Fiat Lux

Katolska författare: G.K. Chesterton

2012-01-01T06:18:00.002+01:00

G.K. Chesterton är en av de största författarna från det förra århundradet, ändå har han tydligt ignorerats av eftervärlden, förutom i citatböcker där många av hans kvicka och träffsäkra meningar(i stil med Oscar Wilde och George Bernard Shaw) återfinns. Det verkar vara ett klassiskt fall av "vinnarna skriver historien", bland de författare jag skriver om i den här serien är Chesterton den som är mest uttryckligt katolsk i sina skönlitterära verk. Det hindrade dock inte t ex Jorge Luis Borges, inte direkt känd för sin uppskattning av Katolska Kyrkan, att beundra Chestertons verk. Franz Kafka tillhör också dem som läst Chesterton med behållning, så det är ingen tvekan om att Chestertons intryck spred sig bortom de katolska kretsarna eller ens bortom andra kristna. Dock lever hans verk vidare, mycket tack vare amerikanska katoliker och förlaget Ignatius Press som har gett ut hela hans corpus till nya generationer. Chesterton var en mångfacetterad författare och tänkare som skrev romaner, poesi, apologetik, biografier och andra populärvetenskapliga verk och uttryckte idéer om politik, historia, filosofi, teologi, litteratur etc.

Han var till yrket journalist och gav under en period ut sin egen tidning som hette GK's Weekly. Han var vän med George Bernard Shaw trots att de i många avseenden var varandras motsatser, Chesterton en bekännande kristen, Shaw en övertygad ateist. Shaw som var smal som en pinne höll sig med en någorlunda asketisk livsföring som förbjöd kött och alkohol medan Chesterton som var både lång och tjock(kallades för the colossal genius av Shaw), var inte känd för att tacka nej till vare sig en god biff eller ett gott glas ale. Shaw var socialist medan Chesterton var distributist, en modell som erbjuder ett tredje alternativ till socialism och kapitalism. Deras relation till varandra verkade dock ha varit avslappnad, ett känt meningsutbyte mellan dem lyder:
Chesterton: När man tittar på dig kan man tro att det råder hungersnöd i landet.
Shaw: Och när man tittar på dig kan man tro att du har orsakat den.
Chesterton har som sagt skrivit om mycket, men jag kommer här att koncentrera mig på honom som skönlitterär författare. Det första verket av det slaget som han gav ut var Mannen som var Torsdag(The Man who was Thursday). Den börjar som en spännande thriller, en man vid namn Gabriel Syme jobbar för polisen under täckmantel och lyckas infiltrera sig in bland en grupp anarkister. Han kommer t om in i deras högsta råd som består av sju personer som alla har namn efter veckodagarna, varav den som kallas Söndag är ledaren. Syme kommer in som Torsdag och får nys om ett stort och fruktansvärt terrordåd som de planerar, han kan inte meddela polisen om detta utan måste själv försöka stoppa dem. Det visar sig dock att Söndag verkar besitta krafter som är utomvärldsliga och vad som började som ett polisfall tar alltmer form av en kosmisk strid mellan gott och ont. Slutet är dock väldigt oväntat. Denna roman är en av de mest kreativa och fantasifulla böcker jag läst. Den har färgrika målande beskrivningar som påminner om en saga men som också uttrycker filosofiska tankar på ett glasklart sätt. Intrigen är välbyggd och karaktärerna engagerande plus att den innehåller Chestertons avväpnande och intelligenta humor.

Men det är hans berättelser om Fader Brown som Chesterton kanske är mest känd för. Fader Brown är en katolsk präst som med hjälp av sin tro och sitt förnuft, och hans djupa kunskap om den mänskliga naturen löser ena brottsfallet efter det andra. Det är klassiska deckarhistorier i den engelska traditionen. Paralleller har dragits mellan Fader Brown och Arthur Conan Doyles protagonist Sherlock Holmes. Holmes metod var deduktiv medan Brown använde sig mer av sin intuitiva insyn. Fader Brown är långt ifrån den inskränkte typen som många associerar med en religiös person utan är väldigt vaken och informerad av sunda katolska idéer. När han upptäckte en man vid namn Flambeau som en bluffmakare som utgav sig för att vara präst frågade denne hur Brown visste att han var en bluff. Fader Brown svarade: Ni attackerade förnuftet, det är dålig teologi. Vid ett annat tillfälle sker ett underligt dödsfall och alla i sällskapet utom Fader Brown var övertygade om att det hade skett på ett mirakulöst vis, och de var förvånade över hans obstinata vägran att tro. "Tror ni inte på mirakel?" frågade någon i sällskapet. "Jo, det gör jag", svarade Fader Brown. "Jag tror på tigrar också men det betyder inte att jag ser tigrar överallt." Han ger dem sedan den naturliga förklaringen till dödsfallet. En typiskt katolsk hållning där den övernaturliga ordningen inte rubbar den naturliga. Berättelserna är välskrivna, genomtänkta och det faktum att hjälten är en katolsk präst är en tydlig indikation på att de är prokatolska. Vissa av berättelserna har klart apologetiska inslag där fördomar mot den katolska tron bemöts på ett elegant sätt.

Chesterton var också en konstnär vilket märks på hans sätt att skriva. Snarare än att beskriva målar han upp mentala bilder som kan tala till en väldigt suggestivt. Ibland kan verklighet och fantasi smälta samman och där föregår han på sätt och vis den magiska realism som sägs ha sin grund i Jorge Luis Borges och som Gabriel Garcia Marquez har blivit känd för. Chesterton var klart övertygad om att fantasiberättelser eller sagor har en uppenbar koppling till verkligheten. Han skrev en gång: Sagor är sanna, inte för att de informerar oss om att drakar existerar, utan för att de informerar oss om att drakar kan dräpas. I sagornas värld får vi de sanningar som är djupare än blotta fakta, och som talar till människans estetiska sinne som är ett komplement till förnuftet och inte ett ersättande av den. Det är därför Chesterton ser Kristus och Hans liv som den ultimata berättelsen, med sin unika person och fantastiska under tillfredsställs det estetiska sinnet(i Brideshead Revisited frågade Charles Sebastian om han verkligen trodde på det där med de vise männen och djuren i stallet, och Sebastian svarade: But of course I believe all that, that's a lovely idea), medan förnuftet tillfredsställs genom att berättelsen är sann även i en filosofisk realistisk bemärkelse.

Vad som är anmärkningsvärt är att Chesterton skrev många av sina katolska verk innan han faktiskt blev katolik. Hans storebror Cecil hade tagit det steget före honom, sedan stupade han i första världskriget. För Chesterton var det en lång process, han blev influerad av Hilaire Belloc(även han en stor katolsk tänkare från förra århundradet) och Fader John O' Connor, mannen som stod som modell för Fader Brown. Det stora hindret var dock Chestertons fru, Frances, som vägrade konvertera. Det var hon som hade hjälpt honom att anamma den kristna tron och som vägledde honom i hans samvetsrannsakan, så det var inte lätt för Chesterton att ta det steget utan henne. När han till slut gjorde det skedde en slags andlig separation mellan dem som blev svår. Men sedan kom dagen då även hustrun konverterade och hon kunde återigen hjälpa Chesterton med hans samvetsrannsakan. Om ni inte har läst Chesterton rekommenderar jag starkt att ni gör det. En hemsida finns tillgänglig med hans samlade verk, och en bra introduktion till honom finns i The American Chesterton Society.

Katolska författare: Flannery O' Connor

2011-07-01T09:12:00.004+02:00

Vad försiggår i huvudet på en katolsk kvinna som bär på en dödlig sjukdom? I Flannery O' Connors fall får vi en inblick genom hennes litterära verk, och de som läst något av dem vet att svaret på den frågan är något utöver det vanliga. Precis som de föregående författare jag har skrivit om, behandlar O' Connor den Gudomliga nådens verkan och syndens verklighet i människors liv. En betydlig skillnad ligger dock i att Flannery O' Connors totala avsaknad av sentimentalitet, här skiljer sig hon från Evelyn Waugh och t om Graham Greene(fast hans berättelser kunde också vara ganska osentimentala). Hennes berättelser(hon skrev endast 2 romaner men fick ett 30-tal noveller publicerade, det är dessa som hon är mest känd för) präglas ofta av drastiska händelser som ofta slutar våldsamt och brutalt, och inte sällan med död. O' Connor själv förklarade att anledningen till att hennes noveller är så hårda är att det inte finns något hårdare eller mindre sentimentalt än kristen realism. Detta är något katoliker blir påminda om varje gång vi går in i en kyrka och(vanligtvis) ser den korsfäste Kristus bakom altaret. Den hårda utmaningen som det innebär att ta sitt eget kors och följa Honom intill döden var en verklighet O' Connor upplevde med en ovanligt hög intensitet.

Redan vid 15 årsåldern dog hennes far i lupus. 1951 fick hon själv den diagnosen och beräknades att leva i endast 5 år till. Hon levde i själva verket betydligt längre, men hennes liv förändrades mycket till hennes missbelåtenhet. Det kan säkert inte ha varit kul att leva med vetskapen att man kan dö närsomhelst, detta gäller självklart alla men det var mer påtagligt för henne. När hon bad "bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund" så måste den stunden känts betydligt närmare än när vi andra katoliker ber den bönen. Förutom det och de fysiska besvären som krävde kryckor, sjukbesök o dyl så var hon tvungen att ge upp sina planer att bosätta sig i New York och istället bo hos sin mor på familjens gård i Milledgeville, Georgia, vilket inte alltid var problemfritt. Det ansträngda förhållandet mellan mor och barn är ett återkommande tema i hennes noveller. Vad många som läser Flannery O' Connor ofta missar är att hon skrev från ett kristet perspektiv, vilket får många att missa poängen. Ta t ex hennes kanske mest kända novell, A Good Man is Hard to Find, vad många brukar fokusera på är exklusivt det hemska, en våldsam bilkrock, de kallblodiga morden och den nihilistiske brottslingen på rymmen. Färre lägger märke till betydelsen av den gamla damens förändring under hennes samtal med brottslingen. Från att ha varit en falsk person som med smicker och ouppriktig fromhet försökt övertala honom att inte skjuta henne kom det ett ögonblick då hon struntade i sig själv och fylldes av kärleksfullt medlidande för den andliga smärta som plågade brottslingen. Det var ett ögonblick där nåden verkade hos en oväntad person på en oväntad plats. I det avseendet är O' Connor lik Graham Greene, fast hon själv ansåg att hennes karaktärer var mer realistiska än hans. Hon skyggade inte heller för beteckningen "katolsk författare" som Greene gjorde. Hennes verk var förstås inte heller didaktiska eller apologetiska, men hon förstod vikten som ens bakgrund och åskådning hade för sitt författarskap. Hon sade: "Att säga att man inte är en katolsk författare utan en katolik som är författare, är att avsluta diskussionen innan den ens har påbörjat." Diskussionen skulle då vara en författares influenser.

O' Connors bakgrund är en tydlig influens. Hon var från delstaten Georgia i den amerikanska södern, och södern är alltid den geografiska plats som står i centrum i hennes berättelser även när berättelsen inte utspelar sig där(vilket är väldigt sällan). Den amerikanska södern är en plats som många associerar med inskränkthet, intolerans, rasism etc. Men O' Connor var ingen samhällskritiker, vad hon försökte kartlägga var roten till det onda, inte dess symptom. När det gällde behandlingen av de svarta i södern var hon aldrig såpass explicit kritisk som många hade önskat. Anledningen till det tycker jag illustreras väl i hennes novell Everything That Rises Must Converge berättar om en ung man och hans mor och deras attityd till de svarta och medborgarrättsrörelsen som kämpar för deras rättigheter. Modern representerar den äldre generationen som beklagar att samhället har blivit integrerat och som behandlar svarta nedlåtande, dock utan illvilja. Sonen som representerar den yngre generationen däremot är progressiv och stöder de samhällsförändringar som skett. Han fantiserar om att bli vän med svarta och t om gifta sig med en svart kvinna för att förarga sin mor vars seder och tankesätt han föraktar. En ironisk tvist i historien är att modern trots sin negativa syn på integration finner det naturligt att umgås med svarta och har många goda minnen av dem från sin barndom medan sonen som stöder integrationer finner det i själva verket vara svårt att umgås med svarta personer. De tafatta försök han gjorde att ta kontakt med några manifesterade bara ytterligare hans avstånd till dem. Jag tolkar det hela såhär; även fast O' Connor kritiserar den äldre generationen så faller hennes kritik lika hårt på den yngre eftersom båda generationer lider av den andliga sjukdomen högmod. Den äldre genom sin brist på respekt för de svarta, den yngre genom sin brist på respekt för den äldre. Så vad O' Connor verkar ha menat är att de progressiva är inkapabla att införa en förändring på djupet. Det är många som har sagt det, att lagar må ha ändrats men inte mentaliteter osv. Men jag tror inte att det är det som O' Connor syftade på, utan snarare detta: om vårt engagemang inte kommer från en andlig förnyelse utan en anpassning till tidsandan, vad är den då egentligen värd? Jag tror inte att O' Connor motsatte sig integrationen, men hon ställer en högst rimlig fråga: har den gjort oss dygdigare? Heligare? Hon sade att den nya generationen inte bara vill ta bort det som är dåligt utan även det som är bra. Jag kan bara instämma, varje gång som de s.k. progressiva raserar viktiga fundament, vare sig det gäller religiösa eller naturrättsliga, så känns medborgarrättsrörelsens seger mindre betydelsefull.

O' Connor hade ett annorlunda perspektiv i och med att hon var en irländskättad katolik i ett protestantiskt samhälle, och kunde rikta frän kritik mot just protestantiska heresier(aldrig explicit, utan mellan raderna). Den vanligaste kritiken var dock mot den amerikanska söderns fromhet som en slags social konvention som ska upprätthållas för respektabilitetens skull. Den kritiken skulle lika gärna kunna riktas mot ett katolskt samhälle, men det är ändå i den amerikanska som hon lever i och skriver om. Dock skrev hon en gång en novell där katoliker var huvudpersoner. I A Temple of the Holy Ghost skriver hon om hur nunnor lär ut frasen "Den Helige Andens tempel" som ett sätt för katolska flickor att tacka nej till utomäktenskapligt sex. O' Connor använder det dock för att på ett djupare plan visa den mänskliga kroppens värdighet.
Det mest anmärkningsvärda med hennes noveller är dock hur hon behandlar lidandet. Hon förnekar aldrig dess verklighet eller försöker förminska den, vad hon gör är att visa lidandets mening. Som katolik som kämpade med en dödlig sjukdom så var det en högst viktig angelägenhet för henne. Att hennes noveller ofta är våldsamma är därför nödvändigt för att korrekt beskriva det Gudomliga mötet med vår utsatta situation. Tänk återigen på den korsfäste Kristus som inte bara accepterade lidandet utan inkorperade den i sitt frälsningsverk. Kort sagt, jag gillar Flannery O' Connors berättelser för att de är en fantastisk illustration av svaret på frågan: var finns Gud i lidandet?

Katolska författare: Graham Greene

2011-05-23T02:08:00.001+02:00

Jag fortsätter min serie om katolska författare med ännu en engelsman. Graham Greene skydde dock en sådan beteckning utan föredrog att beskriva sig som "en författare som är katolik". Det stämmer i betydelsen att han inte använde sitt författarskap till att predika eller övertyga någon om den katolska trons sanning. Men den som har läst hans verk kan omöjligt förneka det enorma inflytande som Greenes tro har för hans författarskap. Detta kan man se speciellt i de böcker som kan klassificeras som "seriösa", men även i de verk som går under kategorin "underhållning" kan man märka det katolska. T ex Our Man in Havanna, ett satiriskt verk om en engelsk dammsugarförsäljare i Kuba(före Castros tid) som motvilligt blir en agent för den brittiska underrättelsetjänsten. Denne man har en dotter som han uppfostrat som katolik på begäran av hans f.d. fru som övergav honom och dottern, trots att han själv är ateist.

Graham Greene kom att intressera sig för den Katolska Kyrkan vid 21 års ålder pga sitt kommande bröllop med sin fästmö, Vivien. Hon var katolik och Greene ville veta mer om hennes tro, dock inte konvertera och sökte upp en präst för trosundervisning. Prästen som undervisade honom var konvertit och var van vid att hantera invändningar mot den katolska tron. Han gjorde ett stort intryck på Greene som bestämde sig för att bli katolik innan han gifte sig med Vivien. Allt var dock inte frid och fröjd efter detta. Greene var under hela sitt liv deprimerad och rastlös, och hans nyfunna tro ändrade inte på detta. 1948 separerade han från Vivien, dock tog han aldrig ut skilsmässa eller gifte om sig. Greene drack kopiösa mängder alkohol, tog periodvis även droger och var en kvinnokarl etc. Dessutom levde kände han ofta tvivel angående den tro han bekände som sin egen. Många av karaktärerna i hans böcker är plågade av antingen synd, tvivel eller både ock. Låt oss ta en titt på fyra verk som är tydligt katolskt präglade.

Brighton Rock berättar om den 17 årige Pinkie som är ledaren för ett kriminellt gäng trots att han är den yngste i den gruppen. De mördar en man vid namn Hale, och en medelålders kvinna som heter Ida är dem på spåren. Det är en thriller men det verkligt dramatiska sker i den andliga dimensionen. Pinkie är en avfallen katolik som har bestämt sig för att ta fördömelsens väg, han är fullt medveten om vad han valt.
Han möter Rose, som kommer från hans hemtrakter och som också är katolik. Rose är till skillnad från Pinkie en praktiserande katolik som lydigt ber sina "Fader vår" och "Hell dig, Maria". Hon blir förälskad i Pinkie trots hans våldsamma kriminella liv och väljer till slut även hon synden för att kunna leva med honom. Men hur långt är hon beredd att gå? Ida kommer allt närmare till att binda Pinkie vid mordet på Hale. Pinkie tar till en drastisk åtgärd som får ett våldsamt slut.

The Heart of the Matter(Hjärtpunkten), utspelar på en brittisk koloni i Västafrika under Andra världskriget. Scobie är en polisinspektör, ansvarig för säkerheten på området han bor på. Scobie och hans fru Louise är praktiserande katoliker, Scobie befinner sig dock i en andlig öken. Detta tycker jag illustreras väl genom att han har på sitt kontor en trasig rosenkrans som han aldrig tar och lagar. Till denna plats kommer det båtar med överlevande från ett skeppsvrak. En av dem är en ung kvinna, Helen, vars man inte klarade sig. Scobie fattar tycke för henne och de inleder en kärleksaffär, medveten om att äktenskapsbrott är en dödssynd. Han går till bikt, men eftersom han inte kan förmå sig själv att avbryta förhållandet med Helen ger prästen honom inte absolution. Han försöker dölja sin otrohet för sin fru, och för att hon inte ska misstänka något går han till kommunion i sitt tillstånd av dödssynd, "äter och dricker en dom över sig", för att citera helige Paulus. Scobie är medveten om allt detta och hans samvete tynger honom till det yttersta. Han inser att situationen är ohållbar och bestämmer sig för att ta sig ut ur situationen på ett sätt som ger upphov till ett intressant teologiskt spörsmål rörande Scobies själstillstånd.

The End of the Affair(Slutet på historien), handlar om författaren Maurice Bendrix som har ett förhållande med den gifta kvinnan Sarah Miles. De är lyckliga tillsammans, men en dag beslutar sig Sarah för att avsluta kärleksaffären utan att ge någon anledning. Det visar sig att Sarah har börjat tro på Gud efter en extraordinär händelse. Bendrix som inte tror på Gud ser Honom som en rival som stulit Sarah från honom. Bendrix agg mot Gud, som han inte tror på, blir så intensiv att Hans närvaro blir påtaglig för Bendrix som utbrister: "Jag hatar dig som om du existerade."
Bendrix inleder en strid med Gud som han omöjligt kan vinna, åtminstone inte på det sätt han tänker sig.

The Power and the Glory(Makten och Härligheten), den historiska bakgrunden till denna berättelse är mycket blodig. 1930- talets Mexiko, kommunister tar makten och förtrycker de troende, fast beslutna om att utrota Kyrkan. Många martyrer kommer ur denna konflikt, den mest kände är den salige Miguel Pro. Huvudpersonen i denna bok är en präst precis som Pro, och lever därför livsfara. Men där stannar likheterna, för denne präst hade inte samma dygder och rika andliga liv som Miguel Pro. Denne präst är alkoholiserad(en s.k. whiskypräst), och har en dotter som är frukten av hans relation med en kvinna. En man full av stolthet, pengalysten som blev präst av fel anledning. Han jagas av en polis som är idealist, lever ett asketiskt liv och hatar Kyrkan med stor passion. De kommer till slut att mötas där prästen insiktsfullt förklarar varför Kyrkan kommer leva vidare trots medlemmar som han: "Det finns en annan skillnad mellan oss. Det är meningslöst att ni arbetar på ert mål, om ni inte är bra människor själva. Och det kommer inte alltid att finnas bra människor i ert parti. Sen är ni tillbaka i allt det gamla igen: svält, prygel, armbågandet för att bli rik med vilka medel som helst. Men det spelar ingen större roll att jag är feg- och så vidare. Jag kan lägga in Gud i munnen på folk i alla fall- och jag kan ge dem Guds förlåtelse. Det förhållandet skulle inte bli annorlunda om så varenda präst i kyrkan var som jag."
En spännande jakt där plikten sätts på prov och denne skandalomsusade präst finner oväntat ädelmod och djärvhet hos sig. En av mina favoritböcker, rekommenderas starkt.

Det är en dyster bild som Greene målar upp i sina böcker, men vad dessa fyra böcker också har gemensamt är den tydliga strimman av hopp som hittar sin väg in i allt elände. Detta är precis som i Waughs Brideshead Revisited den Gudomliga nåden som bryter sig in i vår verklighet och lyfter upp oss igen, om vi låter Honom göra det. Detta är ett tema som blev svagare med åren, vilket ledde till en försämring i den litterära kvaliteten i Greenes böcker. Det är förstås ganska uppenbart att jag som katolik säger det, Men läs själva och jämför, är senare verk som The Honorary Consul(Honorärkonsuln) och Travels with My Aunt(Resor med moster Augusta) lika djupa och fascinerande som hans "katolska" böcker.
Greene själv klagade över att frånvaron av en andlig dimension i litteraturen gjorde karaktärerna endimensionella. Greene hamnade i kommunistträsket som så många andra författare och hans böcker blev mer världsliga. Greenes tvivel syntes mer, i hans roman Monsignor Quixote har huvudpersonen, en präst, svårt att tro på helvetets existens. Anledningen till det är att helvetet nämns mest av Paulus i hans brev, som han uppfattar som hård medan Lukas som är medlidandets apostel knappt nämner det alls. När han samtalar om Hitler och Franco med sin vän, den kommunistiske borgmästaren Sancho, säger denne: "Om deras föräldrar bara hade fått använda preventivmedel."
De teologiska diskussionerna, från att ha varit djupa och insiktsfulla i hans tidigare verk blev larviga i denna bok. Jag tyckte dock att boken var stundtals rolig. De senare böckerna präglas tydligt av hans politiska engagemang för vänstern och hans växande kritik mot Kyrkan, t ex synen på preventivmedel. Dock var det en del saker han som han förvånande nog höll fast vid, t ex att han tyckte inte att kravet på celibat för stiftspräster i latinska kyrkan skulle avskaffas. Han var inte heller särskilt imponerad av Hans Küng, och betraktade inte honom som en katolsk teolog. Han hörde också till dem som beklagade liturgireformen som följde Andra vatikankonciliet.

Greene var en komplicerad man som kämpade med tron, som tvivlade ofta till skillnad från sin vän Evelyn Waugh som sade att han efter sin konversion aldrig hyste allvarliga tvivel och som var mån att vara trogen Kyrkans läroämbete. När Greene var nära döden bad han dock om sakramenten, så kanske fick nåden sista ordet i hans liv precis som i hans katolska böcker.

Katolska författare: Evelyn Waugh

2011-04-16T03:33:00.004+02:00

Evelyn Waugh var en man vars liv kretsade kring humor. Hans son Auberon sade efter hans död att Waugh nästan aldrig öppnade sin mun om det inte var för att säga något extremt roligt. I sin ungdom var han olycklig och ville begå självmord. Han tog beslutet att dränka sig, men när han gick i vattnet trampade han på en manet och brände sin fot. Han kände att stunden hade förlorat sitt allvar och gick tillbaks iland. Vid en senare period i hans liv gick han på en kur smärtstillande medicin som han varvade med kopiösa mängder alkohol. Detta skapade en serie hallucinationer som drog igång när han befann på en kryssning. Han inbillade sig att han hörde en rad olika saker; en predikant som skällde på en yngling om hans porrmissbruk, andra ynglingar som var ilskna på Waugh och anklagade honom för att vara kommunist, jude och uppkomling, en komplott av BBC för att spionera på honom, etc etc. Den upplevelsen blev till en roman vid namn The Ordeal of Gilbert Pinfold där endast en del av dessa lustiga hallucinationer redogörs.

Trots sina humoristiska egenskaper finns det en tydlig ton av leda och missnöje i hans böcker. Han hade som ung man hängt ihop med den fina kretsen som kallades Bright Young Things, ett gäng societetsslynglar med ett sinne för det estetiska som levde enbart för nöjen. Waughs tycke för den gruppen och deras omoraliska jetsetliv tycks ha tagit en vändning efter att hans fru lämnade honom efter endast en kort tids äktenskap för en bekant till Waugh som jobbade på BBC(en journalist påpekade för Waugh att han brukade alltid skriva nedsättande om just BBC, men han hävdade bestämt att hans avoga inställning till dem inte var värre än andras). 1930, kort efter att hans genombrottsroman Vile Bodies gjort succé, chockar Waugh sin omgivning med att meddela att han har konverterat till Katolska Kyrkan. Hans tro var osentimental och grundade sig på ren intellektuell övertygelse, men det var här han fann den stabilitet som saknades i den värld han alltmer började distansera sig från. Trots sin katolska tro hade Waugh en misantropisk attityd som var opassande och som även hans icke-katolska vän Nancy Mitford anmärkte på. Hon undrade hur han kunde kalla sig katolik och bete sig så avskyvärt mot andra. Han svarade: "Du har ingen aning hur mycket värre jag skulle vara om jag inte vore katolik, utan övernaturlig hjälp skulle jag knappt vara mänsklig." Just hans misantropiska sida är något som också bidrar till hans humoristiska person. Sonen Auberon har berättat hur Waugh brukade ta barnens bananransoner och förtära dem framför deras ögon med socker och grädde. Ett citat från Waugh lyder: "Jag har tappat den svaghet jag hade för min minsta dotter, nu föraktar jag alla mina barn lika mycket."

Hans elaka och träffsäkra humor är just vad som skiner igenom i hans satiriska verk. Scoop är en berättelse som för oss bakom kulisserna i journalistikens värld och hur visar dess kår samarbetar och motarbetar varandra i jakten på färska nyheter. Scoop berättar för oss hur den obskyre och obetydlige lantjournalisten William Boot placeras i händelsernas centrum efter att ha förväxlats med en känd författare av en föga engagerad tidningsägare och hans chefsredaktör. Black Mischief handlar om en ung kejsare i det fiktiva afrikanska landet Azania. Utbildad vid Oxford och fascinerad av europeiska upplysningsideal, bestämmer han sig för att bygga sitt rike efter västerländsk modell, men han har flera uppförsbackar. I Azania finns det flera arabiska landsherrar som är intresserad av makt, kejsaren Seth försöker blidka dem och samtidigt inkorporera dem i sitt kejsardöme genom att ge dem adelstitlar. Seth inför nationellt preventivmedelsprogram för att kontrollera antalet födslar i landet, som får stöd av lantbefolkningen efter att misstagit preventivmedlen för magiska juju, som de trodde skulle öka fertiliteten, men som motarbetas av biskopar och präster(Azanias statsreligion var nestoriansk kristendom).

Waughs katolska tro kom dock att alltmer prägla hans senare verk och hans mest berömda roman, Brideshead Revisited, är mycket katolsk. Den berättas ur ett "jag-perspektiv"(något som Waugh sades avsky) av den engelske kaptenen Charles Ryder som minns sin långa vänskap och förbindelse med den katolska adelsfamiljen Flyte. Den förbindelsen börjar med hans vänskap med den yngste sonen Sebastian som han möter under sin studietid på Oxford. Sebastians livsstil är hedonistisk och hans tro tar inte så stor plats i hans liv, ändå följer den alltid med honom, vilket förvånar agnostikern Charles. Men trots det blir de goda vänner och de spenderar en sommar tillsammans vid Brideshead Castle, det enorma huset som Sebastians familj äger vid landet, och som erbjuder vackra naturlandskap, jakt, krocketspel, växthus efter växthus, barockmålningar, lyxiga middagar och så mycket vin som de orkar dricka. Familjen Flyte är dock drabbade av en skandal. Fadern, lord Marchmain, övergav familjen efter att han stridit vid första världskriget och flyttade till Venedig där han bor med en älskarinna. Han vände sin fru, lady Marchmain, och Kyrkan ryggen. Julia, Sebastians syster, är en vacker och charmig ung kvinna som försöker etablera sig i societetsvärlden men som försvårades av att hennes trostillhörighet minskade chanserna att hitta en lämplig make i den kretsen.

Den äldste sonen, som kallas Bridey(efter hans titel lord Brideshead), är en besynnerlig man som efter att ha tänkt inträda i jesuitorden, armén eller parlamentet, ägnar sig åt en udda hobby som består av att samla på tändsticksaskar. Den yngsta dottern Cordelia är en flicka med en brinnande tro som tar sig ganska oseriösa uttryck("She made a novena for her pig", kommenterade Sebastian en gång). Lady Marchmain är kvinnan som håller i tyglarna. Hennes make konverterade i samband med deras bröllop och han gjorde sig fri från den katolska tron för att bli fri från henne. Hon är manipulativ och försöker stenhårt kontrollera sina barn, vilket Julia får erfara när hon vill gifta sig med Rex Mottram, en man som inte duger åt henne enligt lady Marchmain. Hon passar dock inte in i någon klassisk beskrivning av en häxa. Hon är varken odräglig, elak eller aggressiv utan är precis som sin dotter Julia vacker, charmig och är extremt vänlig mot alla hon möter. Det var så hon försökte påverka Charles, genom att etablera en vänskap med hono skulle han hjälpa henne med Sebastians vilda leverne, speciellt hans drickande. Och just den vänskapen fick Charles och Sebastian att glida ifrån varandra.
Jag ska inte berätta hela historien, men Waugh beskriver tydligt en katolsk familj som inte är särskilt idealisk, även Sebastian och Julia överger Kyrkan. Och det är mycket viktigt eftersom Waugh ser Brideshead Revisited som en kartläggning av nådens verkan i en människa när Gud kallar honom eller henne tillbaka till Sig. Waugh använder sig av en metafor av fader Brown(den fiktive prästen som löser brottsfall); "I caught him with an unseen hook and an invisible line, that was long enough to take him to the end of the world and yet bring him back with a twitch upon the thread". Detta är precis vad som sker när Gud genom nåden drar tillbaka de förrymda medlemmarna av familjen Flyte till Sig. Evelyn Waugh kallade Brideshead Revisited sitt magnum opus och jag kan bara hålla med. Den har ett andligt djup, men även målande skildringar av adelns glamour, ungdomens skönhet och oskuld samt även en klick av den humor som är Waughs signatur.

Waugh led ofantligt mycket av den liturgireform som följde Andra Vatikankonciliet. Kyrkan var för honom en tillflykt från världen han hatade, och nu hade den världen även kommit in i Kyrkan. Vid sin sista dag i livet fick han dock närvara vid en mässa på latin. Föga anade Waugh att det skulle bli den sista, för väl hemma dog han medan han fortfarande befann sig på toaletten. Graham Greene påpekade att mässan som Waugh besökte var typiskt för hans fromhet, medan hans död på toaletten var typisk för hans humor. Evelyn Waugh sista dag i livet präglades av det som mest präglade hans person, humorn och den katolska tron. Ett jättebra och intressant porträtt av Evelyn Waugh och hans son Auberon finns i Johan Hakelius bok Döda Vita Män.

Mina funderingar kring Påskuppropsdebatten

2011-03-08T00:18:00.001+01:00

Debatten om "Påskuppropet" har varit i full gång. Mycket av den debatten har handlat om huruvida detta upprop som manar de kristna samfunden till solidaritet med de sjuka och svaga i samhället är en förklädd vänsterkritik mot regeringen och Försäkringskassans nya regler om utförsäkringar.
Just den biten av debatten intresserar mig inte särskilt mycket. Vad jag däremot har reagerat på är de som menar att det skulle vara en kristen barmhärtighetsgärning att verka för ett socialt nätverk där staten tar hand om de sjuka. Detta var Kyrkans uppgift långt innan den blev statens.
Anledningen är för mig uppenbar, Kristi uppmaning till att älska vår nästa innefattar hela människan, både hennes andliga och kroppsliga dimension. De hänger ihop och kan inte skiljas åt. Om Kyrkan skulle ge upp vad som kallas för de "kroppsliga barmhärtighetsgärningarna", vad skulle det säga om människosynen? Gnosticismen skulle inte ligga långt borta.

Därför måste jag hålla med Pelle Poluha att den kristna solidariteten med de sjuka och svaga inte kan delegeras till staten, eftersom den kristna barmhärtigheten, även avseende den kroppsliga aspekten innefattar samtidigt en andlig dimension, en omsorg för själen som staten inte kan ta hänsyn till, speciellt inte en stat som inte bekänner sig till någon tro. Pelle länkar till en artikel på First Things som tar upp detta.

Låt mig dock tydliggöra att jag inte tar ställning till huruvida Försäkringskassans regler bör ändras eller inte. Kanske är en ändring det mest praktiska sättet att ro iland med problemet. Men det vore, som artikeln i First Things säger, ett misslyckande av den kristna barmhärtighetsgärningen, inte ett uppfyllande av den.

