den styrka vi behöver för att uppnå helighet, och jansenisterna drog folk undan denna källa. Jansenisternas inflytande försvann helt och hållet i början av 1900-talet, tack vare den helige påven Pius X.

Han krossade denna bild fullständigt och införde inte bara daglig kommunion, utan gjorde även att första kommunionen kunde tas redan i 6-7 års åldern. Märk att jag skrev kommunion, det betyder gemenskap, vi får gemenskap med Gud i Eukaristin, men det återkommer jag till. Att tala om Eukaristin som en gåva är bra för då kan man inte heller tala om det som en rättighet,utan man måste vilja gemenskapen med Kristus och Hans Kyrka,och man måste därför vara beredd. T ex, har man begått en dödssynd måste man gå till bikt innan man kan gå till kommunion igen.
Det är därför som Kyrkan inte tillåter att man t ex ger kommunionen till par som lever i en utomäktenskaplig relation, ändå finns det präster som gör det och det är inte bra.
Men vi har också ett ansvar, vi får inte gå till kommunion om vi har en dödssynd på vårt samvete. Vi måste först läka vår relation med Gud innan vi kan ge den näring igen, vi kallar det också att man måste vara i nådens tillstånd. Ok, nog om detta jobbiga ämne.

Brudgummen väntar vid altaret

Eukaristin är även en fest, det är ett smakprov av den himmelska bröllopsmåltiden, där brudgummen, Kristus, tar emot sin brud, Kyrkan, där slöjan lyfts bort och Hon får se Honom sådan Han är(se Uppenbarelseboken 19:7-9). Det finns alltså nånting festligt med Eukaristin, eftersom det är en förening mellan oss och Gud, något som vi längtar efter och som vi därför har all anledning att vara glada. Vi borde därför inte missa tillfällen att gå till kommunion, för det är tragiskt med en brudgum som blir övergiven vid altaret. Det är därför som den katolska nattvarden kallas kommunion, för att vi förenas med Gud och får gemenskap med Honom.
Må vi som katoliker därför gå ofta till kommunionen och låta Eukaristins frukter verka i oss, så att vi kan vara trovärdiga vittnen och på det sättet uppfylla den allmänna kallelsen till helighet.