Vetenskapen misslyckas att vederlägga Gud

I dagarna har det kommit artiklar som bestämt kritiserar de vetenskapsmän som menar att Gud bara är ett hjärnspöke, ett resultat av hjärnans neurologiska aktivitet.
De hänvisar till undersökningar som gjorts av sådana aktiviteter i samband med religiösa upplevelser. I en artikel av Ulf Jonsson på SvD hänvisar han dock till en religionsfilosof vid namn Anne Runehov som menar att man inte kan dra de slutsatser som bl a Dan Larhammar(stenhård ateist om jag inte misstar mig) har gjort av dessa undersökningar, nämligen att Gud inte skulle existera:

Att det finns bestämda orsakssamband mellan religiösa upplevelser och hjärnans aktivitet är självklart. Lejonparten av avhandlingen handlar om hur dessa samband ser ut i detalj. Men förekomsten av sådana samband visar inte automatiskt att hjärnans neurologiska aktivitet är vår enda nyckel till förståelsen av religiösa upplevelser. Inte heller visar det att innehållet i upplevelserna bara är en produkt av hjärnans aktivitet. Steget mellan att mäta hjärnans aktivitet och att faställa huruvida Gud finns visar sig vara stort, minst sagt.

En annan sak som nämns, och som jag tycker är så uppenbart att det är löjligt att man ville direkt dra den slutsatsen som man gjorde vid dessa mätningar av hjärnvågorna, nämligen detta:

Lika litet som vi kan avgöra om det faktiskt finns en äppelpaj på bordet bara genom att mäta hjärnaktiviteten hos någon som säger sig se en äppelpaj på bordet, lika lite kan man avgöra om Gud finns genom att mäta hjärnaktiviteten hos någon som har en religiös upplevelse. Och ännu mycket mindre går det att avgöra trovärdigheten i religiösa övertygelser genom att testa om man kan framkalla dem på experimentell väg. Att det går att framkalla upplevelser på så sätt - till exempel genom droger - är känt sedan länge. Men det säger inget om vad som existerar eller inte existerar i verkligheten.

Man har även försökt ge denna förklaring till Heliga Birgittas uppenbarelser i en artikel i SvD den 24 februari, att det var epilepsi som triggade hennes fantasi .
Birger Bergh skrev även han en artikel i SvD att denna förklaring inte håller, för det första för att det i källmaterialet aldrig står något om att Birgitta skulle ha haft epilepsi, trots att det var en känd sjukdom, och omtalades i samtida skrifter, också i vittnesförhör som låg till grund till hennes helgonförklaring, fast de då gällde andra personer, inte henne.
Sedan nämner han det faktum att det flesta epileptiker inte är författare, även om det finns undantag, och då har man aldrig velat hävda att det var på grund av sjukdomen som triggade epileptikern Dostojevskijs fantasi. Till sist avslutar han med en rolig kommentar:

Epilepsihypotesen har därför ungefär samma vetenskapliga bärkraft som om man skulle göra gällande att Hemingways litterära snille berodde på hans alkoholism. Jag känner till många personer som super som trattar, rentav i Lund, men se - ingen av dem kommer att få Nobelpris. I varje fall inte i litteratur.

Så där har ni det, vetenskapen lyckas alltså inte vederlägga Gud och Tron, och inte tror jag att det är vetenskapens uppgift heller, precis som man inte kan använda sig av skapelseberättelsen för att ge en exakt redogöring för hur länge universum har funnits så kan inte undersökningar av hjärnvågor säga om Gud existerar eller inte. Det påminner mig om en kommentar som gjordes av en amerikansk nunna, Moder Angelica(Grundaren av den katolska kanalen EWTN) om unga ateistiska vetenskapsmän: "Ni är så intelligenta, och ändå förstår ni ingenting".