Varför kalkkommunion är en dålig idé

2011-01-02T13:46:00.002+01:00

Jag har länge tyckt att utdelandet av Kristi blod till de troende är en dålig idé därför att det sker ofta genom lekmän som genom detta uppdrag har fått en slags pseudoklerikal position som underminerar ämbetet. Det är de ämbetsvigda männen som har helgats till uppdraget att ha hand om de heliga tingen, endast under mycket ovanliga omständigheter bör lekmän hantera dem. Jag har dock fått vetskap om en annan invändning som jag tycker är mer allvarlig. Jag har observerat att under kommunionen så händer det att en kommunikant spiller kalken så att Kristi blod faller på golvet, utan att utdelaren märker det, det är sådant som är svårt att upptäcka och som jag endast märkte av tillfällighet när jag ministrerade och befann mig på nära avstånd. Jag har delgivit kyrkoherden mina observationer(det skedde mer än en gång) som tog det hela på allvar och tänker komma på en bra lösning till problemet.

Vad är den bästa lösningen? Såsom jag ser det, vore det bäst att inte dela ut kalken förutom vid speciella tillfällen då man kan vara säker på att kommunikanterna inte kommer att spilla, detta utesluter uppenbarligen en "vanlig söndagsmässa" vid en församling. Detta är den enklaste lösningen och kommer också bespara de ansvariga en massa huvudvärk(dvs om det bekymrar dem att det heligaste vi har hamnar på golvet).
Jag vet att vissa av en outgrundlig anledning känner att de måste ta emot kalken(outgrundlig för att Kristus är fullt närvarande i både brödets och vinets gestalt), om de verkligen har en sådan stor vördnad för Herrens blod så avstår de hellre från den än riskerar att den spills ut, även om det är någon annan som spiller. En del kanske känner att vi måste göra en markering mot de "förkonciliära" som gör motstånd mot den nya liturgin och i värsta fall förnekar det Andra Vatikankonciliets giltighet, kalkkommunionen skulle alltså vara ett slags ställningstagande för konciliet. Men detta håller inte heller, den som läser konciliets dokument om liturgin, Sacrosanctum Concilium, märker att konciliefäderna avsåg att kalken endast skulle delas ut vid speciella tillfällen. Den nuvarande situationen med kalkkommunion har inget stöd i själva konciliet.

Jag ber mina bröder och systrar i Kristus att bli uppmärksamma på detta problem, och jag hoppas ni håller med om att det bästa vore att inte ta emot kalken, risken är för stor och det är inte värt det.
Låt oss även iaktta tillbörlig försiktighet när vi tar emot hostian, fragment kan mycket väl komma bort, de fragmenten precis som dropparna från kalken har kraften att frälsa hela världen. Tar du emot kommunionen i handen se till att inga smulor finns där, och för Guds skull, tvätta händerna om du tar emot kommunionen i handen. Så gjorde man i fornkyrkan, precis som man aldrig tog kommunionen med fingrarna utan åt från handflatan.
Den som vill veta mer om dettta kan med stort förbehåll läsa biskop Athanasius Schneiders bok "Dominus Est- It is the Lord", den är ganska kort och kostar inte så mycket.

Laudetur Iesus Christus.

Kommentar till "den nya skandalen"

2010-07-18T19:46:00.003+02:00

Det har pratats mycket den senaste tiden om det nya dokumentet som Heliga Stolen(inte "Vatikanen"! När ska svenska journalister fatta!?) har gett ut, Normae de gravioribus delictis(Normer angående värre brott).Man skulle tro att de flesta skulle reagera positivt på detta dokument då den innehåller reformer som gör det enklare att avsätta präster som har utnyttjat minderåriga sexuellt.Istället hänger man upp sig på något som egentligen inte är nyheter. S.k. prästvigning av kvinnor har alltid varit ett brott mot själva ämbetsvigningens sakraments natur(som att t ex ta en konsekrerad hostia, slänga den i marken och stampa på den), liksom har det alltid varit förbjudet ur ett kyrkorättsligt perspektiv.

Den som besvärar sig att endast ta en titt på dokumentet märker att de inte alls "likställer" sakramentala brott(simulerad prästvigning av kvinnor) med moraliska brott(präster som har sexuellt utnyttjat minderåriga), i dokumentet finns de rentav i olika kategorier, att kalla dem likställda kan endast vara resultatet av en tendentiös läsning. Dokumentet är en kyrkorättslig(eller kanonisk) reglering, vilka brott som ska hanteras av den Heliga Stolen, till skillnad från andra brott som hanteras av biskopen vars stift brottet har begått(i kanonisk kontext kallas han ordinarie, vilket ioförsig inte nödvändigtvis är en biskop, men det går jag inte in på här, det är inte relevant i sammanhanget). Bland de brotten ingår de av moralisk art som jag har nämnt ett exempel på, men även sorten som kränker sakramenten, som jag också har ett exempel på. Ingenstans kan man se någon typ av rangordning på de "mer allvarliga brott". I en sekulär lagstiftning kan både knarksmuggling och mord ses som mer allvarliga brott, det betyder inte att det är lika allvarliga brott. Det här är inget annat än ännu ett försök att smutskasta Kyrkan, t om när hon har tagit viktiga steg till att ta bort den smuts som faktiskt existerar och som påven Benedikt XVI talade om på Långfredagen 2005.

Istället ger SvD utrymme till "Charlotte Therese" att kommentera saken på detta felaktiga sätt samtidigt som hon för sin personliga agenda. Hon menar nämligen att lösningen på problemet med utsatta minderåriga är just vigning av kvinnor till präster. Då de teologiska och historiska argumenten är undermåliga så återstår väl inget annat än pragmatiska argument. Men även detta argument duger inte, det finns nämligen många exempel på kvinnor som förgripit sig på minderåriga. I USA har man uppmärksammat hur den nationella institutionen för kvinnliga ordnar Leadership Conference of Women Religious(LCWR) har ignorerat offer för övergrepp av ordenssystrar samt inte tagit tag i problemet på samma sätt som många stift har gjort(det här är förresten samma organisation i USA som Heliga Stolen utreder pga heterodoxi och som Charlotte Therese har tagit i försvar).Jag tror nog att det är fler män än kvinnor som begår den sortens brott, rent procentuellt. Det betyder inte att antalet kvinnor som gör det är en försumlig siffra, det finns nog också ett mörkertal, den kan vara stor. Argumentet är simplistiskt och verkar inte i första hand vara driven av omsorg för sexuella offer.

Min inställning har alltid varit att jag välkomnar diskussion och konstruktiv kritik angående Kyrkans problem med präster och andra som begår sexuella övergrepp. En sådan diskussion försvåras när olika parter ständigt envisas med att föra sin egen agenda, och det är synd, för då kommer vi ingenvart.

Links: Normae de gravioribus delictis
Fader Z:s kommentar till dokumentet.
LCWR cover up.

Vad ska vi göra av konciliet?

2010-06-14T11:53:00.003+02:00

Många hade stora förhoppningar på Andra Vatikankonciliet, det skulle bli början på en ny pingst, en förnyelseperiod för Kyrkan då hon skulle bli ung på nytt och ge sig ut i världen med ökad vitalitet och frimodighet. Nu, 45 år senare kan vi konstatera att detta i stort inte har varit fallet.
Och den gamla förkonciliära Kyrkan som blev bespottad och misskrediterad av dåtidens progressiva framstår i ett allt klarare ljus när man ser vilken kris vi befinner oss i idag med brist på kallelser, minskat deltagande i liturgin samt det besinningslösa experimenterande med liturgin där exemplena är många. Efter konciliet drabbades Kyrkan av en identitetskris, ordensfolken och prästerna drabbades av en identitetskris. Jag är övertygad om att denna identitetskris är en faktor i de skandaler vi har upptäckt och våndats över den senaste tiden.

Varför blev det såhär? Några vill få det till att konciliet är ogiltigt och att Kyrkan har fallit i apostasi. Ingen som tror på Andens ledning och Kristi ord till Petrus(Matt 16:18) kan på allvar tro detta. Jag tillhör de som tror att konciliet har blivit "kapat" av människor som har läst in sin egen agenda. Några säger att de kan göra just det för att koncilietexterna i sig själva är tvetydiga och lämnar rum för olika tolkningar. Dessa personer inser dock inte att en sann förändring bygger på det som redan finns och att däri ligger nyckeln för att tolka texterna. Påven Benedikt XVI har identifierat denna nyckel som kontinuitetens hermeneutik, vilket inte på något sätt är hans eget påfund utan något som den salige påven Johannes XXIII klargjorde redan vid konciliets början.

Det är dock tydligt att alla inte tolkar konciliet på det sättet, teologen Hans Küng är det mest kända exemplet, när han öppet förnekar läran om påvens ofelbarhet, vägrar låta sig stå till svars och följaktligen förlorade sitt mandatum att undervisa i katolsk teologi. Jag tror dock att han bara är en bricka i ett större spel. Det faktum att Andra Vatikankonciliet var det mest mediabevakade konciliet genom tiderna har säkert påverkat människors förståelse av den.
En amerikansk teolog vid namn Michael Novak, var på plats vid konciliets andra session som journalist, och skrev en bok med titeln The Open Church, en bok han själv erkänner har en progressiv agenda. Han skrev i den amerikanska tidsskriften Crisis Magazine att som journalist var det mycket lättare att betona det nya än att peka på kontinuitet, en journalist ska ju förmedla nyheter, och kontinuitet har väl inte så mycket nyhetsvärde. Och vad är det de flesta människor förknippar med konciliet? Avskaffandet av latin i mässan och abstinens från kött på fredagar.

Artikeln i Crisis Magazine är väldigt intressant, för den är skriven av en man som tagit avstånd från sina tidigare "progressiva" ståndpunkter och ger oss en unik inblick i hur många människor med hans idéer såg på Kyrkans arv och hur konciliet skulle tolkas. Novak skriver att då de(i.e. de progressiva) gärna anklagade "traditionalisterna" för triumfalism, så kände han själv en triumfalism över innovationer i Kyrkan som segrade över förlegade traditioner. Detta är en känsla jag även märkte när jag läste Gunnel Vallquists rapportering av konciliet, Dagbok från Rom. Folk med hennes åsikter var tydligt de upplysta och toleranta medan de som gjorde motstånd mot dessa var trångsynta mörkermän, och boken är genomsyrad av en skamlös schadenfreude. Novak skriver också att de såg det hela som ett maktskifte och att det var nu upp till dem att förverkliga de förändringar konciliet hade beslutat om, han skrev därför många artiklar efter konciliet som han ansåg var i linje med det, och argumenterade bl a för experimenterande med liturgin och användning av preventivmedel. Väldigt ångerfull säger han nu att hans tid i skärselden kommer bli mycket plågsam, även om den bara skulle bestå i att kontemplera hans artiklar från 60- och 70-talet.

Jag tror alltså att media är en stor orsak till varför det finns en så stor förvirring angående konciliet. De har på något sätt fått företräde till tolkningen av konciliet, trots att det mer ligger i deras natur att betona nyheter snarare än kontinuitet. Ändå är det så ett koncilium måste tolkas. Många har redan talat om påvens betoning av kontinuitet med resten av Kyrkans Tradition som en tolkningsnyckel av Andra Vatikankonciliet. På den vägen måste vi fortsätta, med en förnyad uppskattning av Kyrkans arv, vare sig det gäller liturgi eller tänkare(host host, Thomas av Aquino) har vi en större chans att nå en förnyelse och reform av Kyrkan som är värd namnet. Jag tänker därför inom kort skriva ett par inlägg om förändringar i Kyrkan som knyter an till Traditionen.

P.S. Jag ville länka till Novaks artikel, men i skrivande stund funkar inte den sidan, men jag ska lägga ut den när den fungerar igen, för artikeln är verkligen läsvärd.

Uppdatering: Här är länken till Novaks artikel.

De sista kapitlena på historien om den botfärdige pilgrimen Don Cogote

2010-03-20T16:26:00.001+01:00

Hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote hindrade simulerade prästvigningar från att äga rum

Don Cogote och Chancho Manza lämnade Tyskland i triumf, en stor folkmassa vinkade av dem i tågstationen och ett stort jubel utbröt när tåget åkte iväg. Men den humanistiske kommunfullmäktige, fylld av missunnsam vrede och förnedring, fick en sista hämnd. Med hjälp av ett grovt missbruk av sin auktoritet fick han tåget att ändra kurs så att den åkte till Schweiz istället för mot Istanbul. Och mycket riktigt, när de vaknade upp så befann de sig i en stad som heter Fribourg(eller Freiburg). Chancho Manza suckade uppgivet men för Don Cogote var detta ännu en möjlighet att predika budskapet så de stannade där en dag. Och de predikade budskapet om himmelriket och uppmanade till bot och omvändelse, och precis som på så manga andra ställen så sågs de som löjeväckande mer än något annat. Men så såg de en man i vit ordensdräkt komma fram till dem, det var en dominikan.

Han var en professor i Rom och var där for att gästföreläsa på Fribourgs universitet vars teologiska fakultet drivs av dominikanerna. "Kära pilgrimer! Ni har nu stått här i timmar och förkunnat evengeliet, men glöm inte att vi inte endast är andliga varelser utan att Gud har skapat oss med både en själslig och kroppslig dimension, och att dessa är integrerade i varandra och påverkar således varandra ömsesidigt. Om kroppen inte får näring kommer till slut även själen att bli lidande. Kom därför med mig till campusområdet för att äta lunch så att ni kan ladda era krafter och bli mer effektiva i ert evangeliserande!"

De tyckte det var en bra idé och de foljde med dominikanen till universitetet där de åt en god lunch på campusområdets cafeteria. Dock så började Don Cogotes rykte hinna ifatt honom under denna måltid, hans bravad i Tyskland hade blivit en stor nyhet, och hade vid det här laget även nått Schweiz, så folk började flockas kring honom och han tog till orda: "Det andliga livet är inte en dans på rosor utan en vandring genom dödskuggans dal. Kyrkans lära och de dogmer hon definierar är pålitliga vägvisare till Gud, men Gud själv befinner sig i mörkret, bortom vad förnuftets ljus kan uppfatta. Sannerligen, Andens vägledning är annorlunda än förnuftets, ty medan den senare orienterar sig med vad sinnena förnimmer så vägleder Anden oss inifrån och för oss till en värld oändligt större än den vi endast kan uppfatta inom förnuftets gränser. Vårt liv här och nu är därför en övning i förtröstan och överlåtelse. Den som inte låter sig ledas av Anden kommer aldrig att komma till himmelriket, för han kommer aldrig att hitta dit!"

Tal som dessa var ett tecken på en andlig mognad inom Don Cogote, ett tecken på att han nu inte längre endast var en vettvilling med en fix idé. Folk lyssnade nu uppmärksamt till vad han sade och tog honom inte längre som ett skämt. Sedan började en mer informell konversation mellan honom och studenterna, han fick ständigt påtår och ingen lät honom betala för något. Under detta samkväm sade en av studenterna till honom att en schismatisk och svekfull biskop skulle den dagen prästviga tio kvinnor. "Jag är inte speciellt kunnig i teologiska frågor, men vad jag har förstått så är detta inte möjligt, eller hur fader?" Don Cogote vände sig till dominikanen som bekräftade detta och redogjorde for Kyrkans konsekventa hållning genom historien i denna fråga samt gav en liten teologisk förklaring som utgick ifrån att Kristi manlighet inte var ovidkommande för inkarnationens verklighet.

"Isåfall behöver vi inte oroa oss, för då kommer det inte att vara giltigt", sade Don Cogote. Dominikanen förklarade dock att alla inblandade i dessa simulerade prästvigningar skulle bli exkommunicerade eftersom det var ett så grovt förkastande av Kyrkans auktoritet. Det var då Don Cogote satte fart igen. "OK, Chancho, vi har ännu ett uppdrag att utföra!" Tanken på att folk inte längre skulle tillhöra Kyrkan var en hemsk tanke för Don Cogote, nästan så att man kunde tro att detta automatiskt skulle betyda evig fördömelse. Dominikanen och skaran av studenter följde efter dem. De simulerade prästvigningarna skulle äga rum i en protestantisk kyrka, och de skyndade dit för det var nästan dags. När de var framme vände sig Don Cogote till dominikanen och sade: "Det här med prästvigning är utanför mitt kompetensområde, du måste övertyga dem om deras villfarelse".

"Bröderna här i Fribourg har redan försökt, jag tvivlar på att jag har något mer att tillföra". Då tog Don Cogote och rusade in i kyrkan utan att tänka. Inne i kyrkan höll biskopen precis på att påbörja vigningsceremonin när de såg Don Cogote komma inrusande medan han sade: "Stopp! Stopp! Snälla! Det här är ett misstag!"

Kyrkan var full av kvinnor med undertryckt ilska, ideologiskt sett var de inte särskilt olika de kvinnor Don Cogote hade mött på Sergelstorg. Längst fram fanns ett altarbord omgivet av korpulenta kvinnor i Don Cogotes ålder.

Så arga blev de av hans ankomst att de tog tag i honom, och Gud vet vad som kunde ha skett sedan, men snabbt kom Chancho Manza, dominikanen och studenterna till hans försvar.

Dock lyckades en av kvinnorna ge Don Cogote en knuff så hård att han krockade med altarbordet och välte några ljus som fanns på den, samt några krus med olja som befann sig precis nedanför och som skulle användas i ceremonin. Ett av ljusen hamnade i en oljepöl och den fattade eld, och elden spred sig över rummet. Även Don Cogote fattade eld, men här utförde Chancho Manza sin mest hjältemodiga handling på denna resa. Han tog tag i Don Cogote, bar honom och slängde i honom och sig själv i en dopbassäng som fanns i närheten. Så snabb var han att Don Cogote endast fick lindriga brännskador.

Alla skyndade sig ut ur kyrkan och lyckligtvis hann brandkåren släcka elden innan den spred sig till andra byggnader, men kyrkan var totalförstörd och evenemanget fick ställas in. Don Cogote hade således räddat dem från en formell exkommunikation, men endast temporärt, för en kort tid senare utfördes dessa simulerade prästvigningar, och de blev mycket riktigt exkommunicerade. Lyckligtvis fick Don Cogote aldrig reda på detta.

Dominikanen insisterade på att Don Cogote och Chancho skulle följa med honom till Rom. Don Cogote förklarade att det skulle vara en omväg för dem, men när dominikanen sade att han skulle försöka få honom till en privat audiens med påven så var han beredd att göra sig besväret. Och så började de sin resa till kejsarnas och martyrernas stad.

Hur den botfärdige pilgrimen Don Cogotes resa tar slut

De anlände på Roms centralstation Termini mitt på dagen, och det var fullt med folk och tiggarna utanför var många. Chancho Manza hade den här gången beslutat sig för att inte låta Don Cogote ge bort alla deras pengar, så att när tiggarna kom fram till dem så svarade han med "vai via", vilket han övertygade Don Cogote att det betydde "gå i frid" på romersk dialekt, men som i själva verket betyder "gå din väg" på vanlig italienska, Don Cogote skulle inte ha varit glad om han hade fått reda på detta. Från Termini var det inte långt till Angelicum, och på kort tid var de framme. Angelicums officiella namn är Pontificia Università San Tommaso d' Aquino in Urbe, ett av de mer välkända påvliga universiteten i Rom. Här undervisade den kände thomisten Reginald Garrigou-Lagrange, och hade elever som t ex den framtide påven Karol Wojtyla, och även den mer tvivelaktige Marie-Dominique Chenu. Universitet ligger beläget i ett kloster där det fortfarande finns en kommunitet dominikaner, många av lärarna(som är dominikaner) bor där av praktiska skäl. I mitten av klostret finns pelargångar med valvbågar och i kärnan av allt det finns en gräsmatta med mandarinträd och små vägar gjorda av småsten, och i mitten av allt det finns det en vit vattenfontän gjord av marmor.

Studenterna är för det mesta seminarister och ordensfolk, men även en del lekmän och präster som vidareutbildar sig. Det är en stor förargelse för denne författare att veta att Don Cogote har besökt precis det universitet han studerar vid, antagligen måste jag ha varit sjuk eller haft andra förhinder. Han var iallafall där och höll en improviserad predikan ståendes på kanten av fontänen, den här gången var Don Cogote mer skojfrisk och fäktades i luften med en pinne när han talade om den stridande Kyrkan(en benämning Kyrkan fortfarande har, oberoende av vad vissa teologer har sagt). Och han fäktades så vilt att han föll pladask ner i fontänen, studenterna och lärarna som var samlade skrattade gott, och Don Cogote skrattade med dem.

Det var onsdag, så Don Cogote skulle få träffa påven i samband med den allmänna audiensen, han bestämde sig för att promenera till Petersplatsen från universitetet och en stor skara följde honom. Folk på gatorna tittade besynnerligt på denne underlige man som endast var klädd i en potatissäck och alla de människor som följde efter honom. De tog Vittorio Emanuelebron över Tiberfloden och hamnade på Via della Conciliazione, avenyn som leder till Petersplatsen, den byggdes av den italienska staten som en försoningsgest mot Kyrkan och till minne av 1929 års Lateranfördrag. Där fick de syn på en demonstration som bestod av diverse vänsterelement, och de skanderade förolämpande ramsor om Kyrkan och hädelser mot Gud. Don Cogote blev förtvivlad, sprang mot dem och bad dem att sluta. Men de var alltför aggressivt uppspelta, de flockades istället kring honom och började misshandla honom. Don Cogote var alltför gammal och hade fastat allför mycket för att hans kropp skulle kunna tåla den sortens påfrestningar. När Don Cogotes följe väl hade lyckats föra bort huliganerna såg de att han blödde kraftigt och hade väldigt svårt att andas. De ville ta honom till sjukhuset, men han visste. "Ta mig till den helige fadern", insisterade han. De lyfte upp Don Cogote och skyndade mot Petersplatsen. Påven hade redan påbörjat audiensen men när han såg klungan av studenter och dominikaner som bar på en gammal man skyndade han sig mot dem trots hans höga ålder. Don Cogotes rykte hade även nått Vatikanen. Don Cogote sattes ner till marken och påven satte sig på knä bredvid honom.

"Min son, vad har hänt med dig?" Vid det här laget hade Don Cogote svårt att andas så dominikanpatern som hade tagit med sig honom förklarade vad som hade hänt.

"Dina bravader har verkligen fått stor uppmärksamhet, din hängivenhet har varit en inspiration för många", sade påven till Don Cogote. Han andades tungt, men lyckades säga: "Min familj, min plats är hos dem. Det var ett misstag att ge mig ifrån mitt hem, hur mycket bättre hade jag inte kunnat vittna för evangeliet om jag som kristen istället ägnat mig åt att vara en familjefar?

Jag har varit en dåre!" Påven såg medlidsamt på honom och frågade: "Min son, vill du få absolution?" Don Cogote nickade krampaktigt. Påven uttalade orden och gav absolutionen, "...ego te absolvo a peccatis tuis, in nomine Patris, et Filii, et Spiritus Sancti". Och precis vid dem orden slöt Don Cogote ögonen, och dog. Hans trogne följeslagare Chancho Manza grät, några studenter också.

Don Cogotes familj kom till Rom, där de deltog i hans requiemmässa som firades av påven själv.

Denna redogörelse är ett försök att kasta ett ljus över de frågor som uppstått kring denne märklige man, var han helig, en dåre, eller både och? Vilket det än är sensmoralen i det hela i min mening att vi inte behöver söka helighet genom storslagna bravader, och att caritas börjar hemifrån.

Skolans roll i barnens uppfostran

2010-03-18T20:39:00.001+01:00

Jag såg gårdagens Kvällsöppet på TV 4:s hemsida där konfessionella friskolor debatterades. Det var så pinsamt dåligt att jag sörjer för detta lands okunskap. Motståndet mot konfessionella friskolor bottnar i två saker: a) Religion har en inneboende skadlig verkan, b) Staten kan garantera barnens bästa bättre än deras egna föräldrar. Den första punkten kan jag förstå även om fast jag självklart inte håller med. Men den andra visar hur mycket vi har levt under ett socialdemokratiskt styre där staten har blivit en garant för vårt välbefinnande och därmed gjort oss beroende av den. Hur sjukt är det inte att statliga skolors existensberättigande består i grundinställningen att barnen ska skyddas från sina föräldrar. Vem vet vad som är bäst för barnen och mest mån om att de får det? De som fött upp och älskat dem eller en ansiktslös byråkratisk myndighet? Borde inte svaret vara självklart?Som sagt, jag sörjer för vårt lands tillstånd och får mig att undra om jag verkligen borde gifta mig och bilda familj i ett land där min uppfostran anses vara skadlig? Blotta tanken gör mig ursinnig. I vilket fall, jag vill bidra med en presentation jag förberedde till ett seminarium om katekes och handlar familjens, skolans, och församlingens roll i katekesundervisning, men tar även just upp barnens uppfostran och skolans roll i den. Hoppas det är OK att den är på engelska.

Introduction

My presentation will deal with the family, the school and the parish, their role in handing on the faith and how these interact with eachother.

I would like to briefly speak about some difficulties in catechetical teaching that has arisen out of our present society. These were pointed out by then cardinal Joseph Ratzinger when he gave a talk at a catechetical conference at Our Lady's cathedral in Paris back in 1981,

I believe his concerns are still valid. Now, he began by speaking about how science has been narrowed down to the empirical and is focused mainly on the technological aspect, the "know-how". The loss of traditional metaphysics that is able to bring together all things in life to unity under the aspect of being has led our knowledge to become fragmentary and confined within the limits of the empirical world.

As a result, also theology became something to be determined by utility, and so contextual theology was born. But it didn't stop there, this new outlook affected also catechetics, and as an example the cardinal mentioned the infamous Dutch Catechism. This was comissioned by the Bishops conference in the Netherlands in the late 1960's, and was controversial because it contained some doctrinal errors, about contraception among other things. Anyway, according to cardinal Ratzinger, this catechism had the principle that "supply is determined by demand".

Thus also catechesis became fragmentary, and a tool for human ambition. The articles of faith, that used to manifest its unity, began to desintegrate and seemed to be incoherent with one another. Another factor in undermining the dogmas of faith is the historical-critical method. The method in itself is fine, but with the mentality that the empirical sciences has the highest authority of certitude we now have a split between Biblical exegesis and Dogmatic Theology. This split also had its influence on catechesis, which now on account of its new fragmentary approach tried to teach straight from the Bible. The dogmas of the Church were avoided because they were not capable to address the challenges posed to the teachings of the Church by the historical-critical method.

The Biblical point of departure therefore did not manage to go beyond the subjective realm of personal experience, and thus became introvert and self-affirming. But, almost 30 years later, efforts have been made to overcome this narrow approach to catechesis, the most known example being the new catechism issued by pope John Paul II. Catechesis must present the faith as a whole, not only in a systematic formal instruction, but as a way of life that encompasses all the aspects of reality. This presentation will take a look at how we should catechise our children, keeping this in mind.

The family

I have heard many times that the family is the most fundamental unit in our human society, but I could never quite understand why until I read what the English author G.K. Chesterton had to say about the subject, he argues that the family is the whole realm of human existence in miniature form:

It is wholesome precisely because it contains so many

divergencies and varieties. It is, as the sentimentalists say,

like a little kingdom, and, like most other little kingdoms,

is generally in a state of something resembling anarchy.

It is exactly because our brother George is not interested in our

religious difficulties, but is interested in the Trocadero Restaurant,

that the family has some of the bracing qualities of the commonwealth.

It is precisely because our uncle Henry does not approve of the theatrical

ambitions of our sister Sarah that the family is like humanity.

The men and women who, for good reasons and bad, revolt against the family,

are, for good reasons and bad, simply revolting against mankind.

Aunt Elizabeth is unreasonable, like mankind. Papa is excitable,

like mankind. Our youngest brother is mischievous, like mankind.

Grandpapa is stupid, like the world; he is old, like the world.

So, it is because the family has this quality of being a microcosmos that the family prepares the child to cope with the world. A child that has learned to function well in a family will function well in society. It is the parents who have this task of introducing their children to the world, and for that reason they are the primary educators of their children.

It is a fundamental right reaffirmed by the Second Vatican Council in the document Gravissimum Educationis and as such declared by the UN on the Convention on the Rights of the Child. We have, so far, not yet touched upon the family's role in catechesis, but what I have mentioned so far has everything to do with it. Why? Because the family's role in handing on the faith to the children will be realized according to its nature. Although faith is a theological virtue brought to us by grace, we have from scholasticism a well known axiom that grace does not destroy nature but perfects it, therefore the way we receive the faith and pass it on will take place within our human structures and faculties. It is therefore suitable, as the Catechetical conference on the pedagogy of God asserted, that the parents have the main task in catechising their children, if parents introduce their children to the world they will also introduce them to the new world that the life of faith in a certain sense is.

How should this come about? Could the parents instruct their children themselves?

Yes, why not? It follows logically, if parents as primary educators have a right to homeschool their children, they can also as responsible for their children's upbringing in the faith homecatechise them. But of course many parents do not choose this alternative for various reasons, and their role at any rate is much broader than that of formal instruction. From what I can gather from Peter Kahn's very insightful and at the same time practical booklet Passing on faith to your children, the best way the parents can teach their children about the faith is by that of example. It is not enough to merely go to Mass on Sunday's or even to have prayer at meal, but that the parents

also in the many occasions of everyday life join them with small acts of faith(i.e. an inner act of faith believing towards God). This means making sacrifices, to prioritize the children over the professional career, even if this means that the sacrifices will also be financial(of course, here prudential judgement is needed about how big those kinds of sacrifices can be). Parents could also, where possible, structure their work around their children, e.g. work part-time, accept less popular tasks at work if that would make the parent more available at the house etc. Kahn gives several ideas of how to provide for the family even with a modest income. All of this is a witness of self-denying love, which the children can see concretely in everyday life. Kahn begins at a very human level, which is important, because dysfunctional families don't make good Christian families. So this very basic concentration on the relationship within the family lays the ground for a communial athmosphere where the faith can be lived and passed on.

Then of course a family always need to pray together, making sure there are regular religious celebrations at home, the home after all is the domestic Church. But parents should also take the opportunity to share the faith with their children in small ways, even just in casual conversation. In this way the faith permeates all the aspects of life.

When it comes to formal instruction, although the parents might not do the teaching themselves they should take an active part in their children's catechetical instruction, and they should make it clear to them that catechesis is an ongoing, life-long process that does not end with confirmation. The parents should therefore always strive learn more about the faith.

The school

Now, if the parents are the primary educators of their children, the school is meant to support the parents in doing this. It may sound obvious, but it is a truth that has been diminished in today's society and that less people have become aware of. GE says that "a true education aims at the formation of the human person in the pursuit of his ultimate end and of the good of the societies of which, as man, he is a member, and in whose obligations, as an adult, he will share". An education therefore, is not merely a thing of acquiring knowledge or aspiring for a career, but is meant to help a person achieve the purpose of his human existence by developing all of his capacities, and to help him function in the world when he's an adult. A Catholic school, however has a dimension that for this topic is decisive, it is illuminated by faith and thus sees the ultimate end of man that we can only know by way of revelation. All knowledge then, is directed towards man's eternal salvation, and thus it becomes clear what the role of the school in catechesis is in regard to the various topics that are being taught(although there's a difference between religious instruction and catechesis). But it's not only that, since faith is something you receive and pass on in a community, and the school is a help for the parents to educate their children, it should be seen as an extension of the home with the same happy and pleasant athmosphere one should find there. The document The Religious Dimension of Education in a Catholic School, says in fact that the school can do a lot to provide such an athmosphere for children who don't have it in their own homes. One should bear in mind though, as GE pointed out, that the role of the family is so important that its lack can be supplied for only with difficulty. In other words, there is no substitute for the family. Nevertheless the community aspect of the school is of vital importance, because the school does not only deal with teaching but various of other activities take place within it. This community at school should therefore also be characterised by our Christian faith. The RDEC mentions the importance of having crucifixes in the classrooms in order to remind the students, but also the teachers, of Christ who is the one teacher. Also drawing attention to the presence of Our Lady could contribute to make the school environment feel more like home. A Catholic school should also participate in the Church's liturgy, and thus it is natural that the school should also has a chapel. As a Catholic institution it is under the jurisdiction of the ordinary of the diocese, and tied to the parish of that particular area.

The parish

The parish is responsible for the catechetical instruction of its members. The parish priest is the representative of the bishop whose task is to oversee this mission which is so closely tied to the Church's mission to evangelise. Pope Benedict XVI, in an interview he gave while still a cardinal, said that the present situation today where in most homes the faith isn't being lived out, the parish now an even greater responsibility to offer opportunities for sharing the faith. Which means not only formal instruction, but also other activities within the parish. One typical example would be a youth group, but something I think is even more important is involvement in the liturgy, which is not only to be an altar server, one could also sing in the choir, or be an usher. Participation in the different apostolates of the parish could also be a way of experiencing the faith as a living reality. But the liturgy I believe is crucial for all catechesis, it is here it all comes together, everything we learn in catechesis is summarised in the Church's liturgy, in fact one could for instance give a catechetical talk with the help of the structure and content of the Mass. Living with the liturgical calendar is an effective way to remember and celebrate the mysteries of faith we learn through catechetical instruction. Of course the most important moment in the liturgy is the celebration Eucharistic sacrifice where we perceive our final end as Christian and thus the purpose of all catechesis.

Since it is the the parish that provide the catechists, I will here mention a few things about what should characterise a catechist. The most important thing is that someone who teaches the faith also lives the faith, and thus has developed what is theologically known as sensus fidei, an instinct for the faith. It is of course not necessary that the catechist is a theologian, but he/she should make sure that what is taught is theologically sound and in accordance with the Church's teachings. The parish priest must make sure that the catechist is someone who lives up to these criterias, and not being so eager to accept anyone who is willing to volunteer, because he has the highest responsibility for the catechetical instruction in the parish, he must therefore actively take part in this activity and teach himself, not merely delegate it to someone else.

Final remarks

My hope is that I've managed to show the distinctive roles of the family, the school and the parish and how they depend on eachother. These institutions are indispensable for the formation of the Christian community.

However, the special importance that the family has in passing on the faith to the children must be underlined, if the faith is not being taught and lived there, the chances that the children who goes to catechetical instruction will keep practicing their faith will decrease dramatically. So if there's something else the parish and the school can do to make catechesis more efficient it would be to promote and strengthen the family.

Tillbaka

2010-02-23T18:35:00.002+01:00

Det var längesedan jag skrev något på denna blogg.
Jag har haft mycket att göra, har haft studier att tänka på.
Nu när jag har tagit ett års upehåll så kommer jag att lägge mer tid åt bloggandet.
Jag har på min thomistiska blogg börjat med en kommentar av helige Thomas av Aquinos Summa Theologiae. Syftet är att dela med mig av den kunskap jag har skaffat mig under åren och introducera folk till Thomas teologi. jag tycker att bloggformen är utmärkt då det finns utrymme till frågor och diskussion, något jag hoppas att det kommer bli.
Men jag tänker även fortsätta skriva på den här bloggen.
Så jag hoppas att jag inte har tappat alla mina trogna läsare.

Ny blogg!

2009-09-08T02:08:00.003+02:00

Jag har startat en ny blogg, Thomistisk förnyelse, som jag hoppas gör att fler får upp
ögonen för thomismen. Jag ska återanvända ett par gamla inlägg från den här bloggen, men ska sedan skriva nya eftersom jag strävar efter att låta fler thomistiska idéer komma in i det offentliga rummet så att den kan leda till en andlig och intellektuell förnyelse av det svenska samhället.

Helige Thomas av Aquino, be för oss!

Ett försvar av liturgisk pompa och ståt

2009-05-11T21:04:00.003+02:00

När jag läser texter för min kurs i liturgi så är det inte speciellt svårt att märka vilka preferenser författarna har angående Kyrkans liturgi.
Det märks tydligt hur de beskriver det romerska imperiets influens på Kyrkans liturgiska firande. Som bekant så kom Kristendomen att bli en statsreligion i det romerska imperiet, vilket innebar att kejsarmakten från att förut ha förföljt Kyrkan nu istället gynnade henne på olika sätt, bl a ge biskopar status av statstjänstemän av hög grad, vilket gav dem auktoritet även i statsrättsliga frågor, bl a hade en biskop rätt att döma i tvistemål.
Denna ställning i det romerska riket karaktäriserades också av speciella klädesplagg och ceremonier som kom att integreras i Kyrkans liturgi. T ex stolan, eller huvudbonaden som kom att utvecklas till mitran, användande av rökelse eller hälsas av en sjungande kör, allt detta kom från ceremonier från den romerska kejsarmakten.

Författarna till de texter jag läser döljer inte sitt ogillande av detta fenomen när de beskriver det som något som inte hör hemma i Kyrkans liturgiska liv, en av dem menar t om att all denna ceremoniella högtidlighet som kommer från denna period, och som har präglat vår liturgi ända sen dess, var biskoparnas äregiriga strävan efter makt och prestige.
Jag som inte har förmågan att veta motivet bakom förflutna biskopars val att acceptera den privilegierade ställning som erbjöds dem nöjer mig med att endast kommentera fenomenet i sig.

Det är ironiskt tycker jag eftersom alla möjliga innovationer i teologi och liturgi idag ofta försvaras med hänvisning till inkulturation, medan en inkulturation som verkligen har slagit rot i Kyrkan avfärdas som något främmande för det liturgiska firandet.
Istället vill man tillbaks till en tid då alla dessa utvecklade liturgiska former ännu inte fanns, tiden då de första kristna samlades i någons hus för att fira eukaristi, en enkel måltid i åminnelse av Kristus.

I och med det förnekar de en impuls som är typisk för alla mänskliga grupperingar, t om enskilda människor. G.K. Chesterton beskrev denna impuls väldigt väl när han skrev att ett vackert halsband som sätts kring en kvinnas hals är inte till för att dölja hennes skönhet, utan för att framhäva den. När vi vill uppmärksamma betydelsen av något så gör vi det genom detaljerade utsmyckningar eller högtidliga ceremonier. Detta fenomen finns även i nationer, när en nation växer, och självmedvetenheten som nation växer, så växer nationens symboler och ceremonier i takt och proportion till denna växt.

Detta sker även i Kyrkan, under tidens gång har vår trosreflektion fördjupats, vår identitet som Kyrka har blivit mer konkret, våra trossatser har tagit fastare former. Kyrkan växte sig större och större, både i antal medlemmar och i Kyrkans eget medvetande av att vara ett tecken för Gud i världen. Utvecklingen som skedde i liturgin i samband med detta är alltså helt naturligt med vår impuls att understryka vad vi håller kärt med smycken och ceremonier, särskilt är det handlar om liturgin som är hela Kyrkans bön till Gud, vårt svar på den dialog som Gud har inlett med sitt folk, hur kan vi göra annat än att i denna kontext ge Gud det finaste vi har?

Att det var opportunt både för det romerska imperiet och Kyrkans ämbetsmän att införliva dessa ceremonier i liturgin är egentligen irrelevant för det var ändå helt överensstämmande med en strävan att tillbe och prisa Gud på ett högtidligt och värdigt sätt, vilket också får mig att tro att dessa ceremonier inte blev inkluderade av rent världsliga motiv.

Slutsats? Det faktum att Kyrkans liturgi utvecklades med utförliga ritualer och vackra klädesplagg, särskilt eukaristin, är något positivt för det är det tydligaste tecknet på att Kyrkan värderar allt vad Gud har uppenbarat och givit oss i sin Son Jesus Kristus.

Om kvinnliga diakoner i den tidiga Kyrkan

2009-04-27T21:37:00.003+02:00

Det finns inget ämne jag tycker är roligare att studera än teologi, det är ett ämne som per definition inte kan bli uttömt eftersom den handlar om Gud själv.

Dock kan man genom studier i kyrkohistoria bli mer upplyst i teologiska frågor.

Jag läste tidigare idag en text för min liturgikurs skriven av Marcel Metzger, boken heter History of the Liturgy: The Major Stages(Collegeville: The Liturgical Press, 1997).

Det intressanta är när Metzger skriver om ämbeten i Kyrkan, han nämner först biskop, präst och diakon, som är de egentliga ämbetena i Kyrkan. Sedan finns de som kallas "lägre vigningar", som ges till dem som assisterar ämbetsmännen i Kyrkan och som har andra uppgifter, t ex lektor, kantor, dörrvakt(som såg till att inga odöpta gick in under Eukaristins liturgi). Bland dessa "lägre vigningar" ingick kvinnliga diakoner, eller kanske bättre att skriva diakonissor(Se Metzgers bok, sidan 99). Dessa diakonissor hade främst hand om de kvinnliga medlemmarna i Kyrkan, och deras främsta liturgiska funktion bestod i att smörja in nydöpta kvinnor med krismat, vilket antagligen sågs som nödvändigt då man vid den tiden smörjde in hela kroppen med krismat.

Om detta är fallet så kan det inte användas som ett argument för att viga kvinnor till diakon idag eftersom detta ämbete ingår i det tredelade ämbete som kvinnor aldrig har kunnat vigas till. Diakonissvigningen finns fortfarande i Öst men inte i Väst. Och med tanke på de många aktiva kvinnliga ordnar som finns idag så utför de i princip det arbete som gjordes av diakonissor i den tidiga Kyrkan, det vore överflödigt att hämta tillbaks den vigningen. Dagens liturgiska ordning föreskriver inga diakonissor, särskilt med tanke på att de nydöpta numera endast blir smörjda på pannan. Så det ämbetet är inte alls detsamma som diakonvigningen som hänger samman med biskops- och prästämbetet. Vissa vill få det till att om kvinnor kan vigas till diakoner så kan de också vigas till präster eftersom de hänger ihop, men den gubben går inte.

Har helgon förkastat Kyrkans lära?

2009-04-23T15:02:00.003+02:00

Detta är en fråga som kom upp i en diskussion på bloggosfären och är så intressant att jag inte kan motstå att skriva ett inlägg på just denna fråga.

Mitt svar på frågan är ett klart nej, för vad är Kyrkans lära? Det är inget annat än uppenbarelsen hon har tagit emot av Gud och som hon utlägger under Andens ledning, det är detta som är den katolska förståelsen av dogmernas utveckling, och det är därför vi kan säga att Kyrkans lära aldrig ändras trots att många dogmer under historien har fastslagits av Kyrkan. Kardinal Newman skrev en banbrytande essä om detta, den som önskar kan fördjupa sig vidare. Jag nöjer mig med att endast påpeka detta faktum.

Helgonen och deras liv pekar mot Gud, de inspirerar oss att själva leva på ett sätt som öppnar sig för Guds ingivelse. Men om de medvetet skulle hävda något som strider mot något som Kyrkan explicit lär ut så skulle sådana helgon gå emot sina egna syften, och skulle följaktigen inte vara helgon.

Ett sådant exempel är Origenes. En teolog från Alexandria och en av de mest kända teologer som funnits. Origenes var en skarpsinnad man med en mycket grundlig och avancerad bildning och var känd för sin övernitiska trosiver och längtan att lida martyrdöden. En man väl bekant med Skriften, en bönens man. Kort sagt, en man med en massa dygder som tillskrivs helgonen, trots detta blev han aldrig helgonförklarad. Anledningen? Han var en heretiker.
Han trodde nämligen på en slutgiltig universiell frälsning som inkluderade även djävulen. Detta hävdade han under en offentlig teologisk diskussion och fler än en biskop påpekade för honom att detta inte gick ihop med Kyrkans lära, han ignorerade deras påpekanden och han fördömdes i ett senare koncilium.

Jag måste dock påpeka att den katolska teologin gör skillnad på vad som kallas materiell heresi och formell heresi. Materiell heresi är en lära som objektivt sett går emot vad Kyrkan explicit lär ut, men en sådan heresi blir inte formell såvida en person inte håller fast vid en lära trots att han/hon vet att det är en heresi. Därför har många ståndpunkter som helgon höll fast vid på ett objektivt plan förklarats vara heretiska. Men eftersom det inte rör sig om en formell heresi så kan dessa helgon inte kallas heretiker, särskilt när det rör sig om frågor då Kyrkan på deras tid ännu inte hade fastslagit en dogm. Men detta gäller alltså inte i Origenes fall, iallafall om jag ska tro på vad Henry Chadwick skriver om Origenes i "The Early Church"(The Penguin History of the Church, 1967 reviderad 1993), ett standardverk i tidig kyrkohistoria.

Några uttryckte en viss oro över att lilla Therese av Lisieux skulle bli utnämnd till kyrkolärare för att hon hade uttryckt en önskan om att bli präst, vilket går emot vad Kyrkan lär ut. Men hennes önskan var just det, en önskan, inget mer. Det är en enorm skillnad mellan att önska något och att begära att Kyrkan ska bevilja en sådan önskan, ännu mindre att tro att det skulle vara möjligt. Det finns så vitt jag vet inget som pekar på sådana tendenser hos lilla Therese och hon kan därför inte tas som "gisslan" för människor som önskar att kvinnor ska kunna vigas till präster i Katolska Kyrkan.

Däremot finns det många exempel då helgon har vågat stå emot personer inom Kyrkan, t om när det handlade om påven själv. Ett känt exempel på det är den helige Dominikus, påven hade skrytsamt sagt om sitt palats: "Nu kan Petrus inte längre säga 'silver och guld har jag inte'" och den helige Dominikus svarade: "Nej, men han kan heller inte längre säga 'stå upp och gå'".
Men hans stora uppdrag inom Kyrkan var inte desto mindre att försvara Kyrkans lära mot albigensarna. Så när helgon förmanar auktoriteter inom Kyrkan så utmanar de inte hennes lära, utan snarare uppmanar helgonen de kyrkliga auktoriteterna att vara mer trovärdiga vittnen för den uppenbarelse som de förkunnar och bevarar. Men helgonen skulle aldrig gå emot det som Kyrkan explicit lär ut som uppenbarat av Gud, det är jag övertygad om.

Inkulturation eller apostasi?

2009-04-16T15:27:00.005+02:00

Jag vet inte hur många i Sverige det är som är bekanta med University of Notre Dame, som ligger i South Bend, i delstaten Indiana i USA.

Det här katolska universitetet har blivit något av en symbol för den amerikanska katolicismen, inte minst genom det beryktade fotbollslaget "Fighting Irish" som har en stadig plats i den amerikanska kulturen. Notre Dame har bidragit stort med att göra katolicismen väletablerat i ett land som inte är katolskt. Detta är något av ett unikt fenomen, Kyrkan i Sverige kommer inte ens i närheten av att åstadkomma en sådan miljö.

Det är många amerikanska katoliker som drömmer om att skicka sina barn dit eller själva studera där, och stora uppoffringar måste göras för att kunna antas. Notre Dame har alltså sedan 1800-talet varit en konkurrenskraftig institution som fört ut Katolska Kyrkans röst i det amerikanska samhället och lyckades med att göra den hörd.

Men säg den lycka som varar, den identitetskris som Kyrkan genomled och fortfarande genomlider efter Andra Vatikankonciliet undgick inte Notre Dame. En av frontfigurerna för denna förändring var fader Theodore Hesburgh som propagerade för en autonomi från Kyrkan som ett resultat av en förvrängd idé om akademisk frihet(jag önska att återkomma till detta ämne i ett annat inlägg). Detta öppnade för en våg av sekularisering som har pågått ända sedan dess. Det finns många exempel, ta t ex den teologiska fakulteten(kanske ingen hemlighet att teologi ligger mig varmt om hjärtat) som inkluderar fader Richard McBrien(hyperliberal teolog som bl a propagerar för det omöjliga, vigning av kvinnor till prästämbetet) och fader Gustavo Gutierrez(grundare av befrielseteologin), en filmfestival som hyllar HBT-livsstilen och en dramatisk minskning av katoliker inom lärarstaben.

Det mest aktuella exemplet är dock att de i år har bjudit in USA:s president Barack Obama att hålla tal på Notre Dames avslutningsceremoni för studenter som tar examen, och i anslutning till det ge honom ett hedersdoktorat. Detta har upprört många katoliker i USA och en namninsamling har startats på hemsidan Notre Dame Scandal som i skrivande stund har samlat in nästan 300 000 underskrifter. Varför är detta så upprörande?

Svaret är enkelt, Obama har redan beslutat att finansiera abort i andra länder, gett grönt ljus även till forskning med embryonala stamceller. Som senator röstade han emot ett lagförslag som skulle rädda livet på barn som överlevt en abort, och han lovade att när han blev president så lovade han att han skulle godkänna en lag som mer eller mindre skulle tvinga alla sjukhus att utföra aborter. Flera katolska biskopar har redan sagt att vid ett sådant scenario så kommer de katolska sjukhusen att läggas ned. Kort sagt, Barack Obama är en man vars politik visar ett enormt förakt för det mänskliga livets värde i dess tidiga stadium. Och att Notre Dame, det mest framstående katolska universitetet i USA, hedrar en man som så uppenbart går emot katolska principer är verkligen något att uppröras över.

Summan av kardemumman, Notre Dame och den Katolska Kyrkan i USA överhuvudtaget brukade vara ett gott exempel på en lyckad inkulturation i min mening. Men det finns tydligen en fara med att bli alltför mycket en del av ett sekulariserat samhälle, vi ska vara i världen, men inte av världen. Notre Dame är ett tragiskt exempel på hur det kan gå snett. Låt oss hoppas att Notre Dame återupprättar sin katolska identitet, det vore av enormt värde.

Om självständigt tänkande i Kyrkan

2009-04-05T21:23:00.003+02:00

Mina första tankar när jag skriver detta inlägg är: "Wow! Detta är mitt 100:e inlägg! Och sedan mindre entusiastiskt: "Whoa, detta är bara mitt 100:e inlägg", har haft bloggen i 4 år nu.

Debatten mellan mig och Bengt Malmgren är nu igång, utmärkt! Jag älskar en god polemik. Jag har gett ett svar på hans senaste inlägg, här vill jag ta upp ett sidospår han gick in på i sina ad hominem argument i hans svar till mig. Först insinuerar han att jag inte tänker själv och sedan jämför han mig med en fundamentalist för att jag frågar om auktoritativa uttalanden från läroämbetet(inget nytt, det är svaret man brukar få när man ber om kött på benen i form av konkreta bevis från läroämbetet).

Jag är väl medveten om hur viktigt det är med självständigt tänkande, det är något väsentligt när det gäller att mogna som människa. Och detta är självfallet viktigt både inom den spekulativa teologin och än mer i en praktisk tillämpning av moralteologiska principer, inte minst i ens eget privata andliga liv. Det går inte att tillämpa kasuistik.
Men ett självständigt tänkande är till ingen nytta om den inte är fäst vid ett mål, det självständiga tänkandet är inte ett mål i sig. Vårt nakna förnuft ger oss etiska principer som leder till det naturligt goda, medan den kristna uppenbarelsen(som inte motsäger förnuftet utan fulländar den) leder oss till det övernaturligt goda som är Gud själv.

Och en katolik som känner sin tro vet att det är Kyrkans läroämbete(dvs påven och alla biskopar i gemenskap med honom) som i första hand vakar över Kyrkans lära. Går man emot Kyrkans lära så missar man målet, vad hjälper det då att man har självständigt tänkande?
Jag förnekar inte att det finns rum för mycket kreativitet och självständighet inom Kyrkan och den teologiska reflektionen, och detta är viktigt. Men för att detta ska bära frukt måste man alltid ha målet i sikte, detta är vad Kyrkan värnar om.
Mitt problem med Bengts ståndpunkt är dels att den går emot Kyrkans läroämbete, men också att han hävdar att den inte gör det, liberala katoliker förnekar åtminstone inte detta.
Detta är vad jag försökte påpeka i mitt senaste inlägg, intentionen var aldrig att strypa självständigt tänkande, utan ett tänkande som missar målet. I detta fall vore det att komma fram till ett sant påstående om Kyrkans hållning i kondomfrågan.

Och angående mitt eget självständiga tänkande så vet jag inte om allt har blivit sagt i den frågan, vad den pågående diskussionen kan leda till kan jag inte säkert veta, men personligen tror jag inte att Kyrkan går på Bengts linje. Vad jag dock vet är vad Kyrkan på ett auktoritativt plan har sagt och inte sagt om kondomer, och det är inte att de har en given plats i bekämpningen av AIDS.

Tillåter Kyrkan kondomer?

2009-04-02T21:35:00.004+02:00

Ett inlägg på Bengt Malmgrens blogg som är tänkt att vara ett försvar för påvens uttalande mot användning av kondomer för bekämpandet av spridningen av HIV tog en olycklig vändning när Bengt felaktigt använder sig av påven och Kyrkan för att ge stöd åt hans egen hållning i den här frågan. Jag citerar från hans inlägg:

Jag, påven och katolska hjälporganisationer är ense om att kondomer har sin givna plats i HIV-bekämpningen, med det räcker inte, och som enskild åtgärd kan det rent av vara kontraproduktivt. Vi säger ABC. En liten klick konservativa säger AB men absolut inte C (dit hör inte påven, och det är inte Katolska kyrkans officiella hållning) . Påve-kritikerna säger C men skriker och håller för öronen så fort man talar om A och B.Jag, påven och katolska hjälporganisationer är ense om att kondomer har sin givna plats i HIV-bekämpningen, med det räcker inte, och som enskild åtgärd kan det rent av vara kontraproduktivt. Vi säger ABC. En liten klick konservativa säger AB men absolut inte C (dit hör inte påven, och det är inte Katolska kyrkans officiella hållning) . Påve-kritikerna säger C men skriker och håller för öronen så fort man talar om A och B.

Så Bengt hävdar att hans ståndpunkt i denna fråga är Kyrkans egen. Verkligen? Vilka är beläggen? I ett tidigare inlägg hänvisar han till en rapport från National Catholic Reporter där olika kyrkliga dignitärer och teologer säger att att användning av kondomer under sexuella relationer är moraliskt berättigat i vissa situationer. Låt mig nu, utan att tappa humöret, påpeka att det faktum att det finns en diskussion om detta bland kardinaler, biskopar och teologer inte på långa vägar är detsamma som att Kyrkan nu säger att "kondomer har sin givna plats i HIV-bekämpningen". Det finns enligt min vetskap inget auktoritativt dokument från Kyrkans läroämbete som ger uttryck för en sådan hållning, snarare motsatsen. Faktum är att Paulus VI:s encyklika Humanae Vitae uttalar sig mot vissa katolska teologers resonemang att användning av preventivmedel i vissa fall inte är omoraliskt enligt principen om den "dubbla effekten", dvs att i situationer då en ond effekt följer av en handling så blir den handlingen inte omoralisk om den samtidigt har en god effekt. Dock måste fyra kriterier vara uppfyllda

Handlingen i sig måste vara moraliskt god eller åtminstone neutral. En handling som är i grunden ond kan aldrig rättfärdigas genom den här principen. Abort är ett exempel på en sådan handling.

Ändamålet måste vara gott.

Medlen kan inte vara i grunden onda.

Det måste finnas en proportion är den goda effekten tar ut den onda effekten

Men Kyrkans ämbete säger inte att alla kriterier för den dubbla effekten är uppfyllda i frågan om användning av preventivmedel under samlag. Jag citerar från Humanae Vitae:

Neither is it valid to argue, as a justification for sexual intercourse which is deliberately contraceptive, that a lesser evil is to be preferred to a greater one, or that such intercourse would merge with procreative acts of past and future to form a single entity, and so be qualified by exactly the same moral goodness as these. Though it is true that sometimes it is lawful to tolerate a lesser moral evil in order to avoid a greater evil or in order to promote a greater good," it is never lawful, even for the gravest reasons, to do evil that good may come of it (18)—in other words, to intend directly something which of its very nature contradicts the moral order, and which must therefore be judged unworthy of man, even though the intention is to protect or promote the welfare of an individual, of a family or of society in general. Consequently, it is a serious error to think that a whole married life of otherwise normal relations can justify sexual intercourse which is deliberately contraceptive and so intrinsically wrong.

Det enda Bengt har att gå på är en pågående utredning i frågan, vilket inte alls behöver betyda att resultatet av den utredningen blir vad han önskar. Faktiskt så har jag svårt att se hur man kan gå runt det faktum att Kyrkans läroämbete inte ser användandet av preventivmedel under samlag som något som kan rättfärdigas genom principen om den dubbla effekten. Poängen är iallafall att Bengt varken kan åberopa påven eller Katolska Kyrkan som stöd för sin åsikt, och borde inte göra det då han ger felaktig information om Kyrkans officiella hållning.

Katolsk moralteologi

2009-03-10T20:25:00.002+01:00

Vi som studerar teologi på Angelicum är mycket priviligierade över att ha den påvlige husteologen fader Wojciech Giertych som lärare. Han undervisar oss i kursen Fundamental Moral Theology, som är en utmärkt kurs. Fader Giertych är dominikan och utgår förståeligt nog främst från helige Thomas av Aquino som han menar har en evangelisk syn på hur man lever ut sitt kristna liv och hur det hänger ihop med moralen, den som tvivlar på detta kan läsa den första artikeln i den 106:e frågan i Summa Theologiae.

Thomas såg moralteologin som något annat än den filosofiska reflektion som görs i etiken(även om han förstås använde sig av den också), fokus ligger inte på vad som rätt och fel, eller detaljerade utläggningar om vad som är synd eller inte, utan Thomas koncentrerar sig på hur Gud verkar i en människa som öppnar sig för Hans nåd, och i anknytning till det vad som hindrar nåden från att verka i en människa. Trots detta har den katolska moralteologin ofta präglats av kasuistik, hur kan detta komma sig? Boven i dramat heter William av Ockham.

William av Ockham hade en syn på den fria viljan som skilde sig markant från Thomas syn. Enligt Thomas bestod fria val av en gemensam akt av förnuftet och viljan, förnuftet förnimmar det goda som finns i en handling och viljan får oss att utöva den handlingen. Men William av Ockham ser detta som att viljan då inte är fri eftersom man "dras" till något, finalitet är för Ockham ett hinder för friheten. Viljan måste därför vara helt autonom för att kallas fri(milt sagt en problematisk syn på vad frihet innebär), och följaktigen förnekar Ockham något som kallas naturrätt. Vi har därför ingen moral som svarar mot vår natur(Ockham skulle t om förneka att det finns en bestämd mänsklig natur), den enda grunden för moral är Guds vilja, det enda som avgör om en handling är god är huruvida Gud ser den som rätt eller fel. Och eftersom Guds vilja också är autonom så är kan det som Gud ser som synd ändras till att bli en dygd. Så det enda sättet vi kan avgöra om en handling är rätt eller fel beror helt på vad Gud har sagt om det. Följaktigen består moral av att följa en uppsättning regler. Denna fokuseringen på att följa regler övertogs av de katolska moralteologerna och har således lett till en ensidig fokusering på detta och helige Thomas grundläggande syn kom i skymundan.

Detta är särskilt olyckligt när man tänker på kardinal Cajetan, som fick tampas med Luther. Kardinal Cajetan var en framstående kommentator av helige Thomas Summa, dock kommenterade han inte allt, därav den andra delen av Summan. Och när sammandrabbningen inträffade så bad Luther om en evangelisk vision av kristen moral, något som fanns utmärkt beskrivet i den andra delen av Summan som kardinal Cajetan inte såg lönt att kommentera. Så kan det gå.

Men på senare tid har Thomas grundläggande syn fått större uppmärksamhet, en av de mest framstående katolska moralteologerna i våra dagar, Servais Pinckaers, skriver mycket om detta i sin bok The sources of Christian ethics. Många talar mycket om att Kyrkan behöver reformeras, men en sann reform kan bara komma inifrån. Kyrkans tradition har många skatter som kan förnya Kyrkan, men de mest högljudda inom Kyrkan refererar nästan aldrig till dessa utan verkar mest håna och förakta dem. Jag tänker främst på framstående teologer som Thomas av Aquino och Augustinus, den sistnämnde har t om sagts vara bland det värsta som hänt Kyrkan. Och många "progressiva katoliker" verkar gilla William av Ockham som lade grunden för kasuistiken.

S:t Thomas av Aquinos teologiska vision

2009-02-19T13:27:00.003+01:00

Det finns dem som har anklagat skolastiken och i synnerhet den helige Thomas av Aquino för att ha "befläckat" en genuin kristen teologi med hednisk filosofi, särskilt Aristoteles. Martin Luther kallade skolastiken för "teologins ursynd", och det sägs att Thomas Summa Theologiae ingick bland de böcker som Luther brände upp i organiserade bokbål. Specifikt har man tittat på den andra delen av Summa Theologiae som behandlar människan och dygderna(Första delen behandlar Gud, den tredje behandlar Kristus och sakramenten), som man menar egentligen inte handlar så mycket om Gud utan skulle vara en mer renodlad filosofisk del. Med andra ord så skulle människans handlande och den etiska reflektionen som följer av det inte ha så mycket att göra med själva uppenbarelsen från Gud, vilket öppnar den andra delen för pelagianistisk tolkning enligt den påvlige husteologen fader Wojciech Giertych.

Men vad är det som helige Thomas säger om teologin? I Summans första del, första frågan så säger han att teologin är en vetenskap, och att det är en vetenskap om Gud, samt att det är en vetenskap som hämtar sina principer från Guds uppenbarelse. För Thomas så spelar filosofin en underordnad roll i detta, philosophia ancilla Theologiae.

Enligt Thomas av Aquino så finns existerar Gud på tre olika sätt:

Allestädes närvarande(Guds finns överallt för att Han är grunden för allt, i.e. både immanent och transcendent)
I Jesus Kristus och sakramenten
I helgonen och personer som handlar på nådens ingivelse

Vi kan sedan se hur Summa Theologiae är uppdelad efter dessa tre sätt(modi) att existera:
Första delen behandlar Gud i sig själv och Gud som skapelsen första princip.
Andra delen behandlar människan och hennes dygder och känslor(passiones).
Tredje delen behandlar Kristus och sakramenten

Vi måste också ta hänsyn till att hela Summan är uppbyggd efter en kosmisk dynamik som den platonska filosofin kallar exitus-redditus, hur allting är i en enhet, sprids ut i en mångfald för att sedan förenas igen. Första delen är om den första principen, tredje delen har ett eskatologiskt perspektiv, hur allting blir sammanfattat i Kristus, båda handlar tydligt om Gud. På vilket sätt handlar den andra delen om Gud? Den behandlar Guds handlande i historien och med människorna. Förutom att människan är skapad till Guds avbild så menar helige Thomas att Gud är närvarande på ett särskilt sätt i människor som handlar på nådens ingivelse.

Med andra ord, det går inte att anklaga helige Thomas av Aquino för att ha korrumperat teologin med filosofi. Han använder sig av filosofin på ett sätt som är helt legitim inom teologin och som har gjorts ända sedan kyrkofäderna, att med rationella argument försvara den kristna tron mot invändningar från dem som inte accepterar uppenbarelsen. Thomas säger tydligt att vi inte med rationella argument kan bevisa den kristna tron, utan bara visa hur tron inte motsäger förnuftet. Det är tydligt att för den helige Thomas så är uppenbarelsen viktigare än filosofi.

R.I.P. Eluana

2009-02-09T22:27:00.002+01:00

Requiem ataernam dona ei, Domine, et lux perpetua luceat ei.
Requiescat in pace. Amen.

Be en rosenkrans för Eluana

2009-02-07T18:03:00.002+01:00

Här i Italien har ett fall uppmärksammats där en kvinna som legat i koma i 17 år, Eluana Englaro, har fråntagits sin sondmatning på begäran av hennes far Beppino. Hela historien ger mig rysningar, det är inget annat än förakt mot det mänskliga livet. Folk tror att bara för att hon inte kan fungera som andra människor så är hennes liv miserabelt, det är en missriktad sympati.
Ikväll så ska jag be en rosenkrans för henne, jag uppmanar andra att göra detsamma, be att fadern ska ändra sig, om ett mirakel, vadsomhelst förutom att döden ska triumfera.

Heresins formlöshet

2009-01-29T17:38:00.009+01:00

Jag skriver detta med ett tungt hjärta men samtidigt med förhoppningen om att lyckas visa vad som är andan bakom den anti-katolska och mer specifikt den anti-romerska attityden som har visat sitt fula ansikte med en ökad intensitet de senaste dagarna. För dem som tror att jag uppträder som en officiell talesman för Katolska Kyrkan kan jag lugnt ge besked om att dessa är mina personliga funderingar och att jag därmed inte behöver någon fullmakt från min biskop.

Jag vill börja med de s.k. "progressiva katolikerna", vad är progression? Är det ett steg framåt? Svar ja. Är varje förändring ett steg framåt? Svar nej. Så vad behövs för att kunna avgöra att man har gjort framsteg? En riktning och ett mål. Och det är vad som förbryllar mig mest med de här katolikerna som kallar sig progressiva, vilka är deras riktning och mål? Om vi utgår från de frågor de mest brukar uppröra sig över(kvinnliga präster, homosexuella, preventivmedel, interkommunion... you know the list), så har de ingen fast grund att stå på när det gäller Kyrkans lära, det finns ingen kontinuitet, de har inget stöd vare sig från läroämbetet, traditionen eller skriften som helhet. Det enda de har är lösryckta citat där de läser in sin subjektiva mening, en godtycklig uppfattning av kärleksbudet och hänvisning till Andra Vatikankonciliets "anda". Så vad är grunden för deras reformer? Den verkar inte särskilt konkret, inget man riktigt kan sätta tänderna i, jag kallar den därför "heresins formlöshet".

Vi finner en liknande typ av formlöshet i gnosticismen som inte är ett fast utformat system utan kan uppkomma i olika former, och kan därför finnas i de flesta religioner, det brukar oftast blanda ihop element från olika religioner. Det som kanske är mest typiskt för det gnostiska sinnelaget är nedvärderingen eller rentav förakt för det materiella, en tendens att avvisa det påtagliga. En typiskt gnostisk syn är den dualistiska synen på kropp och själ. I västvärlden så är Platon en av dem som tidigt visar denna tendens, där vår omvärld bara är skugglika figurer av den riktiga "idévärlden", denna attityd höll sig kvar trots den kraftiga kritiken från hans lärjunge Aristoteles som menade att vi kan bara få kunskap om idén "människan" genom att först ha sett konkreta människor, dvs kunskap uppnås genom konkreta ting, och att vad vi förnimmer med sinnena är verkligt. Aristoteles syn på verkligheten skulle av oss kristna kallas "sakramental", och det är föga förvånande att den helige Thomas av Aquinos användning av aristelisk filosofi i sitt teologiska arbete blev en sådan lyckad syntes. För den attityd som Aristoteles förmedlar i rationella ordalag fanns redan innan i Kyrkan, och man märker det när man läser tidiga teologer som Origenes(den förste "akademiske teologen", en from man med ett knivskarpt intellekt), det känns nästan som han motvilligt tar inkarnationen i beaktning i hans annars starka tendens att nedvärdera det kroppsliga, något han delade med gnostikerna trots han att kritiserade dem. Men att han ändå var tvungen att beakta inkarnationen visar ändå att Kyrkan insisterade på detta, och det höll många av de nyplatonskt inspirerade teologerna i schack för att de inte skulle få slutföra det arbete som gnostikerna påbörjat.

Ett annat exempel på formlöshet är protestantismen. "Det finns ingen protestantisk kyrka", hörde jag en svenskkyrklig präst säga. Det stämmer i betydelsen att protestantismen inte är en institution utan en anda, en upprorisk sådan. Martin Luther(som i en bok av författaren Harry Crocker III kallas Der zerstörer von die Christenheit) var mannen som inledde revolutionen i den europeiska kristenheten som inledde en våg av skepticism i trons värld som vi fortfarande skördar frukterna av idag. Nu är det inte helt rättvist att kalla Luther för en skeptiker, och det pågår en debatt om hur protestantisk han i själva verket var, men konsekvenserna har varit katastrofala. Luther insåg nog själv hur farligt det kan vara att säga Sola Scriptura, Sola Fide, Sola Gratia och försökte faktiskt konkretisera sin revolution med något som kan kallas för en imitation av den Katolska Kyrkans struktur. "But you won't fool the children of the revolution", många av upprorsmakarna ställde inte upp på Luthers idéer, gjorde uppror mot lutherdomen och grundade egna samfund, och i våra dagar bildas alltjämt nya samfund som öses ut ur den Pandoras ask som den gången öppnades av en upprorisk augustinermunk på 1500-talet. Lärorna mellan de nya samfunden har stora variationer, och inte ens läror som Treenigheten delas av alla(Jehovas vittnen, unitarier, mormoner etc). Vad som förblir gemensamt för protestantismen är upproret.

Vad har detta med de s.k. "progressiva katolikerna" att göra? Jo, samma attityder som finns inom gnosticismen och protestantismen återfinns hos dessa anti-romerska katoliker som kampanjerar för sina politiskt korrekta ståndpunkter. Jag skulle inte gå så långt som att kalla dem gnostiker, men jag tror mig finna samma anda när de förkastar utvecklingen och fördjupningen av de kristna lärosatserna och vill reducera trons grunder till ett slags ursprungligt kerygma som de tror sig finna i trosbekännelser. En sådan "progressiv katolik" angav den Niceo-konstantinopolitanska trosbekännelsen som platsen där alla väsentliga kristna läror går att finna, kriteriet han angav var att det var den som hade störst konsensus bland kristna. Men han medgav att man egentligen kan dra ut på ifrågasättandet hur långt man vill, så om konsensus är den enda grund de står på så är den inte särskilt stabil, därav formlösheten. Så endast de centrala trossatserna är det väsentliga i tron, det andra är bara bihang som kan kastas av när de inte längre behagar. Det är inget annat än ett dualistiskt tänkande där essensen är fångad i ett skal som den kan göra sig av med.

Men den katolska tron är inte sådan, den är som ett träd som har växt ur ett frö, fröet är i detta fall det ursprungliga kerygmat som vi ser hos Paulus(1 Kor 15:3-7) och som har vidareutvecklats i evangelierna. Skulle vi kalla det ursprungliga kerygmat mer väsentligt än evangelierna? Knappast. Det finns visserligen vissa delar av ett träd som är mer bärande för hela trädet, stammen t ex. Men grenarna är lika mycket del av trädet för det, den katolska synen på lärosatserna är holistisk(att man ser till helheten) inte dualistisk.
Men de "progressiva katolikerna" vill inte erkänna att det finns grenar av tron som är lika väsentliga som de centrala delarna, utan propagerar istället för trosbekännelser eller andra saker som ett pars pro toto, en slags minsta gemensamma nämnare. Är anledningen att reducera trossatserna så mycket som möjligt att man då kan forma den som man vill? Jag kan inte säkert säga att det är så, men det skulle inte förvåna mig, det skulle vara helt i linje med den ensidiga fokuseringen på egna perspektiv som finns i dagens samhälle vars politiskt korrekta idéer de delar.

Men en sak är jag helt övertygad om, dessa "progressiva katoliker" utgör endast en del av den kakofoniska orkestern, en motsatsernas plats där folk kan ha helt olika åsikter och helt olika livsåskådningar men ändå förenas i ett gemensamt mål, en fullbordan av en hegeliansk dialektik, hatet mot Katolska Kyrkan och även mer specifikt hatet mot Rom. Och det ironiska i det hela är att de trots detta bedyrar sin kärlek till Kyrkan, och det beror på att de fortfarande har en tro. Men om deras tro grundar sig på en konsensus så är de illa ute, världen ändrar sig snabbt och vad finns det som säger att den inte kommer att ge sig på den katolska tro de fortfarande har kvar? Västvärlden visar allt större fientlighet mot den kristna tron, och även dessa "progressiva katoliker" skulle kunna stå på tur om de inte längre skulle vara till nytta.
Jag skulle jämföra det med den svarta änkan, som äter upp sin partner efter att hon förfört honom. Var på er vakt.

En liten notis: Jag kom på titeln till detta blogginlägg på väg från universitetet och kom nästan direkt på att jag måste ha fått den från Martin Mosebachs bok "The heresy of formlessness" som handlar om liturgin, jag bytte bara plats på orden. Lustigt hur hjärnan kan fungera ibland.

En efterlängtad återförening

2009-01-24T17:50:00.002+01:00

Så har det äntligen blivit officiellt, en hel del har bloggat om det redan, exkommuniceringen av de fyra biskoparna i FSSPX har lyfts, det är ett mycket viktigt steg till läkningen av ett sår inom Kyrkan som har funnits alltför länge.
Alla är förstås inte glada, den heretiska gruppen(ja, det är den faktiskt) "Katolsk vision" har uttryckt sitt missnöje i ett beslut som ytterligare visar att Kyrkan inte tänker gå in i det spår av urvattnandet av tron som de vill leda in Kyrkan på.

Det sorgliga i det hela är att FSSPX som helhet utmålas som en grupp högerextrema anti-semiter, vilket förstås inte är sant. Jag tror de flesta av dem helt enkelt anser att Kyrkan inte har tagit hänsyn till deras behov att få fira mässan enligt den äldre riten, något jag kan ha förståelse för men som inte lämnar dem utan skuld. I vilket fall, nu är mässan enligt den äldre ordningen tillgänglig för dem som önskar och blir den äldre riten inte längre en symbol för dem som önskar att odla sitt utanförskap och det blir dessutom svårare för människor med anti-semitiska åsikter att ha kvar dessa och fortsätta vara katoliker.

Den gamla mässan är en skatt som inte bör associeras med förbittring och hat, påven har därför tagit viktiga steg till att ge denna mässa den värdighet den förtjänar. Det finns förstås en del orosmoln, jag tänker främst på biskop Williamson och hans historierevisionistiska åsikter, men det är säkert något som går att ordna. FSSPX har i vilket fall tagit avstånd från biskop Williamsons åsikter så det kan åtminstone inte vara ett argument mot återföreningen.
Så låt oss vara glada, det här är en god nyhet, och låt oss hoppas att alla viktiga frågor ordnas upp.

Filosofisk antropologi

2009-01-06T23:20:00.003+01:00

Här är lite saxat material från en uppsats jag skrev för några år sedan som jag fortfarande tycker har en giltighet.

Man brukade se själen som en lättare form av materia(och då handlar det om monism), men senare ändrades synen av själen till det orumsliga, det icke-materiella. Själen sågs därför överordnad kroppen, eftersom själen som orumsligt väsen inte förändras, medan kroppen däremot gör det. Kroppen kunde därför ses som ett verktyg som själen använde sig av, men mest har kroppen setts som något hämmande för själen, själen som är orumsligt och obegränsad är fast i det rumsliga och begränsade, kroppen blir ett slags fängelse för själen.
Denna syn har bl a funnits i gnostiska sekter som plågade sina kroppar och förbjöd äktenskap, de såg t om det materiella som ont medan det andliga var gott. Kroppen har också i bl a hinduismen setts som ett slags skal för själen som man går bort från när den är död och går vidare till en annan kropp, s.k. reinkarnation.
Allt detta verkar inte gå ihop, om själen till skillnad från kroppen inte är materiell utan orumslig och obegränsad, hur kan den då påverka kroppen överhuvudtaget? Vart är det som själen gör sin entré? Och om den gör sin entré, har själen då inte upphört att vara orumslig?
Denna skarpa åtskillnad mellan kropp och själ gör att de inte verkar gå att föra samman.

Jag är kroppslig, och jag är även själslig, men det är inte kroppen eller själen som säger "jag"(det kroppsliga och det själsliga är helt integrerade i detta "jag", det är inte min fot som spelar fotboll utan jag). Så det finns ingen del inom mig som är detta "jag", utan jag är helheten av alla dimensioner. Vad som även är viktigt att komma ihåg är att en äkta helhet är alltid mer än summan av sina delar, att det inte är summan och sammansättningen av delarna som utgör en helhet. Bakom detta måste det finnas en helhets- och ordningsprincip, t ex så är en sax mer än två skarpa blad som sitter ihop, utan det finns en koncept som föregår saxens existens, nämligen att ha ett redskap som klipper papper. Denna "koncept" finns också i människan, som för samman alla delar i människan till en helhet, det är denna princip som vi kan kalla för själ. Detta får dock inte ses som identisk med själva personen utan är snarare grunden till människans enhet, man brukar därför också beskriva människan som en individ, alltså någon som inte kan delas utan att man förlorar den alldeles speciella identitet man har som person, det är denna holistiska prägel som gör att vi som personer är unika och oersättbara.

Hur kommer människan till att säga "jag" om sig själv? Detta är ju inte något som kommer av sig själv, vi har ju hört den tragiska historien om en kung som lät två spädbarn växa upp utan att någon nånsin talade med dem, de dog till slut. Och vi har även hört om barn som växt upp med vargflockar som har blivit avhumaniserade och inte kan säga "jag", om sig själva(förmågan finns dock, men den har inte aktualiserats).
Utan det är genom att andra som säger "jag" om sig själva har sagt "du" till mig som denna förmåga hos mig att säga "jag" har aktualiserats. Vi måste komma ihåg att det är denna förmåga att säga jag som utmärker en person, inte att man faktiskt säger "jag", ett barn säger inte "jag" om sig själv förrän i 2-3 års ålder, det är dock inte så många som skulle påstå att ett sådant barn inte är en person med rättigheter, detta måste logiskt sett även gälla ofödda barn.

Vem är teolog i Kyrkan?

2008-12-19T17:04:00.002+01:00

Jag har märkt då och då att en del tar och kallar sig själva teologer, något som jag tycker är lite vårdslöst då det inte är vemsomhelst som kan vara teolog, särskilt inte när det handlar om att vara en katolsk teolog. Men vad jag ska försöka mig på är lite svårt, eftersom det inte riktigt finns klara definitioner över vem som är en teolog, men det finns dock en del kriterier.
En del av dem har jag fått lära mig på Angelicum, två viktiga egenskaper för en katolsk teolog är att han/hon är lärd och renlärig, dvs inte en heretiker. Ett annat är att ha publicerat verk som är av betydlig vikt för den katolska teologin. Vad jag dock inte vet är huruvida folk som doktorerat i katolsk teologi automatiskt kan betrakta sig som teologer. Folk i Kyrkan som definitivt kan kalla sig teologer är biskoparna och påven, i deras uppgift som herdar ingår det att lära ut tron, så teologin är en given del i deras uppdrag även fast de flesta biskopar inte bedriver akademisk forskning. Den delen av teologin brukar överlåtas åt präster och lekmän. Undervisar de i ett katolskt institut så kan få ett mandatum av biskopen i stiftet, och då har man officiellt fått ett uppdrag att undervisa i katolsk teologi, den är dock inte nödvändig(varför vet jag inte), men med mandatum har i viss utsträckning delaktighet i Kyrkans läroämbete eftersom man officiellt har fått uppdraget av biskopen och representerar därför i viss mån honom.
Så de som har fått mandatum kan nog med rätta kallas teologer.

Hur är det med de andra, räcker det med att man har läst teologi och är katolik för att vara katolsk teolog? Jag tror främst att man ska ta vara på de två egenskaper som jag fick lära mig, lärd och renlärig, då behöver man inte ens egentligen syssla med akademisk forskning. Det mest kända exemplet är nog Hans Urs von Balthasar som inte ens hade en doktorsgrad i teologi eller var särskilt engagerad i akademin. Icke desto mindre publicerade han böcker som har varit av avsevärd betydelse för katolsk teologi, en av påvens favoritteologer.

Som sagt, det finns inga skarpa definitioner för att avgöra vem som kan eller inte kan kallas teolog, men det kan nog ändå sägas att vara teolog är ett erkännande, främst från Kyrkans sida.
Och det är därför ingen titel som folk på eget bevåg, hur begåvade de än må vara, kan ge sig själva, om man nu har respekt för innebörden att vara teolog i Kyrkan och i Kyrkans tjänst.

R.I.P. Kardinal Dulles

2008-12-12T21:56:00.002+01:00

Fick just nyheten om att Avery Dulles SJ, en av de främsta amerikanska teologerna har dött idag. Må han vila i frid och må Herren belöna den tjänst han utfört i Kyrkan. Läs en del av hans teologiska skrifter här.

Rekommendationer

2008-12-12T20:50:00.002+01:00

Jag har anklagats för att vara mot ekumenik, men jag vill här tipsa om två kristna bloggar som inte är katolska. Den första är Teologiskt forum, som kommer med genomtänkta och skarpa teologiska inlägg. Skribenterna är tydligen pålästa och kommer förhoppningsvis att utgöra en viktig kontrast i den nuvarande akademiska teologin i Sverige.

Sedan vill jag också rekommendera min vän David Heith-Stades blogg Katholou, vars inlägg är något kortare men inte mindre skarpa och genomtänkta för det.

Dessa bloggar är för mig ett tecken på att intressanta saker börjar hända, fler kristna ger sig in i samtalet inom den akademiska teologin i Sverige.

Politisk korrekthet i Kyrkan

2008-11-18T13:10:00.004+01:00

Det är många saker som gör mig upprörd, en av de är löjliga anklagelser mot Kyrkan utan grund.
Desto mer smärtsamma är de som kommer från katoliker som säger sig vara lojala mot Kyrkan. Jag vet inte hur jag kan ge utlopp för min ilska på ett annat sätt än att skriva om det.
Bengt Malmgren skriver på sin blogg om den svenska översättningen av påvens senaste encyklika, som gjordes av Ylva-Kristina Sjöblom och som sedan granskades av fader Ingvar Fogelqvist. Fader Fogelqvist bearbetade tydligen texten till den grad att Ylva-Kristina Sjöblom inte längre känner igen sig i den. Det är uppenbarligen en knepig situation, någon har klantat till det. Det är sånt som händer, ingen är perfekt. Det är förståeligt att Ylva-Kristina Sjöblom inte är nöjd med situationen.
Men vad jag inte förstår är varför Bengt Malmgren kommer med samma illvilliga och tröttsamma spekulationer som genusforskarna på de svenska universiteten, jag citerar:

Hur kan något sådant här hända? Vet inte den högra handen vad den vänstra gör, finns det ingen övergripande kontroll av processer i stiftet? Eller är det helt enkelt nonchalans? Finns det ett genus-perspektiv inblandat? Ponera att det inte var Ylva-Kristina som gjort översättningen utan en man, och dessutom kanske en hög prelat eller biskop. Skulle det då vara tänkbart att modifiera hans text på detta sätt och trycka den utan att ha konfererat och förankrat det hos honom? Knappast!

Vad har han för skäl att tro att hela historien rör sig om ett manschauvinistiskt maktutövande från stiftets sida? Bara för att en kvinna har blivit oförorättad så beror det på att hon är kvinna?
Det är ett löjligt j' accuse som jag hoppas se mindre av i framtiden.

Utmanad

2008-10-22T18:51:00.004+02:00

Det pågår en rolig lek just nu där folk blir utmanade, här är reglerna:

¤ Länka till den person som har utmanat dig
¤ Glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget
¤ Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade (det låter jag dock vara osagt)
¤ Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor
¤ Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar

Jag blev utmanad av Johanna från På vacklande ben

Alltså, sju saker om mig själv:

1. Hade socialistiska sympatier innan jag blev en allvarligt praktiserande katolik(Gud förlåter).
2. Är en sentimental romantisk typ, ibland.
3. Vet mindre än vad jag ger sken av.
4. Är egentligen mer ekumenisk än vad jag ger sken av.
5. Brukar ibland vara konservativ för att reta liberalerna, och ibland liberal för att reta de konservativa.
6. Vågar inte titta på skräckfilmer ensam(din fega stackare).
7. Älskar att bo i Rom och vara nära påven.

Jag utmanar nu följande personer:

Pelle från Basun
Simon från Remember Lepanto
David från Katholou
Staffan från En rätt så katolsk blogg
Thomas från Omorphia
Andy från Andy's forum för tro & kristet liv
Bengt från Bengts blogg

Don Cogote slår till igen

2008-10-18T22:32:00.004+02:00

Kapitel 6

Hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote hjälper
en kongregation med nunnor

När deras tåg väl befann sig i Tyskland frågade Chancho Manza Don Cogote:
"Jag kan inte se hur vi hittills har uppfyllt vår uppgift att sprida det glada budskapet,
det ända vi tycks ha lyckats med är att uppröra folk".
"Du är en enastående dumbom", svarade Don Cogote i en ton av glad indignation.
"Liksom vår Herre så kommer vi inte med fred utan splittring, ett tveeggat svärd.
Visst kommer folk att bli upprörda, men de som upptäcker sanningen i budskapet kommer att stanna kvar och lyssna."
"Men vi stannar ju inte kvar nånstans för att förkunna ytterligare, vi måste alltid fly".
"Det beror på att 'ingen är profet i sin hemstad', eller ska vi säga hemland. Det blir säkert bättre".
En grupp nunnor som hörde till en av de miljontals kongregationer man aldrig hört talas om steg på tåget och satte sig i samma kupé som Don Cogote och Chancho som blev glada att se dem och började passa upp på dem, erbjuda dem mat och dryck osv. Nunnorna blev i sin tur väldigt glada över deras ridderliga beteende och de lyssnade vänligt och tålmodigt på Don Cogotes budskap om omvändelse. Sedan började de berätta om deras kongregation och andlighet, och det kom fram att det stod inför ett stort hot mot deras framtid.
Det visade sig att deras konvent skulle rivas ner för att där skulle det byggas en parkeringsplats efter ett beslut av en politiker i kommunfullmäktige som är medlem av en "humanistisk" förening som verkar för ett samhälle utan religiöst inflytande, och han gav inte ens dem tid att hitta någon annanstans att bo.
"Som en klok man en gång sade:'En humanist älskar alla människor utom dem han möter'", sade Don Cogote irriterat. "Chancho, det verkar som om Herren än en gång har kallat oss att göra en avstickare". Chancho Manza suckade.
Chancho tyckte att Don Cogote slösade sin tid med att hjälpa nunnorna, de var inte särskilt många och de behövde egentligen inte konventet för de hade inga kallelser och kongregationen skulle säkert dö ut inom 20 år, och det var bäst att låta saker och ting ha sin gång, ja så verkade även stiftet där nunnorna befann sig resonera, för de var inte villiga att hjälpa de ekonomiskt för att de ska kunna behålla sitt konvent.

På vägen till konventet gick de förbi den katolska domkyrkan och utanför stod en ung man och grät bittert. Don Cogote gick genast fram till ynglingen och frågade vad han grät över.
"Jag är förälskad i en ung dam, men våra trosskillnader har alltid varit ett oöverkomligt hinder, så jag har lagt all min energi på att övertyga henne om vår katolska tros sanning så att hon skulle konvertera och vi skulle vara förenade både i tro och ömsesidig hängivenhet när vi ingick i det äkta ståndet".
"Och problemet är att du inte har lyckats?"
"Nej!", svarade ynglingen högt snyftande. "Problemet är att jag lyckades för bra, nu ska hon bli karmelitnunna och jag blir återigen ensam! Hon lämnar mig för Kristus, hur ska jag kunna tävla mot Honom!?"
Don Cogote såg medlidsamt på den unge mannen och hans faderliga instinkter gjorde sig påminda.
"Min unge vän! Ditt lidande är förståeligt, denna flicka rövade bort ditt hjärta med en enda blick men gav inte sitt till dig utan till dess rättmätige ägare. Men stanna upp och betänk! Du har gjort en god sak, du förde en själ till den sanna tron, du är en apostel! För detta kommer du att få tusenfalt igen. Och om du verkligen älskar denna dam så kommer du glädjas mer över att hon har valt det bättre alternativet, än att hon inte fortsatte den väg hon tänkte gå när hon fortfarande inte visste vad Herren hade kallat henne till. Så torka tårarna, och slå följe med oss! Vi har en annan kamp om tron att utkämpa!"
När ynglingen hörde de orden ställde han sig upp med rak rygg, torkade tårarna med tröjärmen och gick med beslutsamma steg fram till Don Cogote och följde med honom.

Utanför konventet hade politikern från kommunfullmäktige kallat till presskonferens, där fanns även bulldozers och maskiner med en enorma kulor hängandes på en kedja som väntade på att börja med rivningsarbetet. Politikern höll ett brandtal över religionen och prisade den sekulära humanismen som skulle göra slut på den en gång för alla:

"Mina vänner,

det är dags att även vi kastar av oss bördan av gamla tiders vidskepligheter byggda på irrationell rädsla och blickar framåt! Vad som är underhållande sagor i barnkammaren kan inte vara vår ledstjärna i det offentliga rummet, det kan endast det mänskliga förnuftet vara, det är vår enda väg till säker och objektiv kunskap som kan guida oss i tillvaron!"

Jubel utbröt bland publiken som var påhejad av den humanistiska föreningen som även hade placerat ut mikrofoner nära dem för att dränka resten av folket. Och politikern fortsatte:

"Våra kritiker hävdar vi skulle vara lika partiska som de religiösa när vi vill ha bort religionen från samhället, att vi skulle tvinga vår tro, eller ska vi säga "icke-tro" eller "rationellt vetande" på andra. Men så är inte fallet, människor är fria att antingen gå och be till en mytologisk Jesus i den kristna kyrkan eller en riktig Comte i den positivistiska kyrkan. Det humanistiska samhället tar inte ställning för huruvida Gud, jultomten eller påskharen existerar, den bryr sig inte om sådana frågeställningar och är neutral i sådana ting."
"Är indifferens verkligen synonymt med neutralitet?", frågade någon, men politikern låtsades inte höra.
"Så, rivningen av detta nunnekloster, en pinsam relik från det förflutna, utgör en milstolpe i vår kommuns historia. Den kommer att ersättas av en parkeringsplats, en praktisk byggnad som kommer att tjäna människor bättre. Ju mer vi kommer bort från religionen och dess vidskepligheter desto fortare lär vi nå insikten vår landsman Ludwig Feuerbach kom till, att om vi slutar upp att alienera oss från oss själva så upptäcker vår inneboende potential, att människan i sig själv är tillräcklig!"

Don Cogote kunde inte upprepa sin bravad vid Sergels torg, för det stod vakter vid scenen.
Men han hade genast fått en idé, vakterna som vid frånvaron av en arg publik och lättja hade tagit av sig sina bälten och placerat dem på ett närliggande bord, i deras bälten fanns handklovar. Det var inga problem för Don Cogote att smyga sig dit och ta handklovarna, och sedan tog han, Chancho Manza, den unge mannen som följt dem, och några nunnor och kedjade fast sig vid konventet. Ingen märkte något förrän maskinerna hade startat och satte kurs mot konventet, de stannade till. Don Cogote hade även tagit nycklarna till handklovarna och kastat dem nerför en brunn, ingen kunde göra något och man kallade på polisen. Den humanistiske politikern var rasande. Innan polisen hann fram inträffade något, alla som var fastkedjade bad och sjöng och politikern beordrade maskinförarna att köra mot dem och stanna upp precis framför dem i ett försök att skrämma dem. En av förarna var lite för ivrig och körde på den unge mannen som tuppade av. Folk som fram tills dess inte riktigt visste hur de skulle ställa sig till allt detta, blev fyllda av ilska, även den inhyrda skaran vände sig mot den humanistiske politikern.
Föraren som hade kört på honom tog honom i sina armar och försökte väcka liv i honom.
"Han säger något", sade han. "Något om en sista önskan". Alla lyssnade nu uppmärksammat på föraren som skulle förmedla den sista önskan. "Han önskar att kommunen ställer in rivningen och skänker konventet och den tillhörande marken till nunnorna".
Alla människor på plats pressade nu politikern till att uppfylla den unge mannens önskan, "gör det! Gör det!", skrek de. Även Don Cogote tog till orda:
"Här har du din chans som humanist att visa din filantropiska sida, uppfyll denna ynglings sista önskan som du har all makt att göra, det vore det enda som skulle göra dig trovärdig i denna stund!" Don Cogote talade ilsket, men även med gråt i rösten, människorna runtomkring märkte det och blev ännu argare. Den humanistiske politikern kände att han inte hade något val, han rivde rivningsordern och slöt upp ett muntligt avtal med nunnorna som i den kommunen var lika giltigt som ett skriftligt kontrakt när det rörde sig om någon från kommunfullmäktige.
Sedan kom polisen och befriade de fastkedjade, men när de kom till den unge mannen märkte de att han var avsvimmad, han hade inte talat alls. En minut senare kvicknade han till:
"Vad hände?" frågade han förvirrat. "Aj, vilken huvudvärk jag har!"
Folk var förvirrade, de vände sig till föraren som hade förmedlat hans sista önskan, hade han hittat på allting?
"Ja, så är det", sade han. "Jag kunde inte låta det här hända, så jag kände mig tvungen att ta saken i egna händer. Jag körde på honom för att stoppa rivningen, och sedan ljög ihop hans sista önskan för att rädda nunnornas konvent".
Den humanistiske politikern skrek av ilska och rusade mot föraren för att slå honom, men Don Cogote ställde sig emellan och hindrade honom.
"Låt honom vara, visst, han lurade dig, men betänk vad det är han har gjort. Han har räddat en kommunitet försvarslösa nunnor som aldrig har gjort en fluga förnär, som endast vill leva i Gudsfruktan och fredlig samexistens med sina grannar, ingen av dem har klagat på deras närvaro utan snarare när jag talade med några av dem för en stund sen så kunde de inget annat än prisa deras vänlighet och andliga nit som de utstrålar! Vi vet att religionen är marginaliserad idag, den sekulära humanismen har gjort stora landvinningar och kontrollerar nästan alla institutioner i västvärlden! Dessa nunnor har endast detta lilla konvent och det skall inte tas ifrån dem!"
Folk gav Don Cogote medhåll och tyckte nu att det var absurt att den människoälskande humanisten inte kunde unna dessa nunnor ett hem. Så politikern fick ge sig och hålla fast vid det löfte han hade lurats till, och folket jublade.

Detta sägs vara Don Cogotes största bedrift han gjorde på sin resa, det faktum att den då utdöende kommuniteten av nunnor nu kryllar av kallelser talar verkligen för den saken.
Den unge mannen träffade snart en ny from kvinna som han gifte sig med, han tillhör dem som är övertygad om Don Cogotes helighet, själv förblir jag skeptisk till detta men håller definitivt med om att det här var en triumf för Don Cogote.

En petition

2008-10-11T16:04:00.002+02:00

C-fam är en katolsk lobbyorganisation i FN som arbetar för ett erkännande av de ofödda barnen som människor med samma rättigheter till liv som alla andra människor. De arbetar även för att stärka familjen bl a genom att bevara äktenskapets definition, en förening mellan man och kvinna, stödja kvinnor och barn samt för föräldrars rätt att bestämma vilken utbildning deras barn ska få.
De har nu lagt ut en petition på deras hemsida för precis de här frågorna, och jag uppmanar alla som vill stödja den här saken att skriva på petitionen.

Några klargöranden

2008-09-30T21:36:00.003+02:00

I G.K. Chestertons roman "Mannen som var Torsdag" säger hans huvudperson Gabriel Syme att ibland säger människor mer än vad de menar, just för att de verkligen menar det.
Detta är principen för satir, dvs det är inte verklighet, utan en fantasivärld som dock driver med eller uttalar en åsikt om den verkliga världen.

Anledningen till att jag skriver detta är ett inlägg på Bengt Malmgrens blogg som handlade om hur katoliker bör rösta i politiska val plötsligt kom att handla om min fiktiva(!) berättelse om Don Cogote, som dels är en parodi på Cervantes Don Quijote och har utvecklats till att bli en satir över en del företeelser som en katolik får handskas med i dagens samhälle.
I en av kommentarerna till det inlägget hävdar Bengt Malmgren att jag skriver om Bo Brander och Laurentiistiftelsen. För det första finns det ingen figur i berättelsen som ens ska föreställa Bo Brander. För det andra så är den fiktiva Laurentius Petristiftelsen ingen motsvarighet till Laurentiistiftelsen utan den stiftelsen är helt påhittad. Kapitlet i fråga som här åsyftas utspelar sig visserligen i Lund, men det är för att Don Cogote är på genomresa söderut från Stockholm och Lund och Uppsala är typiska tillhåll för högkyrkliga i Sverige, och anledningen till att stiftelsen har ett annat namn än stiftelsen i verkligheten är just för att stiftelsen i berättelsen inte motsvarar den i verkligheten, jag har inte ens varit där.
Den ilskna mobben i berättelsen som förföljer Don Cogote är bara ett utryck för oenighet, det är klart jag inte tror att sånt skulle ske i verkligheten.
Sedan påstår Bengt Malmgren att jag är emot ekumenik, ett svepande omdöme med tanke på att han inte ens känner mig.

Sedan ger sig Lars Flemström in i diskussionen och kom med en del påståenden som måste klargöras och dementeras.
Herr Flemström verkar tro att berättelsen kretsar kring honom. Jag tänker inte sticka under stol med att han inspirerade en del av vad som står där, men det är inte riktat mot honom personligen utan mot den högkyrkliga rörelsen varifrån jag tidigare har hört samma raljerande retorik. Herr Flemström påstår även att jag skulle vara min egen fiktiva figur Don Cogote, men jag är lika mycket han som Cervantes var Don Quijote.
Hoppas detta inlägg reder ut eventuella missförstånd.

I'm Jacob Astudillo and I approve this message.

Vad Kyrkan alltid har lärt ut om abort

2008-09-03T21:37:00.002+02:00

Jag är väldigt tacksam till fader Philip Powell som har lagt ut denna länk på sin blogg.
Denna broschyr från den amerikanska biskopskonferensen borde tydliggöra vad som alltid
har varit Kyrkans lära i abortfrågan, då det råder oklarheter kring det i nuläget då en katolik som heter Nancy Pelosi menade att det råder en oklarhet kring detta. Och även i bloggvärlden har jag
märkt att det finns folk som förvränger Kyrkans lära på den här punkten, hoppas broschyren kan vara till någon hjälp.

Universalkyrkan

2008-08-22T23:57:00.001+02:00

"The ontological priority of the Church universal appears to me to be almost self-evident, since the very concept of a particular church presupposes a universal Church to which it belongs, whereas the concept of the universal Church does not imply that it is made up of distinct particular churches."

Kardinal Avery Dulles SJ

Mer Don Cogote

2008-08-14T21:46:00.004+02:00

Ett nytt förord

Kära vänner, jag har i två inlägg berättat om den botfärdige pilgrimen Don Cogote och hans äventyr och lämnade historien när han och hans följeslagare Chancho Manza var på väg till Istanbul. Förut hade jag inte tid att skriva mer, och på sista tiden har jag inte känt mig särskilt motiverad. Men det har kommit till min kännedom att falska berättelser om honom har cirkulerat lite här och var, otäckt förtal som t ex att han skulle ha gått till nattvard i en anglikansk kyrka för att det inte var någon skillnad. Så för att förhindra att Don Cogote blir en frontfigur för en missriktad ekumenik så har jag beslutat mig för att fortsätta berättelsen.
Det känns dock lämpligt att varna känsliga läsare att följande inlägg kan uppfattas som "oekumeniska", ni har nu blivit varnade.

Kapitel 5
Som berättar hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote möter högkyrkliga i Lund

Kanske var det av sentimentala skäl som Don Cogote valde tåg framför flyg som färdmedel för sin resa till Istanbul. Men det gav honom iallafall tillfälle att vid varje station de stannade vid predika sitt budskap: "Penitentiam agite, appropinquabit enim regnum coelorum".
De hade dock inte kommit längre än till Örebro, där Don Cogote och Chancho uppehöll sig alltför länge och missade sitt tåg. Och knappt hade Chancho hunnit förelså att de skulle köpa nya biljetter förrän han märkte att Don Cogote hade givit bort deras pengar till två a-lagare i en närliggande park, för att sedan se dem sittandes i en krog skrattandes när de pekade på honom och Don Cogote. Men Don Cogotes besynnerliga beteende och utseende drog till sig uppmärksamhet och snart var han känd och hans rykte spred sig långt över Örebros stadsgränser.

Två unga män i romerska prästkragar och varsitt birgittakors runt halsen gick fram till Don Cogote och bjöd in honom till en konferens på Laurentius Petristiftelsen i Lund, han lovades mat, intressanta föreläsare och en mässa som avslutning på det hela.
"Är detta en katolsk mässa?", frågade Don Cogote.
"Oh ja, absolut", intygade en av de unga männen.
Så de åkte iväg i en bil till Lund där de till slut kom fram till Laurentius Petri¨stiftelsen.
Och de fick mycket riktigt mat, och de lyssnade till den del andliga föredrag. Don Cogote tog tillfället i akt att predika sitt budskap om botgöring och blev bemött med både hån av dem som ansåg honom vara en tokig pajas och med beundran av dem som ansåg honom vara en helig dåre.
Men när det var dags för mässan och de skulle in i sitftelsens kyrka såg Don Cogote med bestörtning att det var en svenskkyrklig församling.
"Jag har blivit förd bakom ljuset!", sade Don Cogote argt. "Jag utlovades en katolsk mässa, och eftersom det finns en katolsk församling i staden så behöver vi inte låna någon kyrka. Vad är det som pågår här!?"

De unga männen som hade bjudit in Don Cogote förklarade för honom i en ganska nedlåtande ton att det faktiskt var en katolsk kyrka, bara inte romersk-katolsk som han förmodligen inte kände så bra till då han kom från ett land där det nästan bara fanns romerska katoliker, men det finns faktiskt flera sorts katoliker och de var lutherska katoliker.
"Jag har en granne från Libanon som är maronitisk katolik, och en arbetskamrat från Irak som är kaldeisk katolik. Men "luthersk katolik" låter för mig lika rimligt som en fyrkantig cirkel".
Han bombarderades nu av historiska argument, hur Svenska kyrkan egentligen aldrig hade avsagt sig den katolska tron, hur den apostoliska successionen förblev obruten och sedan höjde de Gustav Vasa till skyarna som den omhuldande landsfadern.
"Ja, historia kan ni mer än jag", svarade Don Cogote. "Och mina teologiska kunskaper är rudimentära, så jag kan bara utgå från min intuition som inte kan fela när den är ledd av Anden, och den säger mig att det Allraheligaste sakramentet inte är närvarande i denna kyrka".
Människorna där blev rasande och återigen fick Don Cogote och Chancho fly från en ilsken lynchmobb. De flydde från kyrkan och en av deltagarna på konferensen som var katolik höll för dörrarna på huvudentrén så att de hann fly. Han var en godhjärtad man som undervisade på den teologiska fakulteten, och Don Cogote fasade för vad som skulle hända med honom.
"Stackars man, vi får söka tröst i tanken på att han kommer att dö som martyr".
De sökte skydd i den katolska församlingen där de bad framför det Allraheligaste sakramentet i tacksägelse. Även där predikade Don Cogote sitt budskap och även där var responsen blandad.
När det var dags för mässan såg Don Cogote och Chancho ett bekant ansikte som gjorde dem glada, mannen som hade hjälpt dem att fly. Han hade lyckats komma iväg helskinnad och efter mässan tog de och samtalade, han fick höra om syftet med Don Cogote och Chanchos resa och de strapatser de hade råkat ut för. Mannen blev så hänförd att han gav dem pengar att fortsätta resan. Och när de lämnade Lund så lyckades de hitta ett tåg som åkte till Berlin, därifrån skulle de fortsätta mot Istanbul.

Två franska existentialister

2008-08-04T21:34:00.003+02:00

Jag är av åsikten att filosofin nådde sin höjdpunkt med Aristoteles i antiken och Thomas av Aquino i medeltiden, sedan gick det utför. Descartes inledde en mardrömsperiod för filosofin som fullbordades av Kant. Filosofin i vår tid har inte heller varit någon höjdare, med undantag av filosofer som Jacques Maritain som lyckades återuppliva thomismen och dessutom ge den en behövlig "up to date". Icke desto mindre finns det andra filosofer som ändå är läsvärda, jag ska ta upp två stycken, Jean Paul Sartre och Albert Camus. Om det finns någon som läser detta som är mer bevandrad i filosofin än jag så får den personen gärna påpeka om jag har uppfattat deras idéer fel.

Termen "existentialism" myntades av medierna men kom att tas i bruk av Sartre medan Camus alltid vägrade att kalla sig existentialist. Namnet kom dock från utgångspunkten att "existensen föregår essensen", det betyder att vi inte har skapats för något syfte, därför finns det ingen bestämd mänsklig natur som vi är bundna till, och således ingen objektiv moral.
Sartre använde sig av Dostojevskijs berömda sats "om Gud inte finns är allt tillåtet", han menade att det är precis så, Gud existerar inte, därför är allt tillåtet. Eftersom Gud inte existerar så är det utifrån vår egen existens som vi formar vår natur och vår moral, genom de val vi gör och det sätt vi lever på. Sartre verkade inse hur skrämmande detta var och sade att vi är dömda till att vara fria, vi har ingen Gud som kan sätta en standard för oss utan vi måste göra det själva.
Vad man får vara uppmärksam på i det här fallet är förstås att frihet har olika former, de olika formerna fick jag lära mig av min förre filosofilärare p. Rainer Carls SJ, man kan antingen vara "fri från" eller "fri till". "Fri från" är en passiv frihet, dvs att man inte hindras av något, medan "fri till" är en aktiv frihet, där man självständigt väljer eller tar ställning för något.
Att vara "fri till" är en högre sorts frihet än "fri från", detta är något jag bara kommer att hävda rakt av utan att ge några bevis för, den som vill roa sig med att förneka detta är fri att göra det, det skulle bara vara roligt att se. Och för mig är det klart att om det inte finns en objektiv moral så är människan inte "fri till" att handla rätt och fel, eftersom moralen formas av människan själv, den enda väg hon kan ta är hennes egen eftersom ingen annan finns, som Gud eller något annat övernaturligt väsen. Visserligen skulle människan kunna bryta sina egna moraliska regler, men på vilken grund skulle det kunna kallas rätt eller fel om det är människan själv som har skapat reglerna, det finns egentligen inget som säger att människan inte kan bryta sina egna regler. Rätt och fel blir får bara en mening när det finns en objektiv moral.
Alltså, vår frihet enligt Sartre är "fri från", i det här fallet från Gud och en objektiv moralisk standard vi inte skulle komma undan. Men vi är inte "fria till" att handla objektivt utan vi är för alltid slavar under subjektivitetens tyranni. Kort sagt, Sartres uppfattning av friheten var inte särskilt nobel, något man borde komma ihåg när man diskuterar Sartre.

Sartres ståndpunkt var, som han själv hävdade, inget annat än en koherent och logisk slutsats av hans ateism. Den amerikanske filosofiprofessorn Peter Kreeft menar att Sartre kan få folk att överge ateismen av precis den anledningen, det finns nog inte särskilt många som tror att det inte finns något som är objektivt moraliskt rätt och fel, och antagligen inte en enda som lever efter den teorin.
För enligt Sartre så existerar vi i en tillvaro utan ordning, ett kaotiskt kosmos där absurditetens skuggor ruvar. Den enda mening som finns är den vi själva skapar, och hur vi gör det är helt upp till oss själva, för Sartre var ett svar till meningen med livet precis lika bra som något annat.
Annorlunda var det med Camus, han hade visserligen sammautgångspunkt som Sartre, att vårt universum är absurt, men ett svar som han absolut vägrade att acceptera var nihilism, utan han ägnade sitt liv åt att bekämpa just nihilismen. Han uppmanade människorna att ta till vapen mot det kosmos som konspirerar mot dem, om människans svar var meningslöshet så hade det absurda universumet vunnit.

Så även fast deras utgångspunkt var densamma så kan man ändå se betydliga skillnader. Sartres position har den olycksaliga tonen av resignation över sig medan Camus var passionerad, en obotlig romantiker. Hans hjärta brann för sina medmänniskor som var fast i detta olyckliga kosmos, för Sartre så var helvetet "de andra".
Ändå är det Sartres position som är logisk och inte Camus. Om vårt universum är absurt och det finns ingen Gud, vem har tänt den gnistan hos Camus som fick honom att to take Armes against a Sea of troubles, And by opposing end them(William Shakespeare). Hur kan en alltigenom absurd tillvaro framkalla en längtan efter mening? Ett möjligt svar skulle kunna vara att människan just pga av den absurda tillvaron törstar efter mening, likt en person som vandrar i en öken törstar efter vatten. Men detta kan man inte hävda utan att erkänna att människan har en bestämd natur, Camus position är alltså logiskt ohållbar.
Ändå är det Camus som är den sympatiske typen och inte Sartre.

Logiken har alltså inget värde i sig självt eftersom den endast analyserar argumentens koherens och inte dess sanning. Att ett argument är logisk hållbar kan möjligen vara beundransvärd, och vad jag kan beundra hos Sartre är just att han var så konsekvent, men inte nödvändigtvis sann.
Men jag beundrar ännu mer Camus kamp mot nihilismen, och att han gjorde det trots att det inte logiskt följde från hans existentialism är ett sunt tecken, det påminner mig om vad G.K. Chesterton sade: "Man always cared more for truth than consistency".

R.I.P. Harald Risenfeldt

2008-07-18T13:21:00.002+02:00

En stor bibelexeget har gått ur tiden, den här sidan rapporterar att professor emeritus Harald Riesenfeldt har avlidit vid 95 års ålder. Han hade ju ett stort inflytande i 1981 års svenska översättning av Nya Testamentet där han satt med i bibelkommissionen, det lär bl a vara han som i Matteus 16:18 satte tillägget "klippan" efter att Jesus sade till Petrus "du är Petrus", vilket inte finns med i den grekiska originaltexten utan är ett förtydligande och en klar ställning för den katolska tolkningen att Petrus är klippan till skillnad från andra tolkningar om att endast hans bekännelse skulle vara klippan.

Och han blev mycket riktigt katolik, konverterade i slutet av 90-talet om jag inte misstar mig.
Må han vila i frid.

The virtue of justice in the Nicomachean Ethics

2008-05-29T18:28:00.002+02:00

En liten uppsats jag skrev för en kurs i antik filosofihistoria, håll till godo:

Introductory remarks

The text I'm treating here is the English translation of Aristotle's Nicomachean Ethics, book five that treats the moral virtue of justice, the revised version from 2004 published by Penguin Books, pages 112-143. The translation is made by J.AK. Thomson, professor emeritus at King's College until his death in 1959. This work is named after Aristotle's son Nicomacheus and he was either the editor of it or it was dedicated to him. It is based on his lectures at the Lyceum outside the walls of ancient Athens. Since all his public writings were lost this work belongs to his esoteric writings.

About justice

Justice is the only one of the moral virtues to which has been dedicated a whole book in the Nicomachean Ethics. Aristotle starts by defining what he means by justice, and he accepts the basic assumption that it is a state of character that drives a man to perform just acts and to behave and wish for things that are just. Consequently, injustice is being defined as the state of character that drives a man to acts, behaviour and wishes that are unjust. Aristotle goes on with defining what he means by unjust, which is either lawless or unfair(unequitable), therefore just means lawful and fair(equitable). I will return to what the difference between law and equity is.
There is a distinction of justice in two meanings, one has a general character and therefore it's called universal justice. By this Aristotle means complete virtue, the overall just man who not only acts virtuous towards himself but also to his fellow men. And what Aristotle take as virtue is the "golden mean" between what is excessive and what is deficient, for example courage, which is the proper balance between rashness and cowardice. But what Aristotle is concerned with here is particular justice, otherwise he could not have justice as an own category among the moral virtues he's treating. Particular injustice would be unjust gain, and although this comes not from a vice it is still considered evil. In the Nicomachean Ethics there are two kinds of particular justice, distributive and rectificatory. Particular and universal justice are distinct from each other but they are not equivocal, particular justice is a species of universal justice.

Distributive justice

This kind of justice deals with giving proper shares of the common property between members in a community, and proper in this context is equal since Aristotle identifies the unjust man and unjust acts as unequal and therefore justice lies in its contrary. What is equal then consists in giving each member exactly what is due to him, neither more or less, and this is called geometrical proportion. Whatever disturbs this proportion would therefore constitute an injustice. This injustice would be that one part gets too much of what is good and the other too little. But in case of distribution of evils it would be the other way around, there one would naturally try to get as less as possible, and therefore the lesser evil would be the greater good.

Rectificatory justice

Here the concern lies in transactions and differs from distributive justice in the sense that it does not deal with the distribution of common property but the exchange of goods(mainly of the external kind) between two parties. Aristotle distinguishes between two kinds of transactions, voluntary and involuntary. He lists among other things selling, buying and lending as examples of voluntary transactions since they are consented by the other part at least initially. Involuntary transactions would then be contrary to this, and here a further distinction is made between involuntary transactions that are either secret or violent. Examples of secret ones would be adultery, theft and poisoning, among the violent ones there are assault, robbery and murder.
Since equal is the intermediate between more and less, when there is a situation where an unequality has taken place between two parties they usually have recourse to a judge.
The judge is seen by Aristotle as a personified justice since it is his task to restore the equality that has been violated. Here justice should not take regard to the character of the parties involved but only judge according to there actions. Since in an involuntary transaction one party gains something and the other loses, the judge must therefore make sure that each has the equal amount as before the transaction, this is measured by arithmetical progression. Of course in cases of murder this becomes more complicated but the principle would still be there.

Money

In order to facilitate the exchange of products and services there is a monetary system that will measure the worth of all the products and services. It is clearly stated that money is a convention with no real value in itself but valuable when then can get you a product or a service for them(the footnotes tells us that the Greek word for money is nomisma, which has the same root as nomos, which means "law" or "custom"). Although money is just a convention, we can certainly see that it is a very useful one. Aristotle takes the example of the farmer and the doctor, without a monetary system a fair exchange between them could be difficult, but if there is money we have a common measure through which a fair transaction can be made, and there is no need for the doctor to receive the products that the farmer has, but he can get them later if he wants or even buy something else that he needs more. This can be used both in distributive and rectificatory justice.

Political justice

What political justice means is the regulation of the common life in society between citizens that allows them to obtain their rights as free and equal individuals. Aristotle points out that this cannot be applied to a slave or a son since they are not independent but rather as a part of the master or the father, and since nobody chooses to injure himself there can't really be an injustice towards them, since political justice is only between equal citizens. This may upset many people today, but I think this principle is still applied in some respects, especially that children are not indepedent(though we surely recognize that they have rights), and among other thing are not allowed to vote or drive a car, but they are being taken care of by their parents, who in the normal case wills no harm to their own children. Aristotle also mentions another kind of justice, namely domestic justice which takes place between a man and his wife, which is distinct from political justice. But in what way he does not mention.
Now, political justice can be built on either natural law or positive law. Natural law is what is inherent to our being as humans, whereas positive law is decided by convention. Though there are people that claims that natural law is immutable unlike positive law, Aristotle does not agree, saying that even natural law can be changed, and takes the example of how man who is by nature righthanded(were there no lefthanded people in Aristotle's time?) can learn to write with his both hands, i.e. ambidextrous. Here I would disagree, if man is capable to learn to write with both hands this would in no way contradict his nature, for he would not be able to do it unless he didn't have the potential, and no potentiality can be realized unless in something actual, so this must belong to a man's nature. But even though Aristotle believes that natural law is changeable, he does not believe it is man-made as is the case with positive law.

Voluntary and involuntary acts

Aristotle does not think that it is always the case that a man who perform unjust acts is an unjust man, the difference lies in what intention a man has when he is performing an act.
So although there can be agreement that a certain act has been done, it can still be argued between parties who has justice on their side because the peformer of the unjust act in the moment he was performing it was not aware that the act was unjust, such an act would be involuntary whereas an act that is deliberate is voluntary, and a man who acts in such a way would be an unjust man. Other things that would make an act involuntary would be if it was caused by accident or compulsion, so if a man would take my hand and slap another person with it, or other actions done fully conscious of them but outside one's control because of old age, this would not be a voluntary act. Aristotle also thinks that acts caused by temper does not make a man unjust, probably because it clouds our judgement and prevents us from thinking clearly. The question of intention is a very important one and we can observe how it affects our penal systems where a man who killed a person receive different grades of punishment depending on whether or not the intention was to kill. The Philosopher also distinguishes between involuntary acts that are pardonable and unpardonable. If a mistake is made not only in ignorance but as the result of ignorance, then that act would be pardonable. But if it is made in ignorance but caused by "an unnatural and subhuman reaction", that act would be considered unpardonable.

Injustice towards oneself

Aristotle asks whether a man can suffer injustice willingly, a strange question considering that he has already stated that this cannot be done when he wrote about why there can't be political injustice between a master and a slave, or a father and a son. But he develops this, he observes that there are people who allows harm to be done to them. Aristotle answers that this does not mean that such people are being treated unjustly, for he says that such actions has to be made against the patient's will, and this is not the case here. He also brings up the question of suicide towards the end of the book, and claims that a man who commits suicide is not acting unjust against himself but against the state, and would therefore be punished by having his right hand cut off and buried separately, and his descendants could have been disfranchised. Although, in the last part of the book Aristotle asserts that there can be injustice done to oneself in an analogical sense, since in the soul there are both a rational and an irrational part of the soul, and between them there can be a relation of justice or injustice in a similar way as between men, but then again, it is not the same kind of justice.

The difficulty of being just

Some people think that because it is easy to do unjust acts, it is also easy to be just.
But Aristotle disagrees, for it takes no certain character to act unjustly as is the case with acting justly, and building character through repeated just acts is not easy which is evident to anyone who has attempted such an operation. It would also be wrong to assume that it doesn't take any special wisdom discern what is just and unjust, that one only has to follow the instructions of the law on order to be just, but in fact there is whole science behind this. One has to know how those acts have to be performed, in what situation and with what kind of means. The Philosopher compares this with a doctor who not only has knowledge about medicine and surgery but uses his knowledge in a particular way according to the person and the illness he is treating. This could make one think that Aristotle is referring to lawyers who knows how to accurately applicate the law in different situations but what he is probably referring to is the just man, since being lawful is not always the same as being just. And being a lawyer, a knower of the law does not make a man a just person(from what I've heard, few of them are).
What he means here is rather that it takes a virtuous man to know how to act justly in different situations, not just knowing rules.

Equity and legal justice

So we can say that this is the difference between being lawful and being equitable, what has been stated in the last section above. For what the law can state are only general rules, since men's situations are so different and complicated that they cannot possibly all be covered by the law. Therefore equity complements legal justice in the sense that it corrects its deficiency of not being able to cover all particular cases. Thus Aristotle sees equity as a higher kind of justice then legal justice, for although it has a criterion it is flexible and can adjust itself to the given situation, unlike the general rules of the law. This is common sense and this kind of justice appears to have been either forgotten or ignored by Immanuel Kant when he formed his ethical principle of the categorical imperative, where there are only universal laws. Such a view is not only unrealistic but even undesirable. I like to tell the truth, but for that sake I would not tell a soldier of the SS that I was hiding jews in my house if I in fact lived in those times and did hide jews in my home.

Concluding remarks

As I have stated above, the Aristotelian view is common sense that avoids the categorical imperative of Kant but also the kind of casuistry that gives us an infinite set of rules. But I think it is important to remember that Aristotle still employs an objective criterion, the criterion is the virtuous man and what virtues are has been stated earlier in this paper. Indeed, there could not be justice if this weren't the case, since justice takes place between people and the measures must be the same for everybody if it is going to be called justice at all. So the Aristotelian view of equity is neither the excess of moral relativism or the deficiency of the law, it is rather the "golden mean". I say it is common sense because it is the kind of reasoning that may be challenged or even denied by many philosophers but what practically everybody uses in their everyday life. And this is why Aristotle's ethical principles are still valid today, because it is common to all men and man is the same through all of history.

Den saknade länken i den apostoliska successionen

2008-04-20T03:21:00.004+02:00

Charlotte Therese har i ett inlägg riktat uppmärksamheten mot att successionen för de katolska biskoparnas konsekration endast finns dokumenterade till 1500-talet, de flesta till en biskop vid namn Rebiba. Detta för att utmana Kyrkans anspråk på att ha apostolisk succession.
En av källorna hon ger är en hemsida av en forskare vid namn Charles Bransom(som för övrigt inte har några tvivel om att Katolska Kyrkan har apostolisk succession).
Så för att få större klarhet i frågan tog jag och mailade honom och han gav mig tre anledningar till varför man inte kan spåra successionen längre, 1) dåligt arkiverade dokument 2) förstörda dokument 3) oupptäckta dokument.

1) Arkiveringen förr gjordes väldigt slarvigt, ofta var biskoparna identifierade med sitt stift istället för sitt namn, och med såpass grova felstavningar att dokumentet blev värdelöst.
Ännu värre var det med kardinaler som antingen identifierades med sitt efternamn, sitt stift eller sin titulärkyrka i Rom. Detta orsakar stor förvirring hos forskarna som inte vet huruvida ett namn är någons efternamn, stift eller titulärkyrka, särskilt när allt är på latin.

2) Under första och andra världskriget förstördes många av stiftens arkiv, även av diverse naturkatastrofer.

3) Det finns många arkiv som ännu inte har blivit katalogiserade, Bransom ger ett exempel på de portugisiska stiftens dokument som finns på ett ställe vid namn Torre de Tomba.

Han menar att en bra anledning att tro att de "saknade" vigningarna har ägt rum är att de kunde inte utöva sina befogenheter som biskop utan att först ha blivit vigd. Och eftersom biskoparna var offentliga personer så skulle det ha orsakat stor skandal om de inte hade blivit korrekt vigda, och detta skulle ha lett till en reaktion hos den Heliga stolen som skulle ha kallat dem till sig för disciplinering. Men det verkar inte finnas några skäl till att tro att så har skett, utan avsaknaden av den sortens skandal med åtgärder från Rom verkar mer luta åt att det finns en obruten tradition av biskopsvigningar.

Sedan skriver han att det i slutändan är en fråga om tro, både för katoliker och ortodoxa.
Och så är det väl även med en sådan sak som evangelierna, de har en historisk trovärdighet men i slutändan är det en troshandling att acceptera dem.
Dock så är det av stor vikt både för Katolska och Ortodoxa Kyrkan att det finns en historisk kontinuitet mellan apostlarnas Kyrka och Kyrkan idag.
Och den som hävdar att denna historiska kontinuitet inte är av betydelse har inte förstått biskopsämbetets väsen eller dess koppling till Kyrkan.

Home, where my thought's escaping

2008-04-15T21:30:00.001+02:00

"Every stranger's face I see
Reminds me that I long to be Homeward bound
I wish I was
Homeward bound"

Paul Simon

En favorit i repris

2008-04-12T23:24:00.002+02:00

Hittade den här på YouTube, det här är klassisk svensk TV-historia.

En liten filosofisk analys

2008-04-11T00:41:00.003+02:00

Här är en liten filosofisk uppgift jag skrivit för en kurs jag går, därför är den på engelska.

Sören Kierkegaard(1813-1855)

Danish philosopher and theologian, born in Copenhagen, went also to the university there where he got his doctorate. Is seen by many as the founder of existentialism.

"Abraham´s situation is different. By his act he transgressed the ethical altogether and had a higher "telos" outside it, in relation to which he suspended it. For I certainly would like to know how Abraham´s act can be related to the universal, whether any point of contact between what Abraham did and the universal can be found other than that Abraham transgressed it. It is not to save a nation, not to uphold the idea of the state that Abraham does it; it is not to appease the angry gods. If it were a matter of the deity´s being angry, then he was, after all, only angry with Abraham, and Abraham´s act is totally unrelated to the universal, is a purely private endeavor."

From "Fear and Trembling"

Kierkegaard discusses here the biblical text of God´s command to Abraham to sacrifice his son, for him Abraham is an archetype for the religious man that goes beyond any kind of universal ethics in order to obey the will of God which is known in the subjective state of the single individual. He distinguishes the religious man from two other types, the aesthetical that lives for the moment and always seeks new adventures, and the ethical man that clings to universality and must therefore make moral choices. Prior to the quoted text above Kierkegaard refers to Agamemnon, Jephtah, and Brutus and calls them "tragic heroes", they were tragic because they all had to make similar sacrifices to Abraham´s, only they all did it for a "good cause", and their actions were therefore related to ethics which belongs to the universal. That´s the big difference between them and Abraham, he had no "good cause", he really didn't have any reason to do it at all except that God commanded it. In other words Abraham had no moral justification for what he was going to do, the command he received was without any connection to any kind of "common sense" or rational thinking, it is totally subjective and irrational. For Kierkegaard this is important, for he believes that God reveals himself in this way and that it is the only way in which the Christian faith can be manifested, in the single individual. I believe this accounts for his view that Christianity is unhistorical, it does not manifests itself in history but in the single individual Christian, "Christ´s life on earth is not a past", he writes in "Practice in Christianity", but a "sacred history" that "stands alone by itself, outside history". Then of course I don't know how he explains the fact that we know of the life of Christ from the Gospel's, that tells us of historical events. Without any history or universal knowledge, how are we to get to know the Christian faith at all? I cannot answer this, because I adopt St. Anselm´s principle "fides quaerens intellectum", but what Kierkegaard is after here is a total discrepancy between faith and reason.

Fortsättningen på Don Cogote

2008-04-06T15:34:00.006+02:00

Folk har, ibland på ett någorlunda aggressivt sätt, krävt att höra mer om den dåraktige pilgrim jag skrev om i mitt förra inlägg. Nu har jag äntligen skrapat ihop en del källor, i Sverige av ingen mindre än journalisten Jan Guillou, som generöst delgav mig vad han hade vaskat fram om Don Cogote. Dessa källor visade att Don Cogote tog sig så långt som till Rom, och här i Italien fick jag därför information av ingen mindre än den eminente Umberto Eco, som ville själv skriva en roman om Don Cogote men gav sina källor lite besviket men ändå som en gentleman när han fick veta att jag redan hade börjat skriva Don Cogotes historia.

Kapitel 3
Hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote ger sig ut på en ny färd

Under Don Cogotes konvalescens funderade hans familj på hur de skulle få slut på galenskaperna. En av hans döttrar sade, "I hans bibliotek finns det massor av böcker som satt griller i huvudet på honom, låt oss gå dit och gallra bort det värsta".
I biblioteket fanns ett skrivbord och på den fanns den helige Franciskus "Fioretti" uppslagen.
"Han är ju värst av alla, bort med den!" utropade Don Cogotes fru. "Jag har aldrig förstått hur man kan hylla galenskapen som han gjorde, istället för att göra nytta i världen gick de omkring i världen och sjöng sånger och levde tillsammans med någon som de kallade "Fru Fattigdom", "Guds spelemän", pyttsan!". I papperskorgen hittade de en bok med titeln "Varför vara kristen?". "Hans Küng", sade en av sönerna. "En mycket förståndig teolog, ett offer för hans radikala idéer. Skiftade från den onyttiga spekulativa teologin till etiken som är desto mer praktisk, den här boken ska nog behållas". De gick vidare, lilla Therese av Lisieux's "En själs berättelse" fick behållas med nöd och näppe, dock fick Leonardo Boffs "Jesus Christ Liberator" som Don Cogote använde för att korrigera ett ojämnt bordsben en hedersplats på bokhyllan.

Augustinus "Bekännelser" vart det bråk om, den äldsta dottern ville att den skulle behållas som ett litterärt mästerverk, medan äldste sonen som var övertygad om att den helige Augustinus var bland det värsta som hänt Kyrkan bestämde att den skulle bort pga att Augustinus "hade en osund syn på kvinnor och sexualitet". Däremot kunde inte ens han med gott samvete göra sig av med den helige Thomas av Aquinos "Summa Theologiae", dessa böcker fick vara kvar.
Däremot fick alla böcker av den helige Josemaria Escrivá vika hädan, även de heliga Johannes av Korset och Theresa av Avila. "Att sitta instängd i ett kloster hela dagarna och tänka på Gud, vad ska det tjäna till? Tacka vet jag Camilo Maccise, han gjorde för karmeliterna vad den senare Thomas Merton gjorde för trappisterna" sade äldste sonen.
Så gick dessa böcker bort tillsammans med många andra skatter i den teologiska och andliga litteraturen.

När de återvände till Don Cogotes rum fann de att han var borta. De hade barrikaderat dörr och fönster men uppfylld av en oförklarlig kraft som han(och även jag är beredd att göra det) tillskrev den Helige Anden slet han loss handfatet i den lilla toaletten som fanns i rummet, kastade den mot fönstret för att krossa den, och när de såg ut såg de hur han sprang på den gröna gräsmattan ut mot horisonten, Don Cogote var på väg mot sitt nya äventyr.

Kapitel 4
Hur Don Cogote och Chancho Manza möter en arg feministisk mobb

Efter att Don Cogote hämtat Chancho Manza började de gå mot Stockholms central.
"Vart ska vi nånstans?", frågade Chancho. "Till Konstantinopel, jag har hört att det är belägrat av muhammedaner, vi ska dit och förkunna Evangeliet för dem".
"Muhammedaner kallas numera för muslimer, och Konstantinopel har de haft sedan länge. Det heter inte ens Konstantinopel längre, utan Istanbul".
"Nå, då finns det ingen tid att förlora. Egentligen skulle vi ha gått dit, som riktiga pilgrimer, men då tiden är knapp så nödgas vi använda de moderna transportmedlen.

När de nådde Sergels torg såg de en manifestation, de såg ilskna kvinnor med plakat där det stod "Män är djur", "Död åt familjen", "Ner med patriarkatet", och även stora bilder på Simone de Beauvoir, Valerie Solanas och Gudrun Schyman. Uppe på en provisorisk scen fanns en snaggad kvinna med fyrkantiga glasögon som agiterade mobben.
"Länge nog har vi fått dras med patriarkatets tyranni! I hur många årtusenden har vi fått städa upp efter svinen och fått tillfredställa deras bestialiska behov!? Och medan de är ute i arbetslivet och förverkligar sig själva så får vi stanna hemma för att baka bullar och få den lille att rapa, jag frågar er; hur länge ska detta få pågå!?"
Ett stort jubel bröt ut bland de arga kvinnorna, och den snaggade kvinnan fortsatte:

"Även vi är en tillgång, vi vill också göra gott för världen och inte hållas fångna i hemmet med triviala sysslor! Vi vill göra vad vi vill, arbeta med vad vi vill, och ligga med vem vi vill!
Ännu ett stort jubel bröt ut. "Dock får vi komma ihåg, att ligga med fienden, de förtryckande karlslokarna, är ett förräderi mot vårt eget kön, ett svek mot systerskapet! Kom ihåg att det har blivit sagt: Feminism i teorin, lesbianism i praktiken!"

"Jag kan inte höra mer på det här struntpratet", sade Don Cogote. "Jag ska säga dem ett par väl valda ord". "Det är nog inte så klokt", sade Chancho. "Tänk på att de är väldigt upprörda och är många fler än vad vi är". "Tänk på vad den helige Ignatius av Loyola sade, att den onde anden är som en hysterisk kvinna som drar sig tillbaka om man visar ett oförfärat ansikte. Så kom, låt oss se djävulen i vitögat och se honom fly iväg som en feg hund".
"Jag tror inte det", svarade Chancho. "Nåväl", svarade Don Cogote irriterat. "Om du är alltför harhjärtad så kan du gå bort och be dina böner, ta bara och håll dig ur vägen!"

När den snaggade kvinnan hade lämnat scenen gick Don Cogote upp på den och utropade:

"Mina damer! Jag dristar mig till att tala inför vad jag uppfattar vara en armé av krigiska amazoner för min övertygelse om att ert inre skriker högre än vad ni gör nu, och vad den skriker efter är sanningen! Sanningen är detta: Den uppgift som kvinnan har haft vid rodret av hemmets skuta är allt annat än trivial! Hemmet är vår port till världen, här får vi lära oss de mest grundläggande saker, saker som gör all annan kunskap meningslös om vi inte lär oss dem först av allt. Detta är vad modern gör, hemmafrun som ni föraktar. Modern är barnets första lärare och därför måste hon inte lära barnet främst om något utan snarare om allting, i princip hur man ska leva. Våra mödrar har inte bara fött oss till världen, utan introducerat oss till den.
Är detta något gott för världen? Definitivt! Är detta trivialt? Inte en chans!"

Detta utbröt en våg av ilska hos den redan uppretade mobben som började kasta flaskor mot honom. En av dem träffade Don Cogote, och han stapplade bakåt och föll av scenen. Chancho Manza skyndade fram till hans hjälp och sade: "Kom, låt oss springa iväg härifrån, de kommer att döda oss!"
"Aldrig i livet! Jag är ingen fegis, får jag martyriets krona så kommer jag acceptera den med glädje!"
Dock så kom en piketstyrka och hindrade den arga mobben innan de hann lyncha vår botfärdige pilgrim. När den incidenten var till ända satt de till slut på ett tåg som efter en del omvägar skulle föra dem till Istanbul.

Här slutar fjärde kapitlet om Don Cogote, källorna berättar mycket mer, men jag orkar inte redogöra för allt just nu, jag ska ta det i etapper. Fortsättning följer...

Om mitt liv som dåre för Kristus(eller den botfärdige pilgrimen Don Cogote av Stockholm)

2008-03-10T14:01:00.005+01:00

Förord

Sysslolöse läsare!

Hur gärna jag skulle velat säga att detta kanske är den bästa historien som någonsin skrivits. Dock, begränsad av min naturliga disposition av Gud given, så blir den antagligen inte ens bäst i den humorstafett i vilken jag har förärats att deltaga.
Jag skulle även vilja ta tillfället i akt och säga att jag inte på något sätt är uppfylld av patetiska och sentimentala faderskänslor över Don Cogote som författare plägar ha för sed när deras fiktiva figurer kommer på tal.
Ty Don Cogote är inte en son som har frambringats i födslovåndor, utan snarare ett adoptivbarn som jag motvilligt har tagit till nåder efter en utmaning från David.
Detta ger dig, läsaren, full frihet att forma din åsikt om honom.
Ty envar är herre i sitt eget hus. Och för den kristne så säger jag att det endast finns en herre är frukta.
Det enda som oroade mig inför skrivandet av denna historia är att den inte skulle innehålla samma sofistikerade och intellektuella stil som man kan finna i skribenter likt David Heith-Stade, som inte bara har omfattande kunskaper i filosofi och teologi, men som även är väl bevandrad i klassiska och moderna språk.
Jag framförde mitt bekymmer till min gode vän, den lärde Marcos Cruz.
Denne skrattade hjärtligt åt mitt problem."Min käre Jacob", sade han. "Detta är lätt åtgärdat". "Det är sådana ting du kan infoga vartän du önskar utsmycka din berättelse, om du t ex vill lovprisa kärleken så kan du på något passande ställe citera första korinthierbrevet på koinégrekiska:

"Η ΑΓΑΠΗ ΜΑΚΡΟΘΥΜΕΙ ΧΡΗΣΤΕΥΕΤΑΙ Η ΑΓΑΠΗ ΟΥ ΖΗΛΟΙ [Η ΑΓΑΠΗ] ΟΥ ΠΕΡΠΕΡΕΥΕΤΑΙ ΟΥ ΦΥΣΙΟΥΤΑΙ ΟΥΚ ΑΣΧΗΜΟΝΕΙ ΟΥ ΖΗΤΕΙ ΤΑ ΕΑΥΤΗΣ ΟΥ ΠΑΡΟΞΥΝΕΤΑΙ ΟΥ ΛΟΓΙΖΕΤΑΙ ΤΟ ΚΑΚΟΝ ΟΥ ΧΑΙΡΕΙ ΕΠΙ ΤΗ ΑΔΙΚΙΑ ΣΥΓΧΑΙΡΕΙ ΔΕ ΤΗ ΑΛΗΘΕΙΑ"(1 Kor 13: 4-6)

Eller om du önskar undervisa om filosofins absurditeter så kan du alltid inkludera ett citat från Cicero på latin":

"Nihil tam absurde dici potest quod non dicatur ab aliquo philosophorum"

Marcos sade att det är upp till mig hur jag lägger ut mina ornament men att det säkerligen finns många citat att hämta från om jag önskar ge min berättelse en mer kultiverad framtoning. Med denna uppmuntran vågade jag mig på att publicera denna post som var och en får ta för vad det är. Med dessa ord önskar jag dig allt gott. Gud välsigne och give dig hälsa, och må han inte glömma bort mig. Vale.

Kapitel I
Som berättar hur den botfärdige pilgrimen Don Cogote av Stockholm ger sig ut på sin första färd.

I en liten kommun i Stockholms län, vars namn jag inte vill dra mig till minnes, levde en latinamerikansk man som hette Alfredo Gonzalez, vars abnorma strutsliknande hals gjorde att han i sin umgängeskrets blev känd som "Cogote"(hals på spanska), men han var även en man av respektabel ålder(närmade sig 60), och en stabil paterfamilias som gjorde att han även gavs hederstiteln "don".
Och det hände sig en gång att denne Don Cogote i en våg av skakande omvändelse drastiskt ändrade sin person. Det verkade som om han inte kunde tala om annat än botgöring och himmelriket, kärleken till nästan och Herrens återkomst. Han hade t om fräckheten att påstå att de världsliga njutningarna inte är det ultimata goda!

Det viskades en del om att gubben antagligen hade en skruv lös, men vad skulle de göra? Det fanns inga resurser i de psykiatriska klinikerna.

Han var en ständig plåga för den lokale kyrkoherden som inte alls ville höra hans vädjanden om en mer trogen hållning till mässans rubriker, det var ju sådant som dödade den spontana kreativiteten och ingen präst var mer kreativ och spontan än denne kyrkoherde.
Värst var det för hans fru som blev offer för hans försök att överträffa henne i ömsesidig aktning och tog över hennes arbetsuppgifter i hemmet. Problemet var bara att han under nästan hela deras äktenskap knappt hade rört ett finger hemma och var helt inkompetent i området.
Glas och tallrikar som diskades blev tappade och gick sönder, smuts och damm sveptes under soffan, och hans glödande kärlek till Kristus förmådde honom ännu inte att damma av bilden av sin älskade svärmor. Måttet blev rågat när han råkade lägga sin tagelskjorta i tvätten som resulterade i att fruns kläder kliade nåt så fruktansvärt. "Nu har jag fått nog!" skrek hon.
"Ta och utför dina goda gärningar någon annanstans!"
Och på detta sätt fick den botfärdige Don Cogote kallelsen att ge sig ut på sin pilgrimsfärd.

Kapitel 2
Som berättar om Don Cogotes första möte på sin färd.

Don Cogote var fylld av spänning och äventyrslystnad, ty världen var en mörk och enslig plats som bara väntade på att fyllas av Kristi ljus. Som ett får bland vargar begav sig Don Cogote med sin vän Enrico Manza, som på grund av sin korpulenta kroppshydda var allmänt känd som "Chancho"(gris på spanska). Efter att ha blivit nekad munkdräkt av närliggande kloster hittade Don Cogote till slut en ICA-handlare som förbarmade sig över honom och skänkte en brun potatissäck, detta fick duga som lämplig klädsel för denna resa. En lagom lång pinne blev hans vandrarstav.
För en resa av ett sådant andligt slag behövdes en dam som ihärdligt och osvikligt skulle vaka över honom, som med en brinnande moderlig ömhet bad oändliga böner för hans heliga uppdrag.
Hans fru var det inget fel på, men hur mycket mer kunde inte detta sägas om Kristi och de kristnas moder, ständig ren och skön, mer välsignad än andra kvinnor?
Det var därför lämpligt att Jungfru Maria blev hans hjärtas dam under denna pilgrimsfärd.

Chancho Manza var skeptisk till att de endast skulle vandra i sandaler, särskilt som de var mitt uppe i december. "Jag tror knappast att Gud önskar att vi ska handla mot vår natur", sade han.
"Vi har ju ändå givits förståndet som ska upplysa oss, och ljuset ska ju inte sättas under skäppan. Och den medicinska vetenskapen som förståndet förmedlat oss säger att det vore vansinne att utsätta vår hälsa för en sådan risk."
"Du är då en patetisk stackare!", sade Don Cogote irriterat. "Får inte alla goda ting sitt värde genom att participera i Gud som är källan för allt gott?" "Din nåd är bättre än liv, säger Skriften. Skulle det då inte vara bättre att vi blev rena till kropp och själ än att vi undvek att få lite snuva?" Chancho hann inte svara Don Cogote för deras väg korsades av en grupp protestanter. "Stopp era rebelliska bibelkramare! Ingen av er får passera här som inte erkänner att det inte finns en skönare och kyskare kvinna än den ständigt jungfruliga Guds moder Maria!
Sällskapet som såg tydligt att han var en vrickad fanatiker beslöt sig för att driva med honom.
"Vi känner ej till denna kvinna som du talar om, för om henne står det ej om i Skriften. Den Maria som är högst uppsatt födde endast Kristus, men ej Gud. Kanske kan du visa oss henne så att vi kan underkasta oss ditt krav på bekännelse?". "Vad vore det för mening att visa något så uppenbart? En enkel syllogism skulle visa sanningen i det påståendet. Sluta stirra er blinda på Skriften, och lär er inse att det inte finns någon motsättning mellan tro och förnuft!"
"Bäste pilgrim, för att inte belasta våra samveten med något vi inte vet något om ber vi dig att visa en bild på henne, om den än är så liten som en tumme"("Åh nej, jag glömde mina mirakulösa medaljonger", tänkte Don Cogote). "Jag vågar hävda att vi redan är såpass mycket av din mening att vi är beredda att säga vadsomhelst för att behaga dig, om hon än skulle vara klädd i scharlakansrött och osa av svavel."
"Hon osar inte!" sade Don Cogote ilsket. "Hon varken osar eller bär det ni säger! Hon doftar av färskaste rosenblad och är klädd i solen som strålar av en renhet ni inte ens kommer i närheten av! Ni däremot, ska nu få plikta för de nedrigheter ni har gett en dam som min härskarinna!"

Och så rusade han mot dem, riktandes med sin vandrarstav. Han kunde ha skadat någon ordentligt om han inte i sin skenande ilska undgick att se gropen mitt på vägen, han snubblade och föll hårt. Det protestantiska sällskapet skrattade förtjust och en av dem sade att det roliga nu var slut. De gick därifrån men Don Cogote fortsatte att ropa ut förolämpningar där han låg på marken: "Kom tillbaka! Era usla kräk! Era tungotalsbabblande lovsångstrallande anarkister!"
En av protestanterna tappade till slut tålamodet och gick fram till honom, tog fram sin bibel och drämde till allt vad han kunde, gång på gång. Han kunde ha slagit Don Cogote halvt till döds om inte en i sällskapet sade att nu får det räcka. När de hade gått vågade Chancho Manza sig fram och förde Don Cogote tillbaka till hans fru, de hade ju bara gått en kilometer.

OK, detta var de två första kapitlen om den botfärdige pilgrimen Don Cogotes äventyr, detta är mitt bidrag till humorstafetten. Nu ger jag den vidare till Dag Selander.

En exemplarisk läkare

2008-02-22T21:52:00.002+01:00

Denna sida berättar om en man som tros ha blivit botad genom bön, men det är egentligen inte det som fascinerar mig mest med historien.
Snarare är det denne fantastiske läkare som inte bara behandlar sina patienter på ett ordentligt vetenskapligt sätt, utan även ber för dem. Hur få är det inte som fattar att man måste behandla hela människan och inte bara kroppen, denne läkare förstår det.

På etikföreläsningen idag så läste professorn upp den hippokratiska eden för läkare, hur bortglömd den verkar vara idag, särskilt de som istället ställer sig i dödens tjänst genom aborter och assisterad dödshjälp. Läkaren jag läste om påminner mig dock att det finns personer i yrket som förstår sig på att läka sår i dubbel bemärkelse.

Jag fattar inte...

2008-02-11T23:35:00.000+01:00

Varför folk inte kan göra skillnad på Katolska Kyrkan och Vatikanstaten? Den senare har en historia som inte ens är 80 år gammal. Ändå hör man dumheter som "Malebranche hade problem med Vatikanen", eller "Vatikanen gav idag ut ett dokument...".
Vatikanen gör inte ett smack, den fungerar egentligen bara som en fristad åt påven och kurian.
Nuntierna representerar inte Vatikanen utan den Heliga stolen.

Lärare fälld för sexuellt ofredande

2008-02-09T10:06:00.000+01:00

I svenskan kan man läsa om denna nyhet.
Om bara lärare fick gifta sig så skulle såna här saker inte hända...

The epistemological principle of Descartes

2008-02-07T01:52:00.000+01:00

Det här är min disposition om Descartes som jag ska använda till min presentation om hans princip "Cogito ergo sum" i min muntliga examen i epistemologi, därför är den på engelska.

René Descartes(1596-1650), a french philosopher who was disillusioned with scholastic philosophy. Wanted to achieve certain knowledge based on "clear and distinct ideas". He wanted to overcome scepticism by first accepting it's standpoint in a methodological way, that is he began by doubting everything that could be doubted and making no assumption so that he could find the knowledge that was self-evident, what cannot be doubted. Here he would find his "Archimedean point", on which he would base knowledge that were truly scientific.

So he denies knowledge about the world brought to us by the senses, the knowledge of extension, even the knowledge of mathematics(maybe God or something else is deceiving me into believing that 2 + 2= 4 when it could in reality be 2 + 2= 5, or that things are extended etc).
So everything that he knows can be an illusion, caused by someone deceiving him. But in order for him to be able to be deceived, he has to exist. Something that is being contemplated in his mind might be denied, but not the fact that he is contemplating it. Thus he comes to the one thing that is certain, namely that he exists. Cogito ergo sum(I think, therefore I exist, in the "Meditations" changed to I am, I exist) became the starting point on which he would build his new philosophy, the "upside-down pyramid". From this he could proceed to saying that he is essentially a thinking being(sum res cogitans), which is essentially separated from the body(dualism). For he can think himself without the body, the existence of the body can be denied, therefore it is not an essential part of his thinking being.

But how can he move on? He has proved his own existence, so how can he prove that anything else exists? According to Descartes, we can do this after first proving the existence of God.
We all have the idea of God, and it it the most perfect one we have(also clear and distinct). But surely I can't be the cause of that idea, for I am an imperfect being. Therefore the idea of God must have it's cause from a superior being than ours, that superior being is God(big problems, Descartes assumes "perfection" and "causality", things he has yet to prove). So if God in fact is this perfect being then can we can be certain that He won't deceive us and thus we can trust our abilities to reach truth, our clear and distinct ideas are then really true.
Here comes what is known as the "cartesian circle", Descartes needs God in order to prove the reliability of clear and distinct ideas, but in order to prove God's existence, he assumes the reliability of clear and distinct ideas. In other words, this is what in philosophy is called "begging the question".

A rising star(eller vad säger ni?)

2008-02-01T22:55:00.000+01:00

Jag försöker vara en god vän, därför vill jag nu göra reklam för min vän Anders som försöker slå igenom i musikbranschen. I våra tidiga tonår hade vi ett rockband vid namn "South Saturn band"(jag kan nu erkänna att jag mest var med för tjejernas skull, av vilka jag inte såg några av), och nu kör han solo. Han har en egen sida på MySpace under det något konstiga namnet Andy Vei, där man kan lyssna på ett urval av hans låtar, kolla gärna in den.

Bokrecension i Svenskan

2008-01-25T18:42:00.000+01:00

Katolska Kyrkan är återigen ett tacksamt offer för Svenska dagbladets kultursidors otaliga och vid det här laget tröttsamma påhopp. Den här gången är det i en bokrecension som behandlar två katolska tänkare, Louis Massignon och den för mig mer bekante Pierre Teilhard de Chardin.
Recensenten verkar vara lika avogt inställd mot den katolska tron som han verkar vara okunnig om den(troligtvis orsakar det senare det tidigare). Han hävdar för det första att Teilhard de Chardins förhållande till kurian var "särskilt" problematiskt för att han var jesuit, dock ger han ingen motivering till varför hans ordenstillhörighet skulle ställa till extra besvär, det har sedan länge funnits jesuiter som jobbar i kurian och gör det än idag.

Sedan skriver han på ett besserwisseraktigt sätt att dessa katolska teologer "svor i kyrkan" i betydelsen att de skulle ha brytit ett förmodat decorum som störde ett förmodat status quo.
Detta stämmer dock inte, det har aldrig funnits ett status quo i Kyrkan i betydelsen att det inte skulle ha pågått livliga teologiska och filosofiska debatter eller ens att det inte har funnits någon utveckling i dem. Skillnaden är kanske att inom den Katolska Kyrkan finns det stolpar och ramar, och att även om man har olika åsikter och ståndpunkter så har man ett gemensamt mål att nå. Det är egentligen bara i en sådan kontext som man kan tala om en utveckling värd namnet, för utveckling förutsätter en riktning.

Huruvida Teilhard de Chardin höll sig inom ramarna eller inte är nog vid det här laget inte riktigt fastställt än(någon får informera mig om jag har fel).
Men vissa saker kan man se är problematiska, t ex hur de Chardin kopplar evolutionsteorin med människans utveckling mot Gud. Här verkar han ha försummat läran om arvssynden, den böjelsen inom människan som alltid vill få henne att göra ont, det passar inte riktigt in i bilden om en ständigt utvecklande människa. C.S. Lewis hade rätt när han sade att människan inte bara är en varelse som inte är färdigutvecklad, hon är en rebell som behöver lägga ner sitt vapen.
Sedan skriver recensenten att för Teilhard de Chardin var evolutionen "Guds utvecklande och slutgiltiga möte med sig själv", detta är en fras som låter såpass flummigt hegelianskt att jag kan bara hoppas att Teilhard de Chardin inte tyckte så. För det vore inte så "djärvt" som det står i recensionen, utan lika naivt som den barnsliga gudsbilden av skäggig gubbe på ett moln.
Och då skulle jag hålla med om att Teilhard de Chardin svor i Kyrkan, men inte i betydelsen "djärv", utan i betydelsen "vulgär".

Sing the Catholic blues!

2008-01-23T18:44:00.000+01:00

Bloggaren Symeon har ett filmklipp på en man(amerikan gissar jag) som spelar en väldigt bra blueslåt(som han komponerat själv) som är ett apologetiskt stycke för den katolska tron.
Jag tillägnar den här låten åt grabbarna på Aletheia.
Den här sortens apologetik tycker jag om, mera sånt!

Människans eviga existens- Del 2

2008-01-18T23:44:00.000+01:00

För att spara tid så förutsätter jag här två saker, dels att människan inte består av två substanser som är själ och kropp utan att dessa två tillsammans utgör människans enda substans.
Det andra är att människans intellekt hör till själen, den som förnekar denna punkt hänvisar jag till den helige Thomas av Aquinos Summa Theologiae, första delen, fråga 79, artikel 4.

Intellektet har en verksamhet som verkar självständigt från kroppen och de sinnliga intrycken, detta märker vi från vår förmåga till abstraktion. När vi talar om "människan" i allmänhet så menar vi alla människor som finns, och detta är intellektets verk, vi ser inte med våra ögon "människan" som en generisk term utan vi ser personer som vi och som vi drar ur den gemensamma egenskapen för oss alla att vi är människor. Hade intellektet varit en del av kroppens sinnliga förmåga så skulle den inte kunna ha den funktion den har eftersom sinnena bara uppfattar konkreta saker. Jag skulle t ex kunna ha kunskap om en digital klocka på mitt skrivbord som jag ser och kan ta på, men jag skulle aldrig koppla att den har samma funktion som Big Ben i London eftersom jag skulle inte kunna transcendera fenomenen(det är samma sak med tid faktiskt, eftersom tid är mätning av våra rörelser mot jordens, men sinnena mäter inte rörelser utan uppfattar dem bara, det är intellektet som mäter).

En självständig verksamhet kan bara innehas av något substantiellt, vi säger t ex inte att värme avger värme, utan t ex att ett element avger värme.
Intellektet är en verksamhet som hör till den mänskliga själen. Och vad är då själen? Det är människans helhets- och ordningsprincip, det som gör att trots de förändringar jag genomgår i livet ändå alltid förblir densamme. Aristoteles kallar det för människans "form".
Och om själens intellektuella verksamhet är självständig från kroppen så innebär det att själen måste ha en självständig existens från kroppen, då bara substantiella saker har en självständig verksamhet. Människans kropp är underkastad de biologiska villkoren, så att den vid människans död korrumperas och vittrar bort. Människans själ är dock inte materiell eller biologisk och lyder således inte efter dessa lagar.
Av detta kan vi sluta oss till att själen kan överleva kroppen(vilket förnekas av t ex sjundedagsadventister).

Dock kvarstår en del problem, enligt katolsk tro så är ju människan inte enbart själ utan kropp och själ tillsammans. Så även om vi erkänner att själen kan överleva kroppen, är det fortfarande vi själva som "lever vidare"? Detta tänker jag ta itu med i den tredje och sista delen.

Visa bilder på aborterade foster- en dålig idé

2008-01-11T22:42:00.000+01:00

Jag har märkt lite här och var att man visar upp bilder på foster som blivit aborterade med förhoppning om att folk ska ändra uppfattning i just abortfrågan.
Dessa människor må ha de bästa intentioner(eller inte) men det är i min mening kontraproduktivt.
Lägg alltså märke till att jag inte skriver detta för att jag inte delar deras ståndpunkt(för det gör jag), utan just för att detta får en motsatt effekt av vad de vill uppnå.

Inom retoriken finns ett begrepp som kallas decorum, något som docent Göran Hägg kallar för "de trevligas princip" som innebär att när man beskriver något obehagligt eller svårsmält så ska man inte gå in på explicita detaljer för då upplevs man själv som obehaglig och då lyckas man inte övertala folk.
Och håller man på att visa sådana bilder så upplevs man som otäck och pervers även fast det är aborterna som är otäcka och perversa, som sagt, det får en motsatt effekt.
Nu menar jag förstås inte att man inte ska tala om frågan, för det är kanske den största tragedin i dagens civilisation att abort accepteras, visserligen att man har förståelse att kvinnor i desperata situationer tar till en sådan lösning, men att man godkänner den är något helt annat.
Men detta kan göras inom ramen för decorum, och mitt favoritexempel i denna sak är G.K. Chestertons dikt By the babe unborn:

                If trees were tall and grasses short,
                  As in some crazy tale,
                If here and there a sea were blue
                  Beyond the breaking pale,
                
                If a fixed fire hung in the air
                  To warm me one day through,
                If deep green hair grew on great hills,
                  I know what I should do.
                
                In dark I lie; dreaming that there
                  Are great eyes cold or kind,
                And twisted streets and silent doors,
                  And living men behind.
                
                Let storm clouds come: better an hour,
                  And leave to weep and fight,
                Than all the ages I have ruled
                  The empires of the night.
                
                I think that if they gave me leave
                  Within the world to stand,
                I would be good through all the day
                  I spent in fairyland.
                
                They should not hear a word from me
                  Of selfishness or scorn,
                If only I could find the door,
                  If only I were born.

Människans eviga existens- Del 1

2008-01-08T22:16:00.000+01:00

Några diskusssioner med sjundedagsadventister gjorde mig uppmärksam på läran om människans totala förgörelse(annihilation), en lära som inte delas av speciellt många kristna samfund, däremot är det en lära hos t ex Jehovas vittnen. Annihilation innebär att människan slutar upp att existera, hon totalförintas. Detta är alltså de förtappades lott som enligt adventister är mycket mer barmhärtigt(alltså mer gott) än att lida ett evigt straff, det är mer gott att göra slut på en människas existens än att utsätta henne för lidande.
Ett sådant förhållningssätt är emellertid mycket problematiskt, jag citerar den tyske filosofen Dietrich von Hildebrand:

Some men think that death means descent into absolute nothingness. Therefore, they argue, death need not be feared because it will bring about the end of all suffering. This is a deceptive and false argument that gains plausibility from the tacitly-held concept that only a consciously-felt suffering is an evil.

In truth, however, existence as a personal being is a great good, the basis for all other things: our happiness and bliss, our loves and yearnings. But this personal existence is so basic, so taken for granted, that we are usually not completely aware of its remarkable value. If, then, we were to lose this fundamental good and descend into nothingness, this would constitute a terrible loss, a dreadful misfortune. Our no longer being able to suffer when we cease to exist would in no way mitigate the dreadful loss of personal existence.

Existensen i sig är något gott, den är grunden för att vi kan vara lyckliga överhuvudtaget.
Det kan alltså inte vara så att det är bättre att inte finnas till, och det är sannerligen ingen positiv syn på tillvaron. Allt som existerar är skapat av Gud, således är allt som existerar gott(jag behöver väl knappast påpeka att Gud såg att allt var gott i Första Moseboken?), och ondska är således endast avsaknaden av det goda och är därmed inte substantiell. Man skulle kunna säga att ondskan är lika med icke-existens ur en ontologisk synvinkel.
Och hur man då skulle få det till att det är mer värdigt en god och barmhärtig Gud att eliminera en människa snarare än att respektera hennes val är för mig obegripligt. Jag håller helt och hållet med Chesterton i detta citat: "Helvetet är Guds hyllning till människornas fria vilja".
Fortsättning följer...

Tanti auguri

2007-12-18T23:40:00.000+01:00

Det är min sista vecka på Angelicum innan lovet, sedan åker jag tillbaks till Sverige, där det fladdrar omkring en massa rödskägg. Det blir bara två veckor där.
Jag skulle gärna dela med mig av några tips från den helige Thomas av Aquino för hur man hanterar stunder då man är ledsen:

1. Gör något roligt
2. Gråt
3. Sök tröst hos en vän
4. Kontemplera sanningen
5. Ta ett varmt bad och sov sedan av dig ledsamheten

Så insiktfullt och samtidigt så enkelt.
Från oss alla(alltså jag och min skyddsängel) till er alla, en välsignad god jul och ett gott nytt år.
Detta blir det sista inlägget år 2007.

Rolig kommentar från en föreläsning

2007-12-10T21:42:00.000+01:00

Jag läser filosofi på Angelicum i Rom, och jag måste säga att det är de mest stimulerande studier jag haft. Kanske tar jag och delar med mig av min kunskap i framtiden när jag får mer tid över att skriva, nu vill jag bara föra vidare en kommentar av en professor på Angelicum.
Han förklarade för oss existensen av det goda, och sade just att allt som existerar är gott och att det onda bara kan vara avsaknad av det goda som borde finnas där.
Jag frågade då om detta betyder att det inte finns någon ren ondska, och han svarade att så är det men tillade:

"But this doesn't mean that we should love the devil or the damned souls in hell, because they're no damn good".

Jag trivs som sagt med mina studier där.

Svar på invändningar

2007-12-01T12:37:00.000+01:00

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle svara på de invändningar som Charlotte skrev i sin blogg, och då får jag stå vid mitt ord och göra det. Jag har ingen som helst avsikt att ge mig in i diskussionen som pågår i hennes blogg just nu, har helt enkelt inte tid.
Men jag ska försöka svara på alla hennes invändningar:

"* En anledning skulle vara att män är mer förtappade än kvinnor - därför inkarnerades Gud i Jesus - för att frälsa det förtappade manliga väsendet.

Jaha, så plötsligt är Eva inte längre den mest syndiga av de första människorna - utan Adam får själv den största skulden - hör och häpna! När det inte längre hjälper att peka ut kvinnor som de mest usla varelser som befolkat jordens yta vänder man på resonemanget... Ja, hjälp!"

Paulus talar såvitt jag vet om synden som "en mans synd genom vilken döden kom in i världen".
Det har talats såvitt jag vet mer om "Adams synd" än om "Evas synd". Poängen är inte att kvinnor inte skulle vara syndiga, men att de i större utsträckning än män skulle vara medvetna om sin begränsning och svaghet, och just däri ligger deras styrka, "ty när jag är svag då är jag stark" som den helige Paulus uttryckte det. Skulle inte många män hålla med om detta, även sådana som främst har gett Eva skulden?

"* Män skulle också av naturen vara mindre andliga än kvinnor.

Hmmm... Vore det inte bättre om präster i någon mån var förebilder och ledsagare vad gäller andligt liv - och i så fall tycks kvinnor vara mer lämpade enligt detta resonemang. Inte ska väl blinda leda seende i det andliga livet?"

Aposteln Johannes var lärjungen som Jesus älskade och var den ende av apostlarna som var hos honom vid korset, ändå valde Jesus inte Johannes utan Petrus till att vara herden för hans får.

"* Ytterligare en anledning är att män av naturen inte kan ge liv - och därför behöver få kompensera för detta (psykologiskt?) genom att fira eukaristin."

Detta är så oseriöst att det inte ens förtjänar ett svar, ingenstans finns detta varken i Gawronskis artikel eller i mitt inlägg.

"Hmmm.... Kan enbart kvinnor ge liv för egen maskin s.a.s.? Jag trodde att både män och kvinnor var involverade i livgivandet, men jag kan ju ha missat något i de så för prästämbetsdiskussionen viktiga biologilektionerna."

OK, ingen förnekar att det behövs en man och en kvinna för att ett barn ska bli till, i vart fall var det så förut men vi närmar ju oss också alltmer "Du sköna nya värld". Dock är det ju i kvinnan som barnet blir till och från kvinnan barnet kommer ut, det är nog detta som avses med att kvinnan är livgivande, för att inte tala om att det är kvinnan som föder barnet under den första tiden med mjölk från sina egna bröst och att barnet under sina första månader betraktar sig som en del av sin egen mor. Detta gör nog att det är berättigat att tala om kvinnan som livgivande av naturen, men detta är säkert inte så uppmärksammat i vårt samhälle som genom inflytande från feministerna snarare ser moderskap som något föraktligt.

"Med exakt samma argument kan man än mer hävda att enbart kvinnor bör vara präster eftersom de av naturen har allt det som män bara kan härma på ett futtigt sätt genom att försöka komma så nära det går - vilket de alltså tydligen gör genom att vara präster. Väldigt ovanligt resonemang må jag säga."

Här verkar Charlotte inte ha läst noga vad Gawronski har skrivit, poängen med Kristi offer är att han inte handlar av naturen utan genom intention, vilket är helt passande eftersom offret är något som transcenderar naturen. Kristus handlar alltså på ett sätt som är ett exempel för män eftersom de inte är livgivande av naturen som kvinnor just eftersom det är främst män som behöver det exemplet. Och eftersom Kristus handlar just i egenskap av man så måste han handla på det enda sätt som en man kan ge liv just pga att han inte kan handla så av naturen.
Att den mest förfallne då blir den bringar frälsningen blir ett tecken för Guds seger och allmakt över det onda.
Att Kristus då offrar sig i egenskap av man så är det väl ganska självklart att en man bättre reflekterar detta, är det någon som förnekar det?
Den som gör det är fri att utmana mig.

Sedan vill jag påpeka att Charlotte fortfarande inte har gett något svar på varför hon fortfarande kallar sig katolik när hon tydligen förkastar katolsk doktrin, det är sannerligen en motsägelse som förvirrar och vilseleder.

Hur står det egentligen till med katekesundervisningen?

2007-11-17T21:29:00.000+01:00

USA verkar vara ett land där konstigheter frodas, särskilt när det gäller frågor knutna till religion.
Vi har å ena sidan fundamentalistiska "högerkristna" som ser det som absolut nödvändigt att göra en bokstavlig tolkning av alla Bibelns böcker(förutom Johannesevangeliets sjätte kapitel för protestanter, för det vore ju förödande för deras lära om nattvarden), för att inte tala om den otroligt smaklösa retoriken om att homosexuella bör brinna i helvetet osv.
På den andra sidan har vi dessa "flumliberaler" som använder religionen som ett slags självhjälpsmedel, och därmed något privat som inte bör stöta sig med allmänheten och måste alltså stå i samklang med de politiskt korrekta åsikterna, den som inte gör det stigmatiseras av samhället.

Jag har dock nyligen upptäckt en annan absurditet i möjligheternas land angående religion.
Och detta gäller mer specifikt den katolska tron. Vi har sett många tragiska exempel på "liberala katoliker" som på olika sätt försöker urvattna Kyrkans lära, men här har vi något så bisarrt som en man som beskriver sig som en praktiserande katolik med konservativa åsikter och som inte ser några som helst problem med preventivmedel trots att Kyrkans lära är solklar på denna punkt. Denne man heter Sean Hannity, en politisk kommentator på Fox News som tidigare har kritiserat amerikanska katolska politiker för att ta ståndpunkter som går emot Kyrkans.
Dock har han själv inget emot att göra det i denna fråga, jag bifogar denna filmklipp från YouTube.
För mig är detta tydligt att han är ett resultat av en mycket bristfällig katekesundervisning.
Bakgrunden till debatten i filmklippet är att Hannity i ett radioprogram bad om ursäkt för att han hade råkat äta kött på en fredag under fastetiden, han urskuldade sig för en synd som i själva verket inte var en synd då det inte var avsiktligt. Men att utan några som helst betänkligheter ge sitt fulla stöd till preventivmedel ser han inte några som helst problem med.

Detta fick fader Thomas Euteneuer, ordförande för den katolska pro-life organisationen Human Life, att reagera. Han skrev till Hannity och påpekade för honom hans väldigt ytliga attityd till den katolska tron och bad honom att hellre be om ursäkt för hans stöd till preventivmedel.
Och vad Hannity tyckte om en sådan uppmaning kan man tydligt se i filmklippet.
Hannitys arrogans och dåliga uppförande visar att han inte tyckte om att bli ifrågasatt.
Och fader Thomas påpekade helt korrekt att Hannity inte var i stånd att gå till kommunion, men han ville inte höra på det örat.

Det finns alltså en stor förvirring över vad det innebär att vara katolik, trots stora ansträngningar från Johannes Paulus den Store och Benedikt XVI med katekesen för att bara nämna något för att röja undan denna förvirring så finns det fortfarande mycket att göra.
Vi måste också göra vår del, våga presentera den katolska läran i dess fullhet. Vi måste våga, vi kan inte låta oss skrämmas av att personer som Gert Gelotte kallar oss bakåtsträvare och kvinnoförtryckare, låt oss istället söka tröst i att vi har vår moder Kyrkans ömma beskydd.
För Gert Gelotte kommer att dö, och även vi. Men Kyrkan, hon består för evigt.

Tragedi

2007-11-02T21:07:00.000+01:00

Per Ericson, en insiktsfull skribent och en sympatisk person har gått bort vid 42 års ålder.
Jag minns honom inte bara från hans tidningskrönikor och hans blogg Bonum Commune, utan även från ett tillfälle då han höll ett föredrag hos Uppsalas katolska studentförening, då jag fick ett mycket gott intryck av honom.
Mina tankar och förböner går till honom och hans familj.

Svd om aborter i Nicaragua

2007-10-07T07:58:00.000+02:00

Svd har publicerat en artikel om hur kvinnor i Nicaragua har dött som följd av landets abortlag.
Enligt artikeln har organisationen "Human Rights Watch" rapporterat att 82 kvinnor dött i fjol som följd av att de inte fått göra abort.
Nätportalen ACI Prensa berättar dock en annan sida av saken. Där rapporterar de uttalandet av hälsoministern Maritza Cuan som tillbakavisar påståendena. Hon säger att antalet kvinnor vars död var relaterat med graviditeten endast gick upp till 54 och att anledningen till dem var komplikationer som uppstod i samband med hälsoskäl och även våldssituationer, men inget som inte heller uppstår i länder som tillåter abort.

Att Svd beskriver abortlagen som en "välregisserad propagandakampanj från Katolska Kyrkan" visar att de bara kastar sten i glashus. När Nicaraguas abortlag gick igenom var rösterna i kongressen 66 mot 3. Skulle detta ske i Sverige med t ex förslaget till en könsneutral lagstiftning ivrigt påhejade av lobbyorganisationer som RFSL så skulle man bara konstatera att folkets vilja har talat. Men i detta fall så kallas det "propaganda", vilket visar hur duktiga de själva är på det.
Katolska Kyrkan kan mycket riktigt ha påpekat att abort är ett avskyvärt brott, men hon kan inte bestämma åt folk hur de ska rösta, ännu mindre sandinisterna, som inte precis är kända för någon lojalitet mot Kyrkan.
Detta visar bara att i Latinamerika så är abort inte lika accepterat som i Europa eller Nordamerika, och försöken att ändra på det är inget annat än kulturimperialism.
Obs! Artikeln på ACI Prensa är på spanska.

Raymond Gawronski om prästvigning för kvinnor

2007-10-06T17:25:00.000+02:00

Ah! Det känns skönt att kunna skriva på svenska igen. Är tillbaka hos min egen dator.
Bloggaren Kristina skrev ganska nyligen ett inlägg om kvinnliga präster som fick mig att vilja kolla lite på frågan om varför Kyrkan lär(och alltid har gjort) att endast män kan bli vigda till präster i Katolska Kyrkan. Att det förhåller sig på detta sätt måste varje katolik som vill göra skäl för att kalla sig "katolik" acceptera som en del av Kyrkans tro, frågan är varför är det så?
Kristus valde ju endast män till apostlar trots att det fanns gott om värdiga kvinnor i hans krets(en av dessa var ju vår Fru, Maria, detta har alltid gjort ett stort intryck på mig att den mest värdiga av alla inte blev utvald till denna tjänst), och att han på något sätt skulle känna sig begränsad av den dåvarande kulturens normer är helt enkelt inte trovärdigt med tanke på att ett av hans kännetecken var att bryta kulturella tabun.
Var då valet män till apostlar ett godtyckligt sådant? I Kyrkans tradition så har man ju sett prästen som en "Kristusikon", en kvinna som "avbildar" Kristus blir ingen god symbolik.
Folk har invänt mot detta och sagt att det viktiga är att Kristus kom till jorden som människa, hans kön är inte av någon större betydelse. Kan detta stämma? Jag tror det inte.

Enligt den amerikanske jesuiten Raymond Gawronski så ville Kristus ta sig ner till de lägsta djupen av gudlöshet, och män till skillnad från kvinnor tenderar att vara mindre religiösa, och mer benägna att lita på sin egen förmåga, arrogans och högmod om man så vill.
Kvinnor å andra sidan är mer av naturen mottagliga och livgivande, kvinnor brukar vara mer troende än män. Och från ett sådant perspektiv passar det utmärkt att Kristus uppenbarar sig som en man. Jag citerar Gawronski: So it is man, then, first and foremost, who needs to be shown how to live: And, again, from the Christian point of view, this means to be shown how to die that he may live.

Detta får en oerhörd betydelse för Kristi offers karaktär som tog plats på korset men som alltjämt aktualiseras i mässan, en man är inte livgivande av naturen på samma sätt som en kvinna är det. Såhär uttrycker Gawronski det: The sacrifice at the altar, at the foot of the Cross, is all about blood. A man does not bleed of himself: He must take a knife and cut. A woman bleeds naturally. The sacrifice is a meal: A man has no nourishing breasts to offer, unlike the woman. And the paradox of the peculiar dignity of the male is that at this alter he is able to be by intention that which the woman is by nature: an initiate into the mystery of life-giving, nourishing death. Here it is the supernatural life that he is begetting.

Eftersom "nåden inte förstör naturen" som den skolastiska axiomen lyder så handlar Kristus i egenskap av hans mänskliga natur som är manlig, när han dör på korset för att vi skall få evigt liv. Och då ger han liv genom att frivilligt ge sitt eget, han gör det genom "intention" som Gawronski uttrycker det eftersom det är på detta sätt mannen ger liv, detta är mer karaktäristiskt för män än för kvinnor som är mer livgivande av naturen. Därmed inte sagt att kvinnor inte handlar på detta sätt medvetet, men de blir ju hjälpta av sin natur vilket män inte blir på samma sätt.
Detta är vad prästen uttrycker och vad som händer när vi firar mässan.
Och då kan man svara dem som kommer med invändningen att om vi ska vara bundna till Kristi val av apostlar så skall alla präster även vara judar.
För vad prästen ska symbolisera är just den typ av livgivande och självuppoffring som Kristus gör i egenskap av en man. Skulle man viga kvinnor till präster så skulle man döda denna symbolikens djup och frälsningens kosmiska karaktär skulle fördunklas.

Citaten är hämtade från en artikel från EWTN som är genialisk, den kan läsas här.
Ett måste för alla som är intresserade av denna fråga.

P.S. Trist väder i Rom idag, men jag bryr mig inte, universitetet börjar på måndag, det känns spännande.

Politically correct

2007-09-27T18:15:00.000+02:00

The swedish catholic website "Katolsk Observator" has made a comment on a documentary about the Catholic Church made by swedish television that aired a few days ago(I have not seen that program, the communications in the little italian town I'm in now are not so good), a it was of course the same old criticism as always, depicting the Church as an evil organisation because she doesn't agree with the liberal program of the secularised society.
Of course I cannot remember that a similar program has been made in Sweden about the islamic faith.
Why is it that it's open season on catholics while muslims are such sacred cows, I wonder?

Lack of faith

2007-09-13T13:36:00.000+02:00

The homepage of the Cardinal Dante Society informs us about an interview with former editor of the diocesan magazine "Katolskt Magasin" Berit Bylund where she explains her reasons for leaving the Catholic faith, which is really old news.
And many people also know that before she left the Church, she was also a member of the so called "Katolsk vision"(protestants within the Church, though it can be questioned whether they're really are IN).
So it isn't really anything extraordinary that she left the Church, it was just a logical step of loosing the faith, something I would say is symptomatic in that movement.
This is another good reason why this group shouldn't be taken seriously by catholics.

Lutheran-Catholic?

2007-09-05T16:18:00.000+02:00

I'm writing temporarily in english since I, for the moment, do not have access to a keyboard containing all the words of the swedish alphabet.

I joined Facebook a short time ago and I have noticed that some users that call themselves "Catholic" also describe themselves more specifically as "Lutheran Catholic". What is that? There's no such thing. It's an absurdity, a contradiction, a crime against reason.
People please, let's stop with these made up names.

Ciao a tutti!

Peter Kreeft

2007-08-24T11:48:00.000+02:00

Peter Kreeft är professor i filosofi vid det amerikanska Boston College.
Han är konverterade till Katolska Kyrkan i sin ungdom och studerade filosofi på Fordham University.
Han är en otroligt skärpt och samtidigt from man, och han förklarar på filosofiska och teologiska frågor på ett glasklart sätt, han kan kasta ljus över de mest komplicerade frågeställningarna som finns. Med andra ord, hans verk är verkligen något jag rekommenderar.
På hans hemsida finns förutom en bibliografi dessutom ett flertal artiklar och inspelade föreläsningar där man kan se exempel på vad jag menar. Om du inte har varit där, gå dit nu!

Bergmans nazisympatier

2007-08-12T13:36:00.000+02:00

Ingmar Bergmans död har väl knappast undgått någon vid det här laget.
Det jag minns mest av honom är hans fantastiska och samtidigt djupt deprimerande film "Det sjunde inseglet"(jag har aldrig varit så imponerad och illamående på samma gång.
I den och i andra av Bergmans filmer märks det att han hade en mörk själ, och ännu mörkare var hans syn på Kristendomen vilket var uppenbart i en scen i "Sjunde inseglet" där man ser en procession med svartklädda människor som piskar sig själva och sjunger "Dies Irae".

I en artikel i Svenska dagbladet kan man läsa att Sveriges älskade demonregissör med ett stort internationellt anseende sympatiserade med nazismen i sina unga år.
Så då var det inte bara den stränga uppväxten med hans far, prästen, som formade hans pessimism och avoga inställning till den kristna tron.
Jag är helt övertygad att nazismen som i grunden är anti-kristen antagligen hade en betydande del i hans syn på Kristendomen och på hans i huvudsak negativa syn på livet.

Vad menar jag med det sista? Jo, Bergman sade en gång att han hade kommit över sin berömda dödsångest för att efter döden finns ingenting och att tanken på att hans existens skulle tillintetsgöras gav honom frid.
I princip verkar han mena att det är bättre att inte existera än tvärtom.
Dock så skrev den tyske filosofen Dietrich von Hildebrand följande:

In truth, however, existence as a personal being is a great good, the basis for all other things: our happiness and bliss, our loves and yearnings. But this personal existence is so basic, so taken for granted, that we are usually not completely aware of its remarkable value. If, then, we were to lose this fundamental good and descend into nothingness, this would constitute a terrible loss, a dreadful misfortune. Our no longer being able to suffer when we cease to exist would in no way mitigate the dreadful loss of personal existence. Läs hela artikeln här.

Existensen i sig är något gott, den är grunden för att vi kan vara lyckliga överhuvudtaget.
Det kan alltså inte vara så att det är bättre att inte finnas till, och det är sannerligen ingen positiv syn på tillvaron.
Detta är något som borde lyftas fram i större utsträckning, att visa folk varför existensen är värdefull och varför livet är värt att leva, det är något vi alla har behov av, vilket jag märker t ex i Bergmans filmer. Jag uppfattar dem som ett rop på hjälp.
Och som katoliker ber vi ju även för dem som har avlidit för att vi inte tror att loppet är kört.
Så låt oss be för honom, jag har redan gjort det, men kan gott göra det igen.

En observerad diskussion

2007-08-07T19:13:00.000+02:00

Jag har legat på latsidan med bloggen, men jag har arbetat så jag tycker att jag har en legitim ursäkt. Vad jag just nu vill göra folk uppmärksamma på är en diskussion som har pågått på bloggen De heligas samfund i ett inlägg som heter Inga fler dogmer Ex Cathedra, tack! av en protestant som inte vill att Kyrkan ska få klargöra sin egen tro pga att det inte är ekumeniskt finkänsligt. Fantastiska kommentarer har skrivits både mot protestanter och heterodoxa katoliker av bloggaren Symeon. Jag tänker inte skriva nåt mer om det, kolla in det själva, det är riktigt bra faktiskt.

Blir alla människor frälsta?

2007-06-26T20:38:00.000+02:00

Dagens evangelietext i mässan idag gjorde mig fundersam. Det var Matteusevangeliets sjunde kapitel vers tolv till fjorton som talade om den trånga porten och smala väg som få människor finner.
Min fundersamhet ligger i hur man ska förstå detta i ljuset av att Kyrkan hoppas på att alla människor ska räddas, hur kan detta ske om bara få människor finner vägen?
Min teori är att kanske ska denna "väg" förstås som den vi går här och nu, genom att leva i Kristi efterföljd i vårt vardagliga liv, och göra bruk av Kyrkans sakrament och i allt detta strävar efter helighet.
Detta är som många säkert vet väldigt krävande och metaforen av en trång port och smal väg blir då väldigt träffande, eftersom jag sannerligen ofta irrar bort mig från vägen just för att den är smal.
Min poäng är iallafall detta; När jag brukar höra den evangelietexten så brukar jag direkt tänka på vårt eskatologiska tillstånd, nämligen att endast några få kommer att bli räddade.
Men kanske är det snarare så att texten menar "pilgrimsfärden" mot Gud som vi går här och nu, texten kanske inte alls talar om vart vi kommer att hamna i evigheten, utan endast beskriver den tuffa utmaningen det innebär att vara kristen.

För innerst inne så tycker jag som Hans Urs von Balthasar, att det är den kristnes plikt att hoppas på allas räddning, ändå så drar jag mig från att fullt ut inta en sådan attityd eftersom det drar mot en apokatastasislära där helvetet i princip blir utplånat, vad händer då med människans fria vilja, och vad blir det då för mening med att vara kristen? Missionen skulle bli helt onödig.
Men Kristus dog ju faktiskt för alla människor, vilket innebär att alla har en chans att bli räddade, och det utan att läran om helvetet skulle undermineras eller någon annan lära för den delen.
Det kanske bara är våra hjärtan som inte förmår att hysa ett sådant barmhärtigt hopp, kanske vill vi göra som Dante och placera alla våra fiender i helvetet. "Dra åt helvete" är ju en ganska vanlig förolämpning.

Av den anledningen så kom jag att tänka på en fråga som utgör titeln på en av von Balthasars böcker:
"Dare we hope that all men will be saved?"

Vad svarar du på den frågan?

Att försonas med Kyrkans historia

2007-06-14T19:09:00.001+02:00

Det är förbryllande och samtidigt sorgligt hur medlemmar av Kyrkan misstror hennes auktoritet pga vad andra medlemmar har sagt och handlat under historien. Ett exempel jag blev medveten om för ett tag sedan är en kvinna på "Katolsk visions" diskussionsforum som skrev att Augustinus är bland det värsta som har hänt Kyrkan, och hänvisar då till hans kvinnosyn som skäl för detta. Man kommer att tänka på Shakespeare´s Hamlet där han skrev:

By their o'ergrowth of some complexion,
Oft' breaking down the pales and forts of reason,
Or, by some habit, that too much o'erleavens
The form of plausive manners, that these men
Carrying, I say, the stamp of one defect
Being nature's livery, or fortune's star,
His virtues else be they as pure as grace,
As infinite as man may undergo,
Shall in the general censure take corruption
From that particular fault...

Helgonen var ju sannerligen inte felfria här på jorden, men det är deras dygdiga exempel som inspirerar oss och ger dem trovärdighet, detta överskrider de fel de gjorde, även fast man inte ska tolera de felen.
Vad som är sorgligt är att en sådan attityd som uttrycktes på det forumet(och det finns där flera uttryck av den arten) verkar enligt mig spegla en misstro mot den auktoritet och befogenhet som Kyrkan har fått från Gud pga hennes syndiga medlemmars handlingar. Det är visserligen något man kan förstå då vår trovärdighet som förkunnare i hög grad beror på våra handlingar. Men varför kan folk inte förstå att Kyrkan inte kan reduceras till en mänsklig institution, varför kan de inte inse att hennes Gudomliga urspung gör att hennes förkunnelse förblir intakt, trots vår oförmåga att leva upp till den?

Hade vi förkunnat vårt eget budskap så kan jag förstå invändningen, men när det är Kristi evangelium vi för vidare så förstår jag inte hur man kan betvivla den av Gud givna befogenhet som Kyrkan har att på ett ofelbart sätt föra vidare ett budskap som Gud själv är upphov till av anledningen att påvar har syndat, att man har profiterat på avlat eller var negativt inställd till ekumeniken, osv ?
Många s.k. progressiva katoliker verkar inte vilja inse skillnaden mellan ordningsfrågor och lärofrågor, något jag vill komma tillbaka till i ett annat inlägg.
Men vad kan detta bero på? Tror de att vi människor är så pass fördärvade att Gud inte förmår att nå fram till oss med sanningen och att vi därmed är utlämnade åt oss själva att gissa oss fram till vad som är sant och rätt?

Jag vet inte, men det tycks vara så att deras oförmåga att försonas med Kyrkans historia har orsakat en misstro mot Kyrkans karaktärsdrag som "sanningens pelare och grundval"(1 Tim 3:15).
Och det är som sagt, sorgligt.

Bra artikel av Per Beskow

2007-05-09T21:47:00.000+02:00

Jag applåderar Per Beskows bidrag i Svenska Dagbladet som svarar på Ulf Ekmans artikel om ekumeniken i samma tidning.
Jag har alltid oroat mig för den tendens till skenande entusiasm som finns i den ekumeniska dialogen, det är visserligen bra att vi kan visa enad front i frågor som "homoäktenskap" o dyl. men samtidigt får man ju vara medveten om att vi fortfarande har en lång väg att gå.
Och Per Beskow har verkligen slagit huvudet på spiken när han tar upp frågan om förhållandet mellan tro och förnuft, där många protestantiska samfund inte har nått den harmoni som existerar i den katolska tron i denna fråga.
Även bibelsynen är en viktig punkt, vi får vara medvetna om att vi inte utgår från "Sola Scriptura" som egentligen leder till en godtycklig tolkning av den och legitimerar således endast sin egen åsikt. Vi är inga bibelfundamentalister.

Ibland krävs det lite hårda ord för att klara upp saker och ting, och det är viktigt.
Som vår påve sade när han var kardinal: "enhet som inte har sin grund i sanningen är ingen enhet alls".

Med spjutspetsen i halsgropen

2007-04-10T09:44:00.000+02:00

Den politiska situationen är väldigt intressant i Sverige just nu.
Kristdemokraternas väljarsiffror har sjunkit dramatiskt och har t om blivit omkörda av Sverigedemokraterna som har ökat(Gud hjälpe oss).
Det är intressant eftersom vi även befinner oss vid den "kamp" som pågår mellan partiledaren Göran Hägglund och vår biskop Anders Arborelius samt pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin.
Och även fast biskop Anders klargjorde att han inte vill bestämma åt någon hur man ska rösta så har han satt fingret på ett problem, och visat praktiserande katoliker att kd alltmer glider ifrån de värderingar som vi delar med dem, och att de således håller på att förlora sin dragningskraft.
Kan kd:s minskade stöd bero på att stora delar av deras traditionella väljare vänder dem ryggen?
Om så är fallet, så hoppas jag att kd inser allvaret i detta och skärper sig.
Dock har jag viss förståelse, att stå för traditionella värderingar som att äktenskapet är till för man och kvinna, eller att ett ofött barn har rätt att leva är lika med politiskt självmord.

Fast om nu kd:s mer liberala hållning inte ger dem fler röster så kanske det är bättre att gå tillbaks till den traditionella ståndpunkten, även ur en pragmatisk synvinkel.

Syster Maria

2007-04-09T10:14:00.000+02:00

När jag såg dokumentären "Nunnan" på SVT igår så blev jag positivt överraskad.
Jag trodde att den skulle innehålla den sedvanliga kristendomsfientliga vinklingen men icke.
Istället fick man se bilden av en normal men seriöst troende katolsk flicka som har bägge fötterna på jorden men vars ögon blickar upp mot himlen. Även hennes familj som skildrades på ett bra sätt, de verkade vara en öppen familj som gav ett mycket sympatiskt intryck.

Marta Cavallin som numera heter syster Maria av Bebådelsen, har gjort oss en stor tjänst.
Hon har visat Sverige att religiösa människor inte behöver svara mot den stereotypa bilden som knäppa fundamentalister som saknar kontakt med verkligheten.
Och hon har även visat att uppoffringar inte leder till att man blir olycklig, utan är en källa till den sanna glädjen som det innebär att leva för Gud.
Det är ett exempel för oss alla, hur vi än lever den kallelse vi alla har.
Hoppas att detta leder till fler kallelser, särskilt till ordnarna, och i synnerhet till broder Ingmars benediktinkommunitet.
Om ni inte har sett dokumentären så rekommenderar jag starkt att ni gör det.
Håll utkik efter repriserna på SVT.

Christus vincit

2007-04-08T09:27:00.000+02:00

Han är uppstånden!
Ja, Han är sannerligen uppstånden!

En glad påsk önskar jag er alla.

Svenska kyrkan och högkyrkligheten

2007-02-06T00:30:00.000+01:00

Det är inte brukligt av mig att lägga mig i protestanternas förehavanden, men när vi nu ändå lever i ekumenikens tidsålder samt att de högkyrkliga gör anspråk på att vara katoliker så vill jag ändå uttrycka en åsikt om de högkyrkligas roll i Svenska kyrkan.

Jag vill börja med en liten thomistisk tanke om framställandet av gudomliga ting i konst o dyl.
Doctor Angelicus hävdade att ju mer absurd en gudsbild var, desto mindre troligt var det att den bilden förväxlades med Gud själv, vilket man ju är mån om att så inte skall ske, inga konstigheter här alltså.
Det är nu mitt vågade utspel kommer, jag skulle nämligen vilja tillämpa denna princip i synen på kyrkor, i detta fall den Svenska kyrkan.

Vi vet ju att brytningen mellan Svenska kyrkan och Katolska Kyrkan är total, vi erkänner ju inte deras ämbeten eller deras sakrament, förutom dopet. Det rör sig om betydligt mer än bara en schism. Visserligen är medlemmar av Svenska kyrkan som är korrekt döpta även medlemmar i Kristi mystiska kropp, men Svenska kyrkan som sådan kan inte ses som en synlig och konkret gestalt av Kristi Kyrka, vilket Katolska Kyrkan är på ett fullkomligt sätt. I denna mening är alltså Svenska kyrkan inte del av den sanna Kyrkan.
Detta har blivit mer och mer tydligt ju mer tiden gått, att Svenska kyrkan allt mer och mer släpper klassiska kristna läror och istället anpassar sig efter världen, jag tror inte att jag här behöver ge exempel.
Och när KG Hammar chockerade allmänheten med sitt förnekande(åtminstone starkt tvivlande) av t ex jungfrufödseln så blev det klart även för vanligt folk att vad Svenska kyrkan förkunnar inte längre har så mycket med kristen tro att göra. Folk blir mer och mer medvetna om att Svenska kyrkan inte är bärare av den Gudomliga uppenbarelsen, även fast det förvisso finns medlemmar som håller fast vid klassiska kristna läror.

Det är egentligen där skon klämmer, för när högkyrkliga står fast vid sina traditionella teologiska synsätt och katolska ritualer så vill de ge Svenska kyrkan en legitimitet som inte finns, med apostolisk succession, giltiga ämbeten osv, de gör alltså anspråk på att vara en del av Kyrkan med ett stort K.
Men det är ju tack vare personer som förre ärkebiskopen Hammar som den bilden har försvagats till förmån för en mer farsartad bild där nästan inget är beständigt(förutom att kvinnor har rätt att bli präster) och som knappast skulle kunna förväxlas med Kyrkan som dödsrikets portar aldrig skall få makt över(Matt 16:18).
I den meningen för Svenska kyrkans liberalisering något gott med sig, allt fler människor som praktiserar en traditionell kristen tro blir medvetna om att de inte har något där att göra. Svenska kyrkans absurda bild har gjort dem kapabla att särskilja den från Kristi Kyrka, precis som absurda gudsbilder gör folk medvetna om att de bilderna inte är Gud.
Det är precis detta som de högkyrkliga motverkar genom att de vill framställa Svenska kyrkan som katolsk.

P.S. Alla är välkomna att kritisera vad jag har skrivit, för jag är inte helt säker på detta och jag har nog t om överdrivit vissa saker för att dra tesen på sin spets. D.S.

Saddam Husseins dödsstraff

2007-01-02T03:05:00.000+01:00

I förra veckan verkställdes Saddam Husseins dödsdom och den ökände diktatorn gick ur tiden. Pelle Poluha har kommenterat detta i sitt senaste inlägg och jag skulle vilja kommentera detta också.
Pelle påpekar helt riktigt att många av reaktionerna som fördömer avrättningen är dåligt grundade och verkar mest gå ut på att det är barbariskt och omodernt.

Det finns dock bra argument mot, och jag tänker försöka redogöra för dessa, ur ett katolskt perspektiv.
Hur avskyvärda Saddams brott än var så är det katolsk lära(som delas av de flesta människor även fast inte alla bejakar den på ett konsekvent sätt) att människan har ett okränkbart värde som är givet av Gud, som är oberoende av våra handlingar. Och att döda en människa för att tillfredställa ett blodtörstigt hämndbegär är en kränkning av en människas villkorslösa värde.
Fast det är inte så enkelt, Katolska Kyrkans tradition har onekligen stöttat dödsstraffet och har försvarats av stora tänkare som Thomas av Aquino. Dock har Kyrkan på senare tid blivit väldigt kritisk till dödsstraffet, påven Johannes Paulus den Stores encyklika Evangelium Vitae är ett bevis på detta.
Varför denna till synes helomvändning?
Saken tycker jag förklaras bra i encyklikan där förre påven förklarar att dagens situation är annorlunda:

"It is clear that, for these purposes to be achieved, the nature and extent of the punishment must be carefully evaluated and decided upon, and ought not go to the extreme of executing the offender except in cases of absolute necessity: in other words, when it would not be possible otherwise to defend society. Today however, as a result of steady improvements in the organization of the penal system, such cases are very rare, if not practically non-existent."

Påven menade alltså att vi befinner oss i en situation där vi har andra(och bättre) alternativ att tillgå än dödsstraff. Fast om man läser noggrannt så ser man att han inte säger kategoriskt nej till dödsstraff, utan det kan finnas fall då det kan vara en "absolut nödvändighet".
Och Saddam Husseins situation är ju onekligen ovanlig, frågan är om det verkligen inte fanns något bättre sätt att säkra samhällets trygghet, det skulle vara det enda som rättfärdigar denna dödsdom.
Jag tror att det är denna frågeställning man ska diskutera.

Countrymusikens helande kraft

2006-12-27T10:09:00.000+01:00

Jag såg en bit av Country Music Awards på TV igår, och jag måste erkänna att jag gillar den musiken, jag förstår inte varför den har ett så dåligt rykte.
Det är något med den lugna och nedstämda melodin och de sorgliga historierna som blottlägger det plågade hjärtat och går rakt in i ens eget, som Augustinus uttryckte det, Cor ad cor loquitur.
Vad är det som är så fascinerande? Kanske är det den katharsis, själens rening som Aristoteles menade att tragedin medförde.
Och liksom de grekiska tragedierna så är countrylåtarna fyllda av mänsklig dramatik och smärta.
Hur kan detta ha en så helande verkan?
Kanske vittnar detta något om trons sanning, det står ju skrivet Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag(Gal 6:2).
Delar vi varandras sorg så blir den kanske lättare att bära, det kan föra oss samman och lära oss att se Kristus i den andre. Kanske är countrymusiken våran Josef från Kyrene som hjälper oss att bära våra sorger och plågor som vi bär omkring oss som tunga kors.
Allt jag egentligen vill säga är, ge countrymusiken en chans.

En rekommendation

2006-12-01T17:36:00.000+01:00

Så har vi kommit till december, vi närmar oss advent och ett nytt kyrkoår tar sin början.
Låt oss därför ta denna tid till att fördjupa oss i den kristna trons mysterier.
Jag vill särskilt rekommendera den helige Francois de Sales predikningar, som är mycket fina och uppbyggliga.
Jag har hittat en bok av honom som passar perfekt för denna årstid: "The sermons of St. Francis de Sales for Advent and Christmas".
Jag önskar er alla en välsignad adventstid.

Semper Virgo

2006-11-20T23:49:00.000+01:00

Jag tror de flesta kristna accepterar läran om att Maria var oskuld när hon blev gravid med Jesus, att det rörde sig om en övernaturlig befruktning. Dock så är det förvånansvärt många som förkastar läran om att hon var och förblev oskuld även efter att hon fött Jesus, trots att detta tydligt har lärts ut genom tiderna alltifrån kyrkofäderna, ja t om Martin Luther och framåt bejakade denna lära. Endast på senare tid har detta på allvar ifrågasatts.Så låt oss därför kolla saken närmare:

Var Jungfru Maria oskuld hela livet ut?

1:a invändningen: Det verkar som att Maria inte förblev oskuld livet ut eftersom vi kan läsa i Matteusevangeliets första kapitel vers 25 att "Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son", syftandes på Josef, Marias man.Ordet "förrän" verkar indikera på att Maria och Josef i själva verket hade sexuella relationer efter Jesu födelse.

2:a invändningen: Den Heliga Skriften talar vidare upprepade gånger om "Herrens bröder", Jesus verkar alltså inte vara det enda barnet.

Å andra sidan: Vi läser i Lukasevangeliet hur förvånad Maria blir när hon av ängeln Gabriel får veta att hon skall bli havande och föda Jesus: "Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man"(Luk 1:34). En konstig sak att fråga med tanke på att hon var förlovad med Josef och säkert visste att man i ett äktenskap har sex och att det kan resultera med gravididet. En möjlig förklaring till hennes förvåning är att hon redan innan bestämde sig för att leva som oskuld, och därför blev förbryllad över att hon skulle föda barn.

Jag svarar: Det är omöjligt att utifrån Skriften allena avgöra denna fråga, eftersom vi endast har fragment av Marias liv(inte ens Jesu liv finns till fullo beskrivet i evangelierna), om man vill ha klarhet i denna fråga så får man precis som med andra läror vända sig till Traditionen. Många avskyr detta men sanningen är att det är denna Tradition som bevarat de läror som de kristna bekänner högt och har gett sina liv för. Det finns visserligen antytt i Skriften att Fadern, Sonen och Anden är Gudomliga och är relaterade till varandra, men det är genom koncilier vi vet att Gud är tre personer men bara en Gud. Treenighetsläran i dess fullständiga form finns inte att hitta i Bibeln.

Så förhåller det sig även med Maria, en fullare förståelse av hennes person har kommit på efterhand, precis som med resten av Uppenbarelsen så upptäcker vi ständigt djupare dimensioner ju mer vi reflekterar och mediterar över dessa mysterier. Och med Maria förhåller det sig så att eftersom hon är den som hörde Herrens ord och tog emot den i sitt sköte(Kristus är ju Ordet som blev kött) och sedan förde ut Kristus i världen så sågs hon väldigt tidigt som en symbol för Kyrkan som har precis samma syfte.Och just för att som Paulus beskriver det att den ogifta kvinnan tänker på vad som hör Herren till(Wilfrid Stinissen gör kopplingen mellan denna text och Maria, läs gärna mer om det i hans bok Maria i Bibeln - i vårt liv) , på att hon ska vara helig till kropp och själ(1 Kor 7:34), så blir Marias ständiga jungfrulighet både ett slående tecken för hur Kristi Kyrka är och ett lämpligt förhållningssätt för den som fullhjärtat följer Gud, den som säger "Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt."(Luk 1:38)

Svar på 1:a invändningen: Ordet "förrän" har översatts från ordet "heos" i den grekiska originaltexten. Det är ett ord som vill säga att inget hände inom en viss tidpunkt, det vill inte indikera att något hände efteråt. Ett exempel där detta ord "heos" tas upp är 2 Sam 6:23: "Och Mikal, Sauls dotter, fick inga barn så länge hon levde". Vi kan knappast anta att hon fick barn efter sin död.Så "förrän" i evangeliet är nog snarare till för att understryka att Josef inte var far till Jesus, jag tror att översättningen här(precis som på andra ställen i Bibeln) är dålig.

Svar på 2:a invändningen: I det arameiska och hebreiska språket har man samma ord för bror och nära släktingar. Trots att grekiskan har olika ord för som skiljer dessa åt så skrev t ex Septuagintans(GT på grekiska) författare ordet "adelphos"(bror) både för bröder och t ex kusiner, detta var alltså praxis bland grekisktalande judar. Därför bevisar texterna som talar om Herrens bröder ingenting om att Maria skulle ha fött fler barn.

Den bloggande kardinalen

2006-10-09T23:55:00.000+02:00

Hahahaha, det var det värsta.
Bostons ärkebiskop, kardinal Sean O' Malley måste nog vara den förste kardinalen någonsin som har en blogg.
Jag tror att detta är ett tecken på att bloggen har gjort ett riktigt genomslag, när t om kyrkofurstar anser det vara värt att spendera tid på. Kolla in den här

Boklistan

2006-09-19T08:34:00.000+02:00

Jag har inte skrivit något på länge, ändå var mitt sista inlägg att det skulle komma något snart, sorry.
Men nu har jag fått nys om en sak som många bloggare gör, nämligen en boklista, så nu gör jag min egen:

1) En bok som förändrade ditt liv?

Jag måste nog säga att det är Bibeln(Som innehåller flera böcker, men jaja).

2) En bok du läst mer än en gång?

"Makten och härligheten" av Graham Greene har jag läst flera gånger.

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?

Missale romanum(helst även med präst som kan använda den).

4) En bok som fick dig att skratta?

"Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi, den var sjukt rolig.

5) En bok som fick dig att gråta?

Hmm, jag kan inte dra mig till minnes att jag har gråtit av en bok, däremot filmer.

6) En bok du önskar hade skrivits?

"Jag hade så otroligt fel" av Hans Küng.

7) En bok som inte borde skrivits?

"DaVincikoden" av Dan Brown, skit. Världen blev dummare av att läsa den.

8) En bok du just nu läser?

"Socrates meets Sartre" av Peter Kreeft. Lärorik och underhållande.

9) En bok du tänkt läsa?

"Theology of Karl Barth" av Hans Urs von Balthasar.

10) Skicka vidare till fem andra bloggare!

Jag tänker inte göra detta, den som känner sig manad är fri att göra sin egen lista.

På västfronten intet nytt

2006-07-18T23:53:00.000+02:00

Det var ett bra tag sedan jag skrev något här, jag har haft idétorka helt enkelt. Men inom en snar framtid ska jag komma med några apologetiska inlägg, "so stay tuned!"

Katolsk radio i Sverige!

2006-05-25T15:23:00.000+02:00

De aktiva franciskanbröderna i Jönköping har ännu ett apostolat, Ave Maria Network webradio , där man kan höra musik, be rosenkransen, angelus och andra devotioner, samt undervisning.

Det är ett underbart projekt som de har startat för att sprida evangeliet, allt gott åt dem, må den heliga jungfrun bistå dem i deras strävan att göra Jesus Kristus mer känd och älskad, för även om det är Mariainriktad så har allt detta sitt mål i Kristus.

Nyhetens behag

2006-05-02T19:39:00.000+02:00

Det har nu gått ett bra tag sedan de protestantiska proffstyckarna i "Katolsk vision" gick ut offentligt med sitt manifest, vars innehåll de förresten inte var eniga om innan de publicerade den. De var alltså från början redan splittrade i denna till synes lilla elit av dissidenter, och nu när det har gått mer än fem månader så har intresset för denna kyrkofientliga grupp redan svalnat, det har inte blivit någon massrörelse eller översvämmande kritik mot Kyrkans "föråldrade" hållning.

Vi kan nu konstatera att det var ett verk av missnöjda besserwissers som beter sig som tjuriga småbarn. Jag tror att de flesta har insett hur oseriöst detta är och istället ägnar sin uppmärksamhet åt andra meningslösa nyheter, vare sig det handlar om sex i nån dokusåpa eller en kändis i fyllearrest.

Och vi kan också konstatera: heresier kommer och går, men Kyrkan består.

Absurd reklamkampanj

2006-04-03T13:46:00.000+02:00

Landstinget har kommit ut med en reklamkampanj för att förebygga könssjukdomar, jag råkade se den igår när jag var på bio. De har även en hemsida för detta projekt
Deras slogan är: "Kondom- Fortfarande enklaste sättet att slippa ångest"

Jag tror nog att de flesta förstår hur korkat detta resonemang är. Oron för att bli smittad med könssjukdomar är knappast det enda som skapar ångest i lösa sexuella förhållanden.
Även om en kondom kan skydda mot könsjukdomar(vilket den inte alltid gör), så kan man inte säga att den kommer att skydda mot ångest, det borde vara en självklarhet.

Dessutom föreslår de inte avhållsamhet eller trohet mot sin partner, som skapar sunda relationer och respekt människor emellan, utan så länge man använder kondom så kommer allt att ordna sig. Detta absurda budskap sprids nu över landet, ungdomar matas med att kondomer kommer att göra att de slipper ångest efter sex.
Jag har skrivit ett mail till dem för att klaga, man kan inte hålla på som de gör.
Gör det ni också, gå in på deras hemsida och uttryck ert missnöje.

Mission och ekumenik

2006-03-30T14:54:00.000+02:00

En präst berättade för mig att han kom till Sverige för att missionera, han fick ett krucifix som symboliserade detta uppdrag. Men efter Andra vatikankonciliet var detta inte längre hans uppdrag menade han, utan nu skulle han bedriva ekumenik.
Jag blev fundersam av vad han hade sagt, att det ekumeniska arbetet skulle ha ersatt missionen, åtminstone bland andra kristna, iallafall lät det så. Senare märkte jag att denna syn dyker upp lite här och var, t ex i Gunnel Vallquists "Dagbok från Rom" i vilken hon rapporterade händelserna i konciliet, där hon hade frågat nån i Vatikanen som jobbade med ekumeniken varför inte den briljante teologen Louis Bouyer var involverad i detta arbete. Till svar fick hon att eftersom Bouyer var konvertit så kunde det ge felaktiga signaler om att man försökte omvända de kristna man förde ekumenisk dialog med. Ett annat exempel som är ännu mer extremt hittar man i den amerikanske teologen Scott Hahns konversionsberättelse "Rome, sweet home", han hade varit protestantisk pastor men hade mer och mer kommit underfund med att den katolska läran är sann.
Han hade därför sökt upp ett antal katolska präster för att diskutera konversion, och fick avslag! De berättade för honom att han inte skulle konvertera "för det är inte ekumeniskt". I vissa ställen har det alltså gått så pass långt att man avvisar människor som vill komma till Katolska Kyrkan. Och detta i ekumenikens namn.

Vad är det man vill säga här? Att det inte spelar någon roll vilken kyrka man tillhör, att man ska välja den som passar en bäst, som om det handlade om ett par skor?
Den som tror att denna syn stöds av Andra vatikankonciliet misstar sig grovt, såhär står det i ett konciliedokument: "Konciliet vänder först sin uppmärksamhet mot de katolska troende. Med stöd av den heliga Skrift och traditionen lär den att kyrkan under sin pilgrimsfärd är nödvändig för frälsningen."(Lumen Gentium, p.14).

Kristus grundade bara en kyrka, och den gav han åt Petrus och de andra lärjungarna att ta hand om. Detta uppdrag har gått vidare till deras efterföljare, påven och biskoparna, vår gemenskap med dem utgör den synliga enhet som Kristus själv har lagt grunden för.
Det är denna enhet som andra kristna har avlägsnat sig från genom att vägra erkänna denna apostoliska auktoritet och genom att förkasta fastställda läror.
Ekumeniken är därför bra för att diskutera de saker vi inte är överens om, och eftersom det är viktigt att olikheterna kommer fram i ljuset så att man kan ta itu med dem så är det väldigt viktigt att vi katoliker inte hymlar med vad vi tror på.
I sådana sammanhang brukar man göra så för att inte verka intolerant, om man t ex ifrågasätter att nattvarden i Svenska kyrkan verkligen är ett sakrament så förebrås man med orden att man inte är särskilt ekumenisk.
Som jag ser det, så borde ekumeniken vara ett medel i det uppdrag som vi har att evangelisera, vi ska dela med oss av det som Gud har uppenbarat för Kyrkan även för andra kristna. Det är något vi inte kan dölja i det ekumeniska arbetet, för som vår påve Benedikt XVI sade när han var kardinal: "Enhet som inte har grund i sanningen är ingen enhet alls".

Den förlorade sonen

2006-03-30T14:42:00.000+02:00

Här är en meditation som jag har slängt ihop över liknelsen om den förlorade sonen.
Det är inget märkvärdigt, men håll till godo:

Liknelsen om den förlorade sonen tillhör de mest kända berättelserna i Bibeln, den berör oss så starkt antagligen för att alla kan känna igen sig i den.
Vi har har den yngre sonen, ung rastlös, han känner sig kvävd, instängd, han finner ingen glädje att vara hos sin far och arbeta dag ut och dag in. Han är äventyrslysten, han vill ut och upptäcka nya saker och ha nya upplevelser, han vill helt enkelt bort, gå sin väg för att finna lyckan, för han tror sig inte längre finna den där han befinner sig.

Och han ber om sin del av arvet och går sin väg för att finna den lycka som han så hett längtar efter, och han roar sig ordentligt. Han äter och dricker i överflöd, han får kvinnor, alla njutningar som han vill ha skaffar han sig. Men säg en sådan lycka som varar, plötsligt råder en hungersnöd i det landet, och den yngre sonen blir utblottad, fattig, utstött. Innan han festade och hade kul så var han en fri man, men nu hade han gett upp den friheten och blivit slav under sina drifter, och de är inga barmhärtiga herrar. Man kunde säga att hungersnöden är den behållning man får efter att ha hängett sig åt sina lustar, de lovar mycket men ger i slutändan ingenting och man får gå iväg hungrig. Den yngre sonen som förut hade en så hög ställning hos sin far hade sjunkit till botten. Han fick ett jobb där han vaktade svin, för judarna var svinen de orenaste djuren som fanns, dessa fick han passa upp på, han hade alltså sjunkit ordentligt. Och han insåg plötsligt att allt han behövde för att bli lycklig fanns hos hans far, ja t om faderns tjänare hade det som de behövde.

Så han gick tillbaka, i skam, men han gick ändå tillbaka. Han tänkte att han skulle vara som en av sin fars anställda eftersom han inte såg sig värd att ha den position han hade innan som son.
Men vi ser att fadern inte alls ser saken på det sättet, han rusar ut och omfamnar honom, sätter på sonen de finaste kläderna och ställer till med en stor fest. Så stor är faderns lycka över att sonen hade kommit tillbaks. Något vi alltid bör tänka på när vi själva har kommit från vår Fader.
Det finns emellertid en annan son, den äldre sonen som inte delar faderns lycka.
Denne son är ansvarfull, lydig, som arbetar nitiskt för sin far. Han blir rasande när han får höra att hans bror, som varit så ansvarslös och olojal, blir firad med pompa och ståt när han återvänder. Han känner att allt slit han har gjort under alla dessa år har varit till ingen nytta, han har följt alla regler, gjort precis som han har blivit tillsagd, men detta gjorde honom inte lycklig.

De två bröderna är väldigt olika, men de har mycket gemensamt, båda söker lyckan.
Den yngre tror sig finna den i nya upplevelser, nöjen, njutningar etc. Och finner den inte.
Den äldre gör däremot tvärtom, men inte heller han finner lyckan, hur kan det komma sig?
Han till skillnad från sin bror tror sig bli lycklig om han utför sina plikter och på det sättet får sin belöning. Men när han inte ens får en killing att dela med sina vänner, så blir han bitter och olycklig. Båda bröderna träffar fel, vad är det de har missat?

De har ju helt glömt bort fadern, som älskar dem och alltid givit dem vad de behöver, allt som de har, har de fått av honom. Och det är den yngre brodern som inser det, och det måste även den äldre göra, att ha en relation med fadern är viktigare än fester, ja t om viktigare än plikter.
Vad säger detta oss? Jo, att allt som vi gör, vare sig det är nöje eller nytta, har bara en mening om det sätts i relation till Gud. Våra plikter blir bara fruktbara om vi gör dem av kärlek till Gud, och våra nöjen, samma sak. Och det är fadern som berättar för oss vad den sanna lyckan är när han säger till den äldre sonen: Du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.

En inblick i den katolska kvinnan

2006-02-22T19:42:00.000+01:00

Kvinnor fascinerar oss män oerhört. Vad tänker dem egentligen? Hur ska man förstå sig på dem?
Den här sidan kanske kan vara till hjälp, fromma, katolska kvinnliga studenter delar med sig av sina tankar och åsikter. En liten hjälp för oss(kanske, troligtvis inte så mycket) katolska män att förstå katolska kvinnor bättre.

Johnny Cash

2006-02-07T20:36:00.000+01:00

Jag har nu officiellt en ny favoritartist, The man in black, Johnny Cash. Jag har nu förstått vilket inflytande han har haft i musikvärlden, hans sound känns igen i Bob Dylans eller Bruce Springsteens musik, men det är han som är föregångaren.

Idag såg jag filmen "Walk the line" som handlar om hans liv, en mycket välgjord och inspirerande berättelse(Även fast det finns en del problematiska saker i den).
En sak jag var besviken över var att filmen tonade ner hans kristna tro(Han skrev låtar som "He turned water into wine" och "There shall be peace in the valley"), han återfann sin barndomstro efter att ha övervunnit sina drogproblem, men detta antyds ganska svagt i filmen.
Det är dock en sak som jag tycker visade tydligt hur starkt präglad han var av sin tro.

Det var när han talade om att spela inne i fängelser(som nu är legendariska) och spela in en liveskiva för sitt skivbolag. En av cheferna invände med att Johnny Cashs publik var kristna människor som gick i kyrkan, de skulle inte vilja att Cash spelade för mördare och våldtäktsmän. Och då svarade Johnny Cash: "Då är de inte kristna".
Det är helt rätt, vi får ju inte glömma vad Jesus har sagt: "Jag satt i fängelse och du besökte mig". Johnny Cashs kommentar(om han nu verkligen sade så) tycker jag visar att han förstod innebörden av det.

Gå in på Johnny Cashs hemsida , där kan man lyssna på några av hans hits som "Ring of fire", "Folsom prison blues" och "Rusty cage"

Tema: Moderskap

2006-01-08T13:12:00.000+01:00

Moderskapet är en essentiell del i att vara kvinna, även om man inte föder barn.
Cecilia Fredestad håller i ett samtal om hur en kristen kvinna kan leva ut detta moderskap i dagens samhälle.
Detta tar sin plats på Ateneums studiecentrum i Stockholm kl 20.00 den 15 januari.
Adressen är Valhallavägen 68. Man kan ta tunnelbana och gå av i Tekniska högskolan. Mer utförlig vägbeskrivning finns här.
Telefon: 08- 411 43 44

Det kanske inte behöver understrykas att detta är bara för kvinnor, men jag gör det iallafall.

Mer om samvetet

2006-01-07T19:25:00.000+01:00

I Envoy Magazines hemsida finns en artikel som besvarar olika invändningar mot att använda NFP(Naturlig familjeplanering) istället för preventivmedel, och där kommer även frågan om samvetet in:

In acknowledging the existence of objective truth and the Catholic Church as the teacher of that truth we can see that there are two parts to the obligation to follow one’s conscience. I must first properly form my conscience by accepting the official teachings of the Church in matters of faith and morals (and this unquestionably includes sexual ethics and family planning) before making a ”judgment of reason” about a proposed act. The teachings of the Church are to be the starting point for determining whether a given act is right or wrong and we are always morally obligated to adhere to these teachings as we work out their particular application in our lives. Or, put another way, ”Personal conscience and reason should not be set in opposition to the moral law or the magisterium of the Church” (Catechism of the Catholic Church, 2039).

Det finns flera insiktfulla upplysningar angående samvetet i den artikeln.

Ny antikyrklig slogan: Sola Conscientia

2006-01-07T17:56:00.000+01:00

Jag vet inte om ni har hört talas om det nya antikatolska projektet "Katolsk vision" eller haft "nöjet" att besöka deras hemsida.
De är "reformatorer" i Martin Luthers anda som vill i princip vända allt i Kyrkan ut och in. Kyrkan måste ändra sig för att se bättre ut i världens ögon och måste därför acceptera preventivmedel, homosexuella relationer, kvinnliga präster mm, i princip ska Katolska Kyrkan bli en kopia av Svenska kyrkan. Det är inga nya krav från katolska dissidenter, men jag tycker mig se deras utgångspunkt, det står i deras manifest som finns på deras hemsida: "En enda moralregel är absolut: Att följa sitt samvete".

Kyrkan lär visserligen att man är skyldig att följa sitt samvete.
Men om det inte finns några andra absoluta moralregler än att man är skyldig att följa sitt samvete så är det inget annat än moralisk relativism(Mussolini skulle applådera).

Luthers slogan "Sola Scriptura"(Jag vet inte om det var Luther som myntade det, men han kom på själva idén) har haft stor genomslagskraft i kampen för Katolska Kyrkans omstörtande. Kanske använder sig dessa dissidenter av "Samvetet allena" för att marknadsföra sina idéer.

Glädjebud

2005-11-11T13:52:00.000+01:00

Det har spekulerats mycket inom Katolska Kyrkan i Sverige att det nya missalet(boken med mässans texter) skulle ersätta den traditionella "Fader vår" med den nya "Vår Fader".
Detta har redan skett i den nya katolska bönboken Oremus, och nu skulle man alltså införa det i mässan.

Vår biskop har emellertid nyligen åtevänt från Rom, som det står om på stiftets hemsida, där han bl a frågade liturgikongregationen om detta, och de rekommenderade att vi höll oss till den traditionella "Fader vår".
Och vad blir resultatet? Jo, att den får stanna kvar.

Detta gör mig väldigt glad, det har talats mycket om ändringen från "frestelser" till "prövning", grekiskan har samma ord för båda, så det är lite knivigt.
Vad man dock allmänt kan säga är att frestelse ändå ses som något som lockar till synd, och som vi ber att bli befriade från. Prövning däremot syftar mera till lidanden eller motgångar, som vi ofta kan bli utsatta för och som kan få oss att växa i tron, det behöver inte vara något dåligt.

Jag föredrar också den gamla formen för att dess början "Fader vår" är mycket mer intim och famlijär än "Vår Fader", som snarare låter som om vi berättar för någon vem Gud är, och bönen ska ju vara vänd mot Gud. Därför tycker jag också att den traditionella formen är bättre om man i bönen vill förhålla sig till Gud på ett mer förtroligt sätt, som ett barn som talar till sin far.

En bra sida

2005-11-07T21:14:00.000+01:00

Jag vill uppmärksamma en katolsk webbsida som ganska nyligen har skapats, Katolsk Observatör.

En massa intressanta intervjuer och nyheter. Läs t ex intervjun med Georg Ratzinger, påvens bror, eller läs vad kardinaler har sagt om biskopssynoden i Vatikanen.
Denna sida är väldigt bra, och ändå finns det fortfarande mycket man kan göra med den.

Att tro med Kyrkan

2005-11-06T17:53:00.000+01:00

Det var ett tag sedan jag skrev något, men det betyder inte att jag har lagt av. Jag har haft en del att stå i, dessutom har jag inte orkat.
Men idag på alla själars dag skulle jag vilja dela med mig något, hur jag har tvivlat om min tro tills jag kom till en insikt som är så självklar att jag inte förstår varför jag inte kom på det direkt.

Olika tankar hade kommit till mig, som plågade och som ville beröva min frid. "Tänk om Gud inte alls har hjälpt dig i ditt liv"? "Du kanske bara har inbillat dig"? Kan du ens vara säker på att Gud finns överhuvudtaget"? osv. Det var inte så mycket ett intellektuellt problem som det var känslomässigt. Jag tänkte att om min övertygelse kan skakas om så pass mycket så kanske det är tron som inte är trovärdig.

Det var då jag kom till den så självklara insikten, den tro jag bekänner är inte bara min egen tro, det är hela Kyrkans! Många klagar över att Kyrkan har dogmer, men det är dessa dogmer som hindrar att tron blir en privatsak, som hindrar att ens övertygelse bygger på egna känslor och resonemang. Vi katoliker tror att vi har fått mottaga sanningen från Kristus och att Kristus grundade Kyrkan bl a för att vaka över den sanning vi har fått mottaga.
Vi behöver inte alltså förlita oss på våra egna känslor, utan vi kan luta oss tillbaka på Kyrkans klippa för vilka många har dött för och där mycket mirakler och omvändelser har skett.
Jag är inte ensam i min tro, utan jag tror med hela Kyrkan som har trovärdiga vittnen.
Detta är en mycket fastare grund att stå på.

Om Eukaristin

2005-09-10T15:39:00.000+02:00

Jag hittade i ett av mina anteckningsblock ett föredrag om Eukaristin(den katolska nattvarden), som jag en gång höll för en grupp konfirmander.
Jag tänkte att det skulle vara bra att lägga ut med tanke på att det Eukaristiska året som Johannes Paulus den Store utlyste börjar lida mot sitt slut, och jag vill också uppmärksamma detta och inbjuda katoliker till att lära sig lite mer om Eukaristin, dock även protestanter och andra som kan vara intresserade av detta ämne. Här är den:

Eukaristin

Inledning

Jag vet inte om ni känner till Niels Christian Hvidt, det är en dansk teolog som undervisar på Gregorianska Universitetet i Rom. Han har skrivit en bok om mirakler,den har just titeln "Mirakler", men sedan har den också en underrubrik som lyder: "Möten mellan himmel och jord". Det fick mig att reagera lite. Boken behandlar olika fall, bl a en gråtande Mariastaty och en stigmatiserad kvinna, och kallar detta möten mellan himmel och jord. Jag tror på mirakler, de fallen han tar upp kan mycket väl röra sig om Gudomligt handlande, övernaturliga sådana. Men är det samma sak som att säga att det har skett ett möte? I viss mening ja, det övernaturliga har trätt in i det naturliga och de två har mötts. Men i betydelsen att etablera en personlig relation så tycker jag inte det.
Gud har gett oss ett tecken, men har Han kommit personligen till oss? Har Han kommunicerat med mig, i egen hög person?
Det vet vi inte säkert, men det finns ett fall där det verkligen förhåller sig så: i Eukaristin.
Här kommer Jesus till oss, inte bara till oss som grupp utan till var och en individuellt.
Såhär säger Jesus till oss i Evangeliet: "Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva. Judarna började då tvista med varandra om hur han kunde ge dem sitt kött att äta. Jesus svarade: Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet."(Joh 6:48-58)

Eukaristin är alltså ett tecken från Gud, ett övernaturligt handlande, men det tecken Han ger är sig själv. I Eukaristin uppstår en personlig kontakt mellan oss och Gud, och därför anser jag att detta sakrament kan mer än de mirakler Niels Christian skriver om göra anspråk på att vara ett möte mellan himmel och jord. Eukaristin är och förblir vårt viktigaste sakrament, det är Kristus själv, från vilken alla andra sakrament har sitt ursprung.
Som katoliker är vi kallade till helighet. Detta uppnår vi när vi formas efter Kristi bild, när vi blir som Honom. Vårt möte med Kristus är därför väsentligt för detta ändamål.
Men nu går jag händelserna i förväg, det finns en del andra saker jag först vill berätta om Eukaristin.

"Te Deum laudamus"

Eukaristin är en lovprisning, en tacksägelse, eukaristi betyder just tacksägelse.
Jag tror att alla någon gång när de har sett ut över ett landskap, iakttagit en solnedgång, eller observerat ett mäktigt vattenfall så har man känt en vördnad, en respekt för dess skönhet och styrka. Och vi kan känna oss tacksamma för att det finns, det är något som är naturligt för oss att känna. Alltså tacksamhet, mot vem? Vem ska jag tacka?
G.K. Chesterton, en engelsk författare, sade att en ateists värsta stund är när han känner tacksamhet men inte har någon att tacka. Men en kristen vet vem man ska tacka.
I första Moseboken läser vi att Gud skapar allt och att skapelsen är god. I Eukaristin framför vi alltså vårt tack till Fadern, och vi lovprisar honom, ger Honom de mest underbara titlar vi kan tänka oss. Om det här kan man finna en ledtråd i psalm 116: "Hur skall jag löna Herren alla hans välgärningar mot mig?" och svaret kommer redan på nästa rad: "Jag vill ta frälsningens bägare och åkalla Herrens namn."

Ett heligt offer

I tacksägelse till Fadern bär vi fram offergåvor som kommer från oss själva. Alla våra böner, önskningar, bekymmer, vårt dagliga liv kan vara detta. Detta är vad vinet och brödet först symboliserar, och det är därför deras frambärande i Eukaristin kallas offertorium. I den tidiga Kyrkan tillverkade församlingen sitt eget bröd och vin för att denna symbol skulle bli tydlig. Allt detta läggs fram på altaret som sedan kompletteras med Kristus själv, och vårt offer blir fulländat(Vad detta vill säga är att alla våra ansträngningar kompletteras i Kristus, det är inget offer på samma sätt som i hednakulten). Offer är ett ord som får oss att rygga tillbaka,det är ettord vi avskyr, för offer är något vi inte gärna gör, och ändåbehöver vi göra det. Vi behöver göra en helomvändning, men eftersom vi är svaga har vi inte kraft till det, och inte vill vi så gärna göra det heller, för det innebär ansträngningar, lidanden, och vår fallna natur hindrar oss att uppnå det som krävs för en helomvändning.
Vem har då kraft? Jo, Gud förstås. Gud blir människa i Kristus för att göra det offer vi inte förmår att göra. Detta var den dramatik som hände i Jesu lidande, död och uppståndelse, och som tar plats igen mitt framför våra ögon i mässan, på Herrens uppdrag att göra detta till Hans åminnelse.

Åminnelse, inte påminnelse

Åminnelse är inte detsamma som att minnas, det är inte en nostalgisk tillbakablick, och det prästen sysslar med brödet och vinet är mycket mer än den typ av konstruktion man gör i "Efterlyst". Vi måste se till den judiska betydelsen av åminnelse. I deras påsk som kallas pesach, äter man samma måltid som deras förfäder åt i samband med flykten från Egypten. Detta är en ceremoni, en ritual då det dramat aktualiseras på nytt, det blir levande. Och det är så vi måste förstå det.

Ett nytt och evigt förbund

I judarnas fångenskap i Egypten, ingrep Gud och förde de bort därifrån. Vi får läsa om att Gud säger åt Moses att alla familjer ska slakta ett lamm, stryka dess blod ovanför dörren, och sedan tillaga lammet och äta det med osyrat bröd. Detta var tecknet på Guds förbund med sitt folk, med detta ville Han säga: "De här är mina", för det var så att dödsängeln skulle dra förbi landet och döda allt förstfött i varje hushåll, men han skulle passera de som hade detta tecken, tecknet var räddande. I Eukaristin finns det en väldigt stark paralell till det här, Johannes Döparen sade ju om Jesus: "Där är Guds lamm, som tar bort världens synder". Och i den sista måltiden säger Jesus när han tar brödet och vinet: "Ta och ät härav alla, detta är min kropp, ta och drick, detta är mitt blod, som är det nya och eviga förbundet som blir utgiven för er. Kristus är vårt påskalamm som blir slaktat för att vi ska undgå den eviga döden. Gud har haft många förbund med sitt folk, förbundet i Kristus är det nya, och för att offret är fullkomligt är förbundet också evigt, det behövs inga fler och omfattar dessutom betydligt fler folk.

I judisk kult var det så att översteprästen tog folkets offergåvor och bar fram det till altaret.

I sista måltiden är det också Kristus som bär fram offret till vår försoning, och det är därför man brukar säga att Kristus är både överstepräst och offerlamm. Därför är det också Kristus som handlar i prästen när han firar Eukaristin, detta är vad man menar när man säger att prästen handlar "In persona Christi"(I Kristi person).
Låt oss nu återgå till påskmåltiden, för att judarna skulle tillgodogöra sig offret var de tvungna att äta av det slaktade lammet. Detta är vad som sker när vi äter Herrens kropp och dricker Hans blod. Herren kräver vårt deltagande, och det är inte bara att ta emot Kristus i Eukaristin, utan också att vi konkret lever vårt kristna liv i vardagen.

Kom Helige Ande

Ok, jag har berättat om att vi lovprisar och tackar Fadern i Eukaristin, och om att det är där Sonen ger sitt liv för vår frälsning, men den Helige Anden då? Finns inte Han med i detta sammanhang? Jovisst, självklart, i epiklesen där man kallar ner den Helige Anden.(I början av konsekrationen kallar man ner den Helige Anden detta är epiklesen.
I konsekrationen sker förvandlingen av brödet och vinet till Kristi kropp och blod.)
Detta är jätteviktigt, alltför många känner inte till eller tänker inte på att det är den Helige Anden som möjliggör Jesu verkliga närvaro i Eukaristin. Han är Livgivaren som vi säger i trosbekännelsen, och ger däför liv i brödet och vinet liksom han gav liv i Jungfru Maria så att hon blev havande med Jesus. Det kan vara bra att veta som en påminnelse om att i våra möten med Gud så är hela Treenigheten närvarande.

En gåva från Gud

Nu har vi kommit till nästa punkt, nämligen att Eukaristin är en gåva. Detta är också viktigt att påpeka för att i Kyrkan fanns det förr en allmän uppfattning(Dock var det aldrig Kyrkans lära) som influerades av en irrlära som kallas för jansenism. Ni känner väl till puritanerna, de som förbjuder dans, kortspel, alkohol(i måttliga mängder), i princip allt roligt? Jansenismen kan man säga var den katolska versionen av puritanismen. De förde vidare en attityd om Eukaristin(även långt efter att jansenismen dog bort) att det skulle på något sätt vara en belöning vi förtjänat genom våra goda gärningar och dygder, vilket ledde till att man inte tog emot Eukaristin särskilt ofta.Och detta var illa, eftersom Eukaristin ger oss den styrka vi behöver för att uppnå helighet, och jansenisterna drog folk undan denna källa. Jansenisternas inflytande försvann helt och hållet i början av 1900-talet, tack vare den helige påven Pius X.

Han krossade denna bild fullständigt och införde inte bara daglig kommunion, utan gjorde även att första kommunionen kunde tas redan i 6-7 års åldern. Märk att jag skrev kommunion, det betyder gemenskap, vi får gemenskap med Gud i Eukaristin, men det återkommer jag till. Att tala om Eukaristin som en gåva är bra för då kan man inte heller tala om det som en rättighet,utan man måste vilja gemenskapen med Kristus och Hans Kyrka,och man måste därför vara beredd. T ex, har man begått en dödssynd måste man gå till bikt innan man kan gå till kommunion igen.
Det är därför som Kyrkan inte tillåter att man t ex ger kommunionen till par som lever i en utomäktenskaplig relation, ändå finns det präster som gör det och det är inte bra.
Men vi har också ett ansvar, vi får inte gå till kommunion om vi har en dödssynd på vårt samvete. Vi måste först läka vår relation med Gud innan vi kan ge den näring igen, vi kallar det också att man måste vara i nådens tillstånd. Ok, nog om detta jobbiga ämne.

Brudgummen väntar vid altaret

Eukaristin är även en fest, det är ett smakprov av den himmelska bröllopsmåltiden, där brudgummen, Kristus, tar emot sin brud, Kyrkan, där slöjan lyfts bort och Hon får se Honom sådan Han är(se Uppenbarelseboken 19:7-9). Det finns alltså nånting festligt med Eukaristin, eftersom det är en förening mellan oss och Gud, något som vi längtar efter och som vi därför har all anledning att vara glada. Vi borde därför inte missa tillfällen att gå till kommunion, för det är tragiskt med en brudgum som blir övergiven vid altaret. Det är därför som den katolska nattvarden kallas kommunion, för att vi förenas med Gud och får gemenskap med Honom.
Må vi som katoliker därför gå ofta till kommunionen och låta Eukaristins frukter verka i oss, så att vi kan vara trovärdiga vittnen och på det sättet uppfylla den allmänna kallelsen till helighet.

Världsungdomsdagen

2005-08-24T15:10:00.000+02:00

I förra veckan hade jag privilegiet att vara på världsungdomsdagarna i Köln.
Det fanns en massa aktviviteter och det var en festlig stämning hela tiden, på gatorna sjöng ungdomarna och viftade med flaggor från sina respektive länder. Det fanns förstås även tid för bön, framför allt hade jag tillbedjan inför det Allraheligaste Sakramentet.

När man ser alla dessa människor från olika håll i världen så begriper man verkligen betydelsen av ordet "katolsk", européer, afrikaner, nord- och sydamerikaner, asiater, alla förenades vi i tron på Jesus Kristus och Hans Heliga Kyrka.

Det var en otrolig upplevelse att se påven, han som är Petri efterföljare och ett konkret tecken på Kristi närvaro i världen och i Kyrkan.
Ett av hans meningar som gjorde mest intryck på mig var att "helgonen är de verkliga reformatorerna" och att en sann revolution alltid kommer från Gud.

På den sista dagen när det var mässa med påven har man beräknat att det var upp till en miljon människor på plats. Och det var verkligen smockfullt, vi försökte gå efter kommunionen men det var ändå fullt, och det tog jättelång tid att ta sig därifrån på grund av allt folk.
Det nådde verkligen proportioner som inte ens finns i musikfestivaler.
Det var även tufft ibland, men det hör till. Jag är glad att jag åkte dit och jag hoppas få åka till nästa världsungdomsdag i Sydney 2008.

Mer Harry Potter

2005-08-01T13:05:00.000+02:00

En vän frågade mig för ett par veckor sedan om jag skulle råda föräldrar att inte låta sina barn läsa Harry Potter. Han frågade detta med tanke på mitt inlägg om Harry Potter som jag skrev på bloggen.
Jag måste nog klargöra att jag i varje fall aldrig har uppmanat till bojkott av böckerna eller att föräldrar ska förbjuda böckerna för barn.
Dock tycker jag att man inte har uppmärksammat böckernas problematiska inslag som jag redogjorde för i mitt förra inlägg.
Och jag minns att jag sade till min vän att jag skulle hellre rekommendera Narniaböckerna för de föräldrar som vill ha uppbyggliga sagor till sina barn. Och det håller jag kvar vid.

Det finns dock de som vill att man mer eller mindre ska bojkotta böckerna. Som svar på den kritiken har den amerikanske katolske apologeten Jimmy Akin skrivit ett inlägg på sin blogg .
Han skriver också att brevet som påven Benedikt XVI skrev på sin tid som kardinal har översatts slarvigt och att det inte alls har det hårda omdömet som man först har trott. Detta kan stämma, jag vet inte(gå in och kolla för er själva), jag tror ändå att påven kan vara negativt inställd till böckerna.

Dock så klargör Jimmy Akin något, att detta brev inte på något sätt kan ses som ett officiellt ställningstagande för Katolska Kyrkan. Så precis som Kyrkan inte officiellt har tagit ställning för böckerna(vilket jag klargjorde på förra inlägget), så har Hon inte officiellt tagit ställning mot.
Dessutom skriver Akin såhär:

Also, note what the Cardinal didn't say:
1. He didn't say that nobody can read Harry Potter.
2. He didn't say that people who are secure in their faith can't read it.
3. He didn't say that young people of any particular age can't read it if their parents read it with them to help them understand problematic bits.

Här håller jag med, vi ska granska böckerna kritiskt, men vi ska nog inte vara så snabba med att förbjuda dem.

Om Harry Potter

2005-07-20T12:57:00.000+02:00

Böckerna om den unge trollkarlen Harry Potter har blivit en braksuccé världen över, den senaste boken "Harry Potter and the half-blood prince" har redan sålt slut i Sverige.
Omdömet om böckerna har nästan överallt varit lyrisk, och jag måste bekänna att även jag har uppskattat dessa böcker, inte för att det är kvalitetslitteratur, men de har ett högt underhållningsvärde.

Det har emellertid även funnits kritik, att böckerna kan vara skadliga för barn(barnen är ju den största målgruppen för dessa böcker), men kritikerna har oftast avfärdats som "fundamentalister" och en riktig debatt har aldrig riktigt tagit fart. I anknytning till detta har många fått uppfattningen att Katolska Kyrkan har "godkänt" Harry Potter-böckerna, detta är inte sant.
Anledningen till detta missförstånd är ett uttalande av Monsignore Peter Fleetwood i en presskonferens i Vatikanen angående en del dokument som släppts om New Age-rörelsen. Där gav han en personlig åsikt om böckerna som minst sagt blåsts upp till något som det verkligen inte var menat.

Michael O'Brien, en katolsk författare, har i en rad artiklar på sin hemsida kommenterat Potter-böckerna.
Han skriver bl a att man genom böckerna får en falsk bild av magi, att det finns "god" och "ond" magi. Något sådant finns inte, utan all magi är av ondo. Men böcker som "Sagan om Ringen" då? Och Narnia-serien? De innehåller också magi, har de också dåligt inflytande?
O'Brien skriver i artikeln "Harry versus Frodo" att Ringen och Narnia-böckerna har aldrig lett till denna massiva intresse av häxeri och ockultism som Potter-böckerna har gjort, även fast han erkänner att Potter-böckerna har kommit till i en tid då intresset för ockultism är mycket större i våra dagar.
Han skriver dock att magin som utövas i Ringen och Narnia-böckerna är annorlunda än den som finns i Harry Potter-serien.

För det första så har magin en mycket mer central roll i Potter-böckerna, trollformler och olika ritualer beskrivs detaljerat medan i t ex Sagan om Ringen så har detta blivit betydligt mer undanskymt. Dessutom så har t ex Gandalf, trollkarlen i Sagan om Ringen fått sin magi från Iluvatar(Tolkiens representation av Gud i Midgård), det följer alltså med den ett ansvar mot den som har gett magin, medan i Harry Potter-böckerna är magin en kunskap man tar till sig, kraften kommer från individen själv och man har inte ansvar mot någon annan än de jordiska myndigheterna. Det finns alltså en väsentligt skillnad i vad magi är och hur den utövas mellan dessa böcker.

En annan poäng som O'Brien gör i en annan artikel "The Potter Controversy" är att det finns en problematisk syn på rätt och fel i Potter-böckerna. I böckerna så utpressar Harry sin morbror, blåser upp sin moster(och man får intrycket att detta är OK för att de är så taskiga människor, man får alltså behandla människor illa om de behandlar dig illa, är detta god moral?), han uppträder hotfullt mot sin kusin(och detta rättfärdigas av samma anledning som förut), han säger att han "hatar" sina fiender mm.

Michael O'Brien har öppnat mina ögon, han har fått mig att inse att det finns element som är skadliga i Potter-böckern, särskilt för barn, att det även finns postiviva saker är ingen anledning till att bortse från dess mycket problematiska inslag. Påven Benedikt XVI hade under sin tid som kardinal skrivit att att Potter-böckerna har en negativ verkan på kristen mognad(detta borde då speciellt gälla barn eftersom de fortfarande håller på att formas), jag är nu beredd att hålla med.
Många katoliker(däribland jag) har nästan helt okritiskt accepterat böckerna utan djupare reflektion. Och särskilt nu när vi känner till påvens inställning till böckerna så borde vi granska böckerna mer kritiskt än vi har gjort hittills.

Läs gärna O'Briens artiklar för att fördjupa er i ämnet.

Mässorna i Vatikanen blir mer traditionella

2005-06-21T10:22:00.000+02:00

På denna sida står det att påven planerar att införa en mer traditionell liturgi i S:t Peterskyrkan, det blir mer gregoriansk musik och en återupplivning av den latinska mässan. De "internationella" mässorna med personer i folkdräkt som bär fram gåvorna i offertoriet, och diverse världsmusik kommer att utgå.
Själv så välkomnar jag påvens strävan eftersom det finns en felaktig uppfattning om att traditionell musik och liturgi försvann efter Andra Vatikankonciliet, men så är inte fallet.

Detta är ett bra tecken, det får en att hoppas att påven kommer att ta itu med alla liturgiska missbruk som finns på många håll, även här i Sverige. Vi har länge nog varit offer för "kreativa" präster som har experimenterat med liturgin och använt oss som labbråttor.
Det är dags att dessa börjar fira mässan på ett värdigt sätt, med stor vördnad och kärlek till vår Herre